Idag har jag varit tävlingsledare på klubbens tävlingar i appell och lydnadsklass. Jag ropade lydnaden. Det var fem hundar i ettan, fem i tvåan och två i trean. Ettan och tvåan har jag ju redan ropat en gång så de hade jag koll på, men treans regler var jag tvungen att läsa på lite grann.
Att vara tävlingsledare gick bra, i alla fall fram till sista hunden i lydnadsklass III, för henne glömde jag ge vittringspinnen till. Men det gick bra i alla fall, vilket bara bekräftar att man underskattar hundens luktsinne om man tror att man måste hålla pinnen i armhålan, behån eller i korvfickan för att hunden ska plocka rätt. Det räcker med att hålla i den några sekunder för att hunden ska kunna känna doften.
Det gick bra för flera av klubbens ekipage. I lydnadsklass I vann Lina med Nike på 181,5 poäng. Tyvärr är hon ju för ung (11 år) för att resultatet ska bli officiellt, men det var bra gjort ändå! Det är så kul att se dem på planen eftersom Lina är så liten och Nike så stor, men han lyder alla hennes kommandon fast de nästan viskas fram. I ettan blev det också första pris till Veronika och Armani och Jocke och Jack. I lydnadsklass II blev det seger för Maria och Tikka, som hade mycket bra poäng bortsett från en nolla. Även Pernilla och Lotus fick ett förstapris i tvåan.
Myrrhas tass är fortfarande inte bra (jag är ganska övertygad om att såret egentligen borde ha sytts), så jag hade egentligen tänkt lämna henne hemma. Men jag tyckte så synd om henne så hon fick följa med i alla fall. Jag har köpt en ordentlig socka av gore tex och läder på Björkis som hon fick ha på sig.
Vi gick upp till klubben och Myrrha var ganska jobbig. Då och då fick hon tokryck och rusade iväg i kopplets längd och hon stretade som en tok mot varenda vattenpöl hon såg. För att hon inte skulle blöta ner sig eller riva upp såret igen fick hon därför vara kopplad hela vägen dit. På hemvägen fick hon dock vara lös lite grann, men då lyckades hon både kasta sig ner i ett lerdike och rulla sig i något obestämt (som dock tack och lov inte luktade något) trots att jag försökte hålla stenkoll på henne. Men hon verkar i alla fall inte ha rivit upp såret igen och det är jag glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar