Stugan

I helgen har vi varit i stugan. Vi åkte inte upp förrän på lördag eftermiddag, så igår blev det ingen promenad med Myrrha i stugan. Istället gick vi en lite kortare promenad, ca en timme, längs strandpromenaden. Men idag gick vi en längre promenad i stugan. Tyvärr hade det kommit för mycket snö, eller så har de kört för lite skoter, för det fanns inget spår att gå på längs älven. Fast Myrrha var förstås nöjd ändå.

Det märks att hon börjar bli lite gammal nu. Hon har lite svårt att hoppa upp i fåtöljen, så hon har kommit på en ny hoppteknik (fast det bästa vore kanske om hon slutade hoppa och istället klev upp, som de flesta andra hundar av lite större storlek gör). Och när vi är i stugan så trivs hon verkligen med att ligga framför brasan. Förut kunde hon ligga där en liten stund om vi också gjorde det. Men nu går hon själv dit, fast vi sitter någon annan stans.

Här är en bild på Myrrha när hon ligger och myser framför brasan.

Nu ska jag skärpa mig

Ja, nu ska jag verkligen ta och skärpa mig och börja skriva lite i min blogg igen. Anledningen till att jag inte har gjort det är helt enkelt att jag har varit lat. Kanske lite också för att jag har haft en del att göra i skolan, men det är inte hela förklaringen.

Vad har då hänt sen senast jag skrev? Ja, Myrrha har varit på återbesök hos veterinären och blivit stucken av Camilla. Blodprovet visade att hennes värden har blivit mycket, mycket bättre sedan hon började med specialfodret och det är ju jättebra. Hon ska fortsätta med det och sedan ta nytt blodprov om ca tre veckor.

Det märks också att hon är mycket friskare. Hon är mycket piggare både inomhus och utomhus, fast mest ute förstås. Det lustiga är att jag inte ens märkte att hon varit mindre pigg förrän hon nu blev piggare.

Igår träffade vi en tjej som hade kontaktat mig för att få hjälp med sin skällande hund och Myrrha blev mycket förtjust i den lilla hunden. Innan vi gick hem igen fick Myrrha och den andra hunden leka och det var helt underbart att se hur kul hon hade. Jag som i flera år har trott att hon blivit för gammal och vuxen för att leka. Men i själva verket verkar det ju som att jag inte hittat de rätta lekkamraterna åt henne. Eller så var det inte förrän Bita var här som hon blev påmind om hur roligt det är att leka.

Imorse fick jag förresten ett mail från tjejen jag hjälpte och mina träningstips hade redan gett resultat så hon var mycket nöjd och glad. Det är alltid lika roligt att kunna hjälpa någon! I och för sig så är problemet långt ifrån löst, men det är ju kul att mina tips verkar leda åt rätt håll.

Och så tänkte jag avsluta med att gnälla lite på andra hundägare och deras hundar, för just nu känner jag mig mycket irriterad på folk som inte har kontoll över sina egna hundar. I onsdags blev Myrrha påhoppad av en flat när vi stod och väntade på hissen här hemma. Den kom utfarande ur hissen och kastade sig över Myrrha bakifrån och bet tag i nackskinnet på henne. Myrrha skrek och försökte komma undan. Jag hörde på henne att det var ett skrik av rädsla, inte smärta, men när hussen frågade om det gick bra sa jag: "Jag vet inte, hon har ju problem med knäna så jag måste kolla att hon inte har gjort sig illa" och så började jag böja och dra i benen på henne.

Förhoppningsvis kanske han inser att det faktiskt kan få konsekvenser att inte hålla koll på hunden. Han jobbar här i huset, så jag har sett honom många gånger förut och vet att han inte har särskilt bra koll på den. I somras brukade han få gå omvägar in i huset för att undvika att möta oss. Flaten brukade gapa ordentligt på Bita, som förstås gapade tillbaka. Fast hon skällde i alla fall inte bara av att känna lukten av den i trappuppgången, vilket flaten gjorde.

Och så igår, när jag och tjejen jag hjälpte lät våra hundar leka kom en berner sennen-hane farande i full fart. Matten, som befann sig ca 50 meter bort ropade visserligen "Går det bra?", men det kändes knappast lönt att svara eftersom hon förmodligen inte hade kunnat kalla in honom ändå. Detta tyckte jag blev bekräftat, när det visade sig att hon inte kunde få fast honom ens när hon kom fram till oss.

Idag har jag gått en promenad längs strandpromenaden och på södra sidan mötte vi en tjej med en golden, som redan på ca 30-40 meters håll tvärstannade och vägrade gå när han fick syn på oss. Tjejen försökte locka på hunden att följa med, men istället la han sig ner och vägrade röra sig ur fläcken. Och vad gör tjejen då? Jo, hon böjer sig ner och klappar om hunden, samtidigt som hon hon med mjuk röst försöker övertala hunden att gå. När det inte går, står hon helt passiv och väntar. Och inte ska man tro att hon ens försöker hindra honom från att morrande kasta sig fram mot Myrrha precis när vi är i jämnhöjd med dem. Jag var förstås redan beredd på att han skulle göra det så jag skyndade mig att släppa Myrrhas koppel så att hon kunde komma undan.

Men jag blir både förvånad och förbannad över att tjejen själv inte var beredd, för han har säkert gjort det massor med gånger förut (hundar som lägger sig ner och vägrar gå när de ser en annan hund brukar kasta sig fram precis när den andra hunden kommer inom räckhåll). Dessutom har jag mycket svårt att begripa hur man kan acceptera att hunden lägger sig ner och vägrar gå- skulle jag någonsin få en hund som gör så skulle jag släpa den efter marken tills den inser att det är bekvämast att gå på sina egna ben.