Sol och värme

Nu är våren här!

I torsdags var jag ledig på förmiddagen och eftersom det var strålande fint väder blev det en promenad i skogen och lite uppletandeträning. Jag var dock inte ensam om att komma på idén med att gå ut i skogen, för det vimlade av dagisgrupper m m. Chansa visade än en gång på stor mognad när vi gick förbi en hel grupp dagisbarn och hon gick fint vid sidan till och med när en av ungarna kastade en pinne som landade precis framför henne. Jag var just då extremt stolt över henne! :-)

Jag vallade en korridor på ca 20 x 50 m och la tre föremål på rad. Tanken var att det skulle vara fyra föremål på rad, men ett av dem tappade jag när jag vallade rutan så jag visste inte var det låg. Hon plockade in de första två på nolltid och det "borttappade" föremålet plockade hon också in rätt snabbt. Men sedan hade hon problem med att gå ut på djupet och plocka in det fjärde, men till slut hittade hon även det sista föremålet.

Hon tuggade dock en del när hon kom in med föremålen, så jag bestämde mig för att träna lite bara på avlämningar. Jag kastade ut en grej en bit och sedan fick hon hämta den. Det blev något bättre efter lite träning, men detta är nog något som jag får lägga lite fokus på.

 Hon kommer in i full fart med den lilla ormen, som jag tappade när jag vallade rutan.

 Det är inte lätt att ha en matte som är usel på att kasta...

 Hon kämpade i alla fall tappert för att få ner den. 

Ibland är hon inte snygg.

 Fast oftast är hon så här vacker. 

 Jag hade med mig mallebollen ut...

 ...och det uppskattades.

 Chansa med sin älskade malleboll. 

Igår blev jag tvungen att jobba på förmiddagen, men Chansa fick följa med och när jag slutade halv ett så cyklade vi upp på klubben och tränade lite. Det var folk på lilla planen, så vi fick nöja oss med den stora som inte var riktigt torr än. Chansa var därför lite motvillig till lägganden, men annars gick träningen riktigt bra, speciellt apporteringen. Hon har en tendens till att vilja gripa den i klossarna istället för på mitten, men det verkar som att ju mer tempo hon har desto bättre griper hon. Det innebär att om jag kastar den riktigt långt så springer hon fort = griper rätt, tuggar inte och sätter sig bättre framför i avslutet. Problemet är dock att jag är så usel på att kasta...

 Hopp.

 Snyggt gripande och snabbt in...

 ...och avlämnar snyggt framför. 

Chansa var nöjd efter träningspasset och lite lek med mallebollen. 

Sedan cyklade vi hem igen för att slappa i ett par timmar innan vi skulle träffa Susanne och Jackpot för att examinera henne på allmänlydnadspasset. Chansa fick vara med som störning och det var hon ju i dubbel bemärkelse genom att hon och Jackpot är goda vänner och genom att hon löper just nu (Jackpot är visserligen kastrerad, men ganska sent i livet). Det gick i alla fall riktigt bra för Jackpot och Chansa skötte sig också riktigt bra. Hon gick också fint i kopplet när vi gjorde hundmöte och låg stilla i två minuters passivitet bland annat. 

När vi var klara promenerade vi förbi Coop och sedan hem till Susanne för att äta middag och hon skötte sig över förväntan. Vanligtvis brukar hon stressa och kampa med kopplet, streta och försöka busa med Jackpot, men hon var som en helt annan hund. Hemma hos Susanne var hon också väldigt lugn och försökte inte alls busa med Jackpot, som hon brukar göra när vi träffas. Jackpot var inte heller ett dugg brydd över att få besök av en löptik, så vi kunde sitta och prata och dricka vin i lugn och ro :-)

Idag har jag varit på Medlefors och diskuterat klubbens framtid och det har varit kul och givande. Och maten var förstås också god, som vanligt. För ovanlighetens skull började vi inte tidigt på morgonen, utan först 9.30, så jag hann med att gå en promenad med Chansa på morgonen. Det blev en koppelpromenad med lite lek och balansövningar i lekparken och Chansa tyckte att det var jättekul. 

Påsken

Påskhelgen spenderade jag och Chansa hos Erik och Lina i Rundvik. Vi åkte till mamma i Lappvattnet redan på fredag kväll och sedan åkte vi på lördag morgon och sedan hem igen efter lunch på söndag. På lördag eftermiddag gick vi en promenad allihop, men annars har Chansa inte fått så mycket aktivitet, förutom att Liam gömde Frolic åt henne inne. På vägen hem stannade vi också till i Umeå och hälsade på Oves syster.

Det är sådana här gånger som man verkligen märker hur mycket hon har utvecklats och hur mycket träningen ger resultat. Att gå en promenad tillsammans med andra, varav ett barn på cykel, skulle ha stressat upp henne enormt för bara ett halvår sedan och hon skulle både ha dragit i kopplet och kampat med det när stressen blev för mycket. Nu funkade det hur bra som helst. Hon drog lite i början av promenaden och började kampa med kopplet när en stor hund kom rusande och skällde bakom staketet, men annars gick det jättebra.

Hos Oves syster fick hon ligga i hallen i stort sett hela tiden vi var där och jag behövde bara påminna henne ett par gånger om att hon skulle vara kvar där. Hon utsträckt på sidan och sov nästan hela tiden. Det tror jag är en positiv effekt av att hon har varit med på jobbet så mycket. På mitt förra jobb var det så många som jobbade att hon varit tvungen att ligga stilla för att inte vara i vägen och det lärde hon sig. På mitt nuvarande jobb är hon är hon hur lugn och avkopplad som helst, förmodligen för att det är mer stillsamt. Dock är jag väldigt imponerad över hur bra hon klarar vissa saker på mitt nya jobb, t ex att det viftas med mat eller mjukisdjur framför nosen på henne samtidigt som hon blir tilltalad med ett hetsande tonfall.

Några bilder från påsken:

 Vitsippor. 

 Påsktårtan som jag och mamma gjorde. 

Chansa blir kliad på magen av Lina. 

Good Friday

På engelska heter långfredag Good Friday och jag har alltid tyckt att det varit lite udda namn på en dag som ska vara lika lång och tråkig som den dag då Jesus hängde på korset (något som jag som den ateist jag är inte tror det minsta på). Men idag känns namnet passande då jag faktiskt haft en Good Friday :-)

Susanne hämtade upp mig halv elva i morse och vi åkte till Bureå och mötte upp Jenny B, Gunilla, Jenny W, Martina, Elisabeth och Helena för att träna hund. Vi delade upp oss i två gäng eftersom vi ville göra lite olika saker. Jag, Susanne, Martina och Jenny B la spår och körde uppletande, medan resten körde patrull.

Jag la ett spår på ca 500 m (jag glömde sätta igång Run Keeper både när jag gick ut spåret och när vi spårade) med 5 apporter. Chansa vimsade på en del i början, men spårade sedan mycket bra. Hon missade första apporten, men sedan liggmarkerade hon de flesta väldigt fint. Den enda som hon inte liggmarkerade var en hockeypuck, för den är hennes leksak som hon inte lekt med sedan förra vintern.

Sedan körde vi uppletande. Scott och Jackpot gjorde jättefina uppletanden, men Chansa hade alldeles för mycket spring i benen. Hon sprang och sprang och hittade då och då föremål. Hon plockade in alla fyra och tuggade inte på dem, men det var som sagt alldeles för mycket spring. Hon behöver mera struktur och fokus, så därför gjorde vi sedan en korridor med fyra föremål och då kopplade hon på nosen på ett helt annat sätt.

 Jenny och Mille spårar och Martina övervakar.

 Susanne och Jackpot spårar.

 Chansa och Scott.

 Scott tittar efter matte och lillasyster när de spårar iväg in i skogen.

 Chansa.

 Lilla Leia.

 Scott hittade föremål i skogen.

 Scott kommer med ännu ett föremål.

 Leta! 

Foto: Susanne Ericson

 Chansa kommer in med en grej. 

Foto: Susanne Ericsson.

 Jackpot hittade också grejer i skogen.

 En grej till!

 Detta är min favoritbild från dagen: Leia i full fart in med bollen. 

 Jenny och Klumpen redo för uppletande.

Klumpen har hittat sin kampleksak. 

Uppletande

Idag gick jag och Chansa en promenad i skogen innan jag skulle jobba kväll. Det var väldigt soligt och trots att det blåste en del var det ganska varmt. Jag tog med mig både kameran och några föremål samt tjänstetecknet för att köra lite uppletande. Jag vallade en ruta på ca 50 x 30 m och jag la ut fyra föremål. Eftersom det blåste lite grann fick Chansa vittring på det första föremålet redan från stigen och hon sprang 50 m rakt ut och tog föremålet. Det var ett tomt C-vitaminrör och när hon rättade till det i munnen och bet åt lite så sprack det och det flög plastbitar överallt. Det var ju lite synd när hon nu jobbade så bra, men Chansa verkade lika glad fast hon inte kunde plocka in föremålet och inte fick någon belöning.

Hon hittade två föremål till utan problem, men efter det tredje blev hon ganska trött. Hon har tappat en hel del kondition av att vara skadad och i stillhet i ett par veckor. Hon jobbade dock på, om än i lite långsammare tempo, och hittade även det sista föremålet.

 Kommer in med det tredje föremålet, en blå björn (eller nåt liknande) från IKEA. 

 Efter uppletandet tog vi en liten fikapaus. 

 Världens snyggaste. 

 Finaste Chansa. 

 Chansa är nog den enda som blir lycklig av att se snö vid den här tiden på året. 

(observera tungan :-) )

 Chansa njuter. 

Lilla tokhunden. 

Domarkonferens

I fredags var det dags för Chansas återbesök hos fysioterapeuten. Jag var lite tidig, så jag började med att väga henne och hon väger numera 26 kg! Förra veckan vägde hon 24,5 kg och då var jag riktigt nöjd över att hon vägde mer än hon någonsin gjort, men nu väger hon alltså ännu mer. Det betyder dock inte att hon har blivit tjock, bara att hon numera har normal vikt. Hon har alltid varit lite för smal, men nu är hon helt perfekt. Det tycker även Tomas, som säger att hon inte har ett uns fett på kroppen och att hon är mycket vältränad och fint musklad. Och jag tycker själv också att hon är riktigt vältränad och i god form.

Chansas skada hade läkt och vi får numera göra vad vi vill, bara jag är noga med upp- och nervärmning. Hon ska också gå med viktmanschetterna på frambenen i tre veckor och vi ska på återbesök om ungefär en månad, men det känns skönt att hon blev bra så fort.

 Bakbensmassage.

Hon försöker vända sig på rygg för att bli kliad på magen istället :-)

På vägen hem gick vi en sväng på stan. Det var länge sedan jag gjorde någon sådan miljöträning med henne, fast det främsta skälet var att jag var sugen på en hamburgare. Chansa fick förstås också smaka lite. Sedan gick vi en liten stund på stan och till min stora förvåning kom en karl fram och ville klappa henne. Det händer inte speciellt ofta att folk vill klappa Chansa (till skillnad från när jag hade Myrrha, då man knappt fick vara ifred). Han kommenterade också att hon verkade vara så lugn och snäll. Snäll är hon visserligen, men lugn är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva Chansa. Fast det är inte första gången jag får höra att hon är lugn, så kanske hon ibland faktiskt framstår som lugn.

Chansa poserar på statyn Odenkvinnan (jag tog flera andra bilder på stan, men min mobilkamera är helt knäpp och denna är den enda bild som blev något).

Vi gick en sväng på Björkis och när jag fick se deras gulsvarta halsband kunde jag inte låta bli att köpa ett åt henne. Inte för att jag är någon hängiven SAIK-supporter, jag som varit på en enda match den här säsongen. Jag erkänner villigt att jag är en medgångssupporter, men nu har de ju faktiskt chans att återigen bli Sveriges bästa lag så jag kan tänka mig att visa lite stöd. Dessutom kan det ju vara kul för pappa, som verkligen är en hängiven supporter, att hon har ett SAIK-halsband när han passar henne.

 På vägen hem bytte jag halsband för att kunna fota henne i sitt nya SAIK-halsband (som tyvärr inte matchar viktmanschetterna). 

Chansa håller på Sveriges bästa lag :-)

Sedan vi varit på stan gick vi strandpromenaden hem. När vi skulle gå ner på strandpromenaden satt det två karlar på en bänk och drack öl och de började prata med mig. Det var prat om den ena killens rottweiler, som enligt uppgift vägde 54 kg (det var nog meningen att jag skulle vara imponerad av detta) och om de amstaffar som han haft och fött upp (jag tror att jag skulle vara imponerad av det också). Den ena visade bilder på sin hund som var en blandning mellan schäfer och samojed. Det var definitivt en schäferblandis, men jag ifrågasätter starkt att en sådan blandras får hängande öron. Sedan ville de båda hälsa på Chansa och de fick de. Han som fött upp amstaff hade helt klart lite känsla för hund, men det hade inte den andra. Han tog tag på båda sidorna om hennes huvud ganska hårdhänt och drog henne mot sitt ansikte. Det är en jäkla tur för honom (och för mig) att hon hon är så snäll som hon är!

 Godisträd.

Klätterträd.

I helgen har jag varit på domarkonferens på Medlefors och det har varit väldigt givande. Främst igår, då vi lydnadsdomare hade en egen liten konferens med Cissi då vi diskuterade lite regeltolkningar och gjorde videobedömningar, men hela helgen har varit bra. Idag har det bara varit bruks och egentligen hade jag inte behövt vara med på det eftersom jag inte är bruksdomare, men jag tycker ändå att det är intressant att vara med och diskutera och göra videobedömningar (även om jag är helt lost när det gäller vissa moment, som t ex stegen).

Igår kväll var det middag och det var förstås mycket god mat, som alltid på Medlefors, och sedan fortsatte vi dricka, prata, skratta och sjunga ett bra tag. Jag cyklade hemåt vid midnatt och det var ganska skönt att få lite frisk luft. Fast jag ångrade nästan lite grann att jag valt att inte ta ett rum på hotellet, för det hade varit skönt att slippa stiga upp så tidigt och cykla dit igen på morgonen. Chansa är ju ändå hos mamma hela helgen (fast det visste jag förstås inte att hon skulle vara när jag anmälde mig).

Det har varit många intressanta diskussioner under helgen och en av de största har varit regeltolkningen från centrala angående budföringen. Det har också varit en intressant diskussion angående vad som skrivs och läggs ut i sociala medier. Men framför allt har det varit kul att träffa folk, varav vissa som jag inte träffar så ofta, prata och ha trevligt!

Spår

I torsdags var jag och Chansa till Tomas, hundfysioterapeuten. Han var lite orolig att det kunde vara något annat som gjort att hon blivit halt igen, t ex spondylos. Men efter att ha massserat och känt igenom henne så kunde han inte hitta något annat än samma muskelskada som innan. Jag ska massera henne varje dag och gå med viktmanschetter och så ska vi dit igen nästa vecka och kolla upp henne. Chansa verkar gilla att gå till Tomas och hon skötte sig utmärkt. Den här gången behövde han inte ens hålla till på golvet, utan hon låg snällt på bordet.

Hon får bara koppelrastas och det ställde ju till med lite problem eftersom jag jobbade i  fredags och igår. Chansa skulle vara hos pappa, så jag fick gå med henne och dra cykeln till Moröhöjden (vilket är nästan hela vägen till jobbet) och sedan cykla sista biten. Anledningen till att jag släpade cykeln med mig var att de skjutsade hem Chansa innan jag slutade, så jag behövde cykeln för att cykla hem på kvällen. När jag gick dit i fredags tappade jag en vante någonstans på vägen, så jag fick låna ett par vantar på jobbet när jag skulle hem. När jag gick dit med henne igår stannade hon upp och vädrade lite och plockade sedan ner en vante som hängde på en plogpinne. Jag kopplade först inte att det var min vante, för jag tyckte att den såg ut som en barnvante och att den var alldeles för rosa. Men det ÄR faktiskt en barnvante (ja, jag har så små händer) och när jag jämförde den med den andra vanten så var de ju faktiskt samma färg.

Idag har jag varit ledig och mitt på dagen åkte vi med Susanne till Bureå för att spåra med Martina. Jag la ett spår till Scott i mycket snårig och besvärlig terräng och till min stora förvåning hittade jag denna mitt ute i skogen:

Martina la ett spår med två 90-gradersvinklar till Chansa i nästan lika snårig terräng. Chansa spårade jättebra, fast tempot var lite förhögt trots att jag försökte bromsa henne. Hon liggmarkerade det första föremålet, men jag var upptagen med att försöka ta mig fram i snåren att jag blev lite sen med att belöna henne. De andra två föremålen plockade hon upp och apporterade. Det är dock ett framsteg från i höstas, men vi får nog nöta lite mer på liggmarkeringarna. 

Några bilder från dagen:

 Jackpot ska få på sig selen innan sitt spår. 

 Jackpot spårar.

 Jackpot är glad och busig efter sitt spår. 

 Chansa ligger och väntar på att jag ska trassla ut spårlinan (som var perfekt hoprullad ända tills mallemonstret tog den och rensade runt med den).

Foto: Susanne Ericson.

 Scott är redo för spår (jag lämnade kameran när vi gick hans spår, eftersom jag visste hur snårigt och jävligt det var). 

 Lilla Leia fick låna Chansas sele (hon är inte en liten schäfer; hon är en chodsky pes). 

 Leia hittar slutet på sitt spår. 

Belöning efter spåret.