Spår

I torsdags var jag och Chansa till Tomas, hundfysioterapeuten. Han var lite orolig att det kunde vara något annat som gjort att hon blivit halt igen, t ex spondylos. Men efter att ha massserat och känt igenom henne så kunde han inte hitta något annat än samma muskelskada som innan. Jag ska massera henne varje dag och gå med viktmanschetter och så ska vi dit igen nästa vecka och kolla upp henne. Chansa verkar gilla att gå till Tomas och hon skötte sig utmärkt. Den här gången behövde han inte ens hålla till på golvet, utan hon låg snällt på bordet.

Hon får bara koppelrastas och det ställde ju till med lite problem eftersom jag jobbade i  fredags och igår. Chansa skulle vara hos pappa, så jag fick gå med henne och dra cykeln till Moröhöjden (vilket är nästan hela vägen till jobbet) och sedan cykla sista biten. Anledningen till att jag släpade cykeln med mig var att de skjutsade hem Chansa innan jag slutade, så jag behövde cykeln för att cykla hem på kvällen. När jag gick dit i fredags tappade jag en vante någonstans på vägen, så jag fick låna ett par vantar på jobbet när jag skulle hem. När jag gick dit med henne igår stannade hon upp och vädrade lite och plockade sedan ner en vante som hängde på en plogpinne. Jag kopplade först inte att det var min vante, för jag tyckte att den såg ut som en barnvante och att den var alldeles för rosa. Men det ÄR faktiskt en barnvante (ja, jag har så små händer) och när jag jämförde den med den andra vanten så var de ju faktiskt samma färg.

Idag har jag varit ledig och mitt på dagen åkte vi med Susanne till Bureå för att spåra med Martina. Jag la ett spår till Scott i mycket snårig och besvärlig terräng och till min stora förvåning hittade jag denna mitt ute i skogen:

Martina la ett spår med två 90-gradersvinklar till Chansa i nästan lika snårig terräng. Chansa spårade jättebra, fast tempot var lite förhögt trots att jag försökte bromsa henne. Hon liggmarkerade det första föremålet, men jag var upptagen med att försöka ta mig fram i snåren att jag blev lite sen med att belöna henne. De andra två föremålen plockade hon upp och apporterade. Det är dock ett framsteg från i höstas, men vi får nog nöta lite mer på liggmarkeringarna. 

Några bilder från dagen:

 Jackpot ska få på sig selen innan sitt spår. 

 Jackpot spårar.

 Jackpot är glad och busig efter sitt spår. 

 Chansa ligger och väntar på att jag ska trassla ut spårlinan (som var perfekt hoprullad ända tills mallemonstret tog den och rensade runt med den).

Foto: Susanne Ericson.

 Scott är redo för spår (jag lämnade kameran när vi gick hans spår, eftersom jag visste hur snårigt och jävligt det var). 

 Lilla Leia fick låna Chansas sele (hon är inte en liten schäfer; hon är en chodsky pes). 

 Leia hittar slutet på sitt spår. 

Belöning efter spåret.