Spår i Drängsmark

I söndags åkte jag och Chansa med Susanne ut till Drängsmark för att spåra tillsammans med Lotta. Chansa har ju aldrig spårat när någon annan lagt ut spåret åt henne så jag bestämde mig för att det var dags för det. Susanne fick lägga ut ett appellspår med 3 pinnar + leksak i slutet åt henne medan jag la Nikkies spår.

Medan vi väntade på att spåren skulle ligga fick lilla Firon gå några korta spår och hitta en människa i slutet. Han var väldigt duktig; det blir nog en bra spårhund av honom med tiden.

Kläppylets Firon, 4 månader.

Firon har fått se Susanne försvinna in i skogen och är väldigt intresserad av att följa spåret och ta reda på vart hon tog vägen.

Chansas spår fick ligga drygt en timme. Jag gick fram mot spåret från sidan och lät henne få lång lina och hon hittade spåret direkt och följde det i rätt riktning på en gång. Hon spårade jättebra och för första gången låg hon på så ordentligt i linan att jag hade önskat att jag hade handskar. Första pinnen hittade hon och apporterade utan tugg.

Sedan hade vi lite otur i första vinkeln. Där tappade hon spåret och lyckades samtidigt snurra runt ett par träd så att linan fastnade så att det blev tvärstopp och jag fick hålla henne ganska länge för att få lös linan. Efter det kom hon liksom av sig och hade ingen aning om var hon skulle leta reda på spåret. Hon snurrade och snurrade och kom till mig och ville ha hjälp. Även när jag såg att hon hade spåret var hon själv inte helt säker, utan spårade fram och tillbaka för att vara helt säker. Men till slut fortsatte hon i alla fall och hittade en till pinne, som hon markerade lika bra.

I nästa vinkel tappade hon också bort sig, men där snurrade hon lite och hittade sedan spåret igen och verkade lite mer säker på sig själv. Hon spårade sedan jättefint tills hon hittade leksaken i slutet. En pinne missade vi dock någonstans, antagligen när hon snurrade och letade spåret, för när hon spårade så spårade hon mycket noga och hon verkar ju inte ha några tendenser till att strunta i pinnarna.

Det var ju inga problem att spåra någon annans spår, men vad vi måste träna mer på är vinklar. Jag vet att vi inte har tränat speciellt mycket på det. Inte så att vi har spårat raka spår, men jag gör ofta mjuka böjar när jag svänger istället för skarpa vinklar. Så det blir något att träna på framöver.

Igår kväll blev det lite lydnadsträning när jag slutade jobba kl 22. Mest tränade vi på framförgåendet, som faktiskt börjar likna ett framförgående nu. Vi tränade också lite platsliggning och att sitta kvar. Hon är ju lite dålig på det och mycket beror det på att jag är dålig på att träna det. Det är roligare att träna det som hon är bra på, men det funkar ju inte i längden så nu ska vi köra hårdträning på att ligga och sitta kvar.

Lyles liv i bilder

När Lyle först kom till mig var tanken att jag skulle hitta ett nytt hem åt honom, men hans nya hem blev hos mig istället. Vi fick ju bara tre år tillsammans, men jag vet att jag har gett honom ett bra liv. Under tiden han bodde hos mig har det blivit en och annan bild på honom. Många bilder har förstås bara blivit ett svart sudd, för en svart hund som nästan jämt är i rörelse är inte så lätt att fota, men här kommer i alla fall en liten resumé av hans liv hos mig i bilder.

Det första man la märke till hos Lyle var hans lekfullhet. När han kom till mig var han fullständigt pinntokig, men det gick att åtgärda. Men han var förtjust i pinnar i hela sitt liv.
Foto: Jonas Rudholm

Tennisbollar gillade han och han var helt fenomenal på att fånga dem.

Den här IKEA-bollen var också en favoritleksak (tills en viss malle kom in i våra liv och slet den i stycken).

Fotbollar var också kul. Han satsade verkligen allt när han sprang efter bollar.

Kamplust hade han också, speciellt sedan jag utvecklade den lite.

Han och Chansa tyckte också att det var kul att kampa om föremål eller pinnar.

Husse lärde honom också att uppskatta att jaga efter discar. Den här discen från Latitude 64 heter Mirus, vilket var ett av mina namnförslag när jag ville byta namn på honom (övriga namnförslag var Sirius, Vilde och Guinness). Husse vägrade dock gå med på ett namnbyte och därför fick han heta Lyle även i fortsättningen.

Hans atletiska hopp och vridningar i luften var imponerande.

Trots att Lyle omplacerades p g a aggressivitet mot barn var han mycket duktig på att leka med barn. Han släppte alltid bollarna framför fötterna, så att de inte behövde ta den ur munnen. Han backade undan istället för att försöka ta bollen när de sträckte sig efter den och han hämtade alla kastade bollar, om de så bara hamnade en halvmeter bort.

Hans leklust var till stor nytta i lydnadsträningen. Vi hade förstapris i lydnadsklass II (två till och med) och tävlade lydnadsklass III ett par gånger, men jag är säker på att vi hade kunnat komma ännu längre. Han var rolig att träna med eftersom han tyckte att det mesta var kul och han gillade alla typer av belöningar.

Fast han var så förtjust i att springa och hämta saker var det svårt att lära honom apportering, men när han väl hade lärt sig var det ingen match att balansera godis på apporten.

Han hade bra grepp och bra tempo i apporteringen.

Metallapporten fick vi dock kämpa en hel del med eftersom han helst ville morra, skälla och kasta upp den i luften.

Hoppet var ett av hans favoritmoment.

Rutan var ett annat favoritmoment.

Att klättra på stegen tyckte han var kul, även om det inte ingår i någon gren som vi fick tävla.

När vi gick en fortsättningskurs i agility (utan att ens gå en nybörjarkurs först) visade det sig att han var en riktig naturbegåvning på agility.

Han var snabb, smidig och lättdirigerad, men tyvärr också lite väl lättstressad när han såg andra hundar på banan.

Trots att vi inte fick tävla i spår spårade vi en hel del. Lyle var en duktig spårhund, men spårade i ett enormt snabbt tempo (om han fick) och spårpinnar tyckte han var fånigt tjafs och totalt onödigt att avbryta spårandet för att plocka upp dem.

Uppletande tyckte han var kul och han var duktig på det också. Och han tyckte att det var minst lika kul att hitta människor som saker, även om vi inte höll på så mycket med sök eftersom vi ju inte fick tävla i det.

I somras gick jag och Lyle en lydnadskurs på Tåmelägret, fast det blev en del sök och uppletande också. Här ligger han och vilar utanför vårt tält. Att tälta var också en ny upplevelse för honom (vad jag vet) och det började inte så bra när han sprang rakt genom myggnätet i tältöppningen, men sen så var det rätt mysigt att bo i tält.

Lyle kunde inte bara göra cirkuskonster på lydnadsplanen; han kunde även bl a snurra, spela död, gå slalom mellan benen. Jag lärde honom också att gunga.

Vi cyklade också en hel del. På bilden springer han lös vid cykeln på väg hem från jobbet på Morö Backe, dit han rätt ofta fick följa med.

Lyle tyckte också mycket om att gå långa skogspromenader.



Han älskade också att åka båt och ville helst hålla nosen mot vinden och vädra.

Han var så söt i sin lilla flytväst. Här poserar han på en sten på Romelsön.

Han älskade att vara i syrrans stuga. Han älskade också pinnar, ju större desto bättre.

Pinnar lekte vi dock bara med när han simmade.

I Lyles pass står det Retrievermix och när man såg honom i vatten var det inte svårt att tro på.

Han kunde göra sina hopp och vändningar även i vatten.

Ända tills han fastnade med en tass mellan två brädor på bryggan gillade han att dyka i från bryggan.

Men Lyle kunde också konsten att koppla av. Han tyckte om att ligga nära och brukade ofta ligga i soffan med huvudet i mitt knä (ofta var jag irriterad för att han la huvudet på tangentbordet och råkade trycka på någon knapp).

Här låg gärna och slappade med mig när jag låg ute och solade/läste.

Lyle var den första hund jag haft som fått ligga i sängen och mest var det nog för att han hade ett så fint sätt att be om att få komma upp; han la hakan på sängkanten och tittade bedjande.

Här ligger han och myser i fåtöljen.

Här ligger han på sin Kungliga Kudde, som husse köpte till honom på IKEA (den överlevde tyvärr inte mallevalpen).

Men med mallevalpen fick han en ny favoritplats. När Chansa slutade sova i buren på nätterna tog Lyle över den.

Den sista tiden var hans favoritplats, förutom buren, det här hörnet mellan soffan och väggen.

Lyle tyckte förstås om mig, men han tyckte lika mycket, om inte mer, om sin husse. Även sedan vi flyttat ifrån varandra så var att få träffa husse (och gammelhusse, som alltid hade något gott att bjuda på) höjdpunkter i Lyles liv.

De flesta som träffat Lyle vet att han inte tyckte speciellt mycket om andra hundar. Men det fanns några hundar som hade en speciell plats i hans liv.
Det var förstås storasyster Myrrha...

...och lillasyster Chansa.

Fast hon fick också en del (välförtjänta) åthutningar och har ett par ärr på nosen som minne av honom.

Lyle och Jackpot tyckte om varann och Lyle var lite av en idol för Jackpot. Lyle och Nikkie var inte precis vänner, men inte heller ovänner. Mest var nog Lyle lite rädd för Nikkie, speciellt när hon löpte och plötsligt var snäll mot honom.

Aija hade också en speciell plats i Lyles liv, även om det nog var fråga om någon sorts hatkärlek. För de mesta accepterade han henne, ibland tyckte han att hon var kul att leka med, men när hon skällde honom i örat och slog honom i huvudet med stora pinnar tyckte han att hon var skitjobbig.

Ecco och Lyle var nog båda för gamla för att bli kompisar, men de kom i alla fall överens.



När jag gick igenom alla bilder jag tagit på Lyle (och tro mig, de är många!) slog det mig att de egentligen är ganska enformiga.
Det är Lyle som står och poserar.

Det är Lyle som sitter och poserar.

Det är Lyle som poserar på stenar och stubbar.

Det är Lyle som badar.

Det är Lyle som springer efter bollar eller andra leksaker.

Och det är också massor med bilder på hans söta ansikte.

Jag tyckte väldigt mycket om hans pigga och uppmärksamma ögon.

Han hade nästan lite pointerliknande uppnäsa och håret bakom öronen krusade sig så fint (fast det var inte så kul när det tovade ihop sig).

Sötaste killen.

Här försökte jag få honom att apportera en ros, men det gick inte så bra. Men det blev i alla fall en söt bild av det.

Snöansikte. Så här såg han oftast ut när vi var ute på vintern.

Söt hund bland hundkexen.

Lång tunga efter att ha sprungit efter bollar.

Han var söt när han sprang i djusnön och blev alldeles snöig, men det var inte alltid så kul med snö och is som fastnade i hans päls. Ofta fick jag ställa honom i duschen för att enklast tina upp snöklumparna på benen.

Jag tyckte också att det var väldigt sött att han hade så mycket hår på huvudet. Han hade långa hår även i pannan, som jag brukade sitta och pilla med och göra frisyrer (små flätor, ett eller två horn i pannan eller tuppkam var det vanligaste).

Jag kommer att sakna det här busiga lilla lakritstrollet!