Veterinärbesök igen

Idag var det dags för ännu ett veterinärbesök, men den här gången var det Lyles tur. Ett tag har han druckit väldigt mycket och därmed också kissat väldigt mycket, så jag tyckte att det var bäst att kolla upp det. Vi tog en promenad in till stan och promenerade en stund längs strandpromenaden innan det var dags att gå till veterinären.

Han har inget emot att gå in dit, men han uppskattar inte att bli undersökt. Han är verkligen världens sjåpigaste hund. Idag gick det dock ganska bra för när Veronica skulle ta blodprov "stängde han av" och var helt stilla. Inte förrän hon släppte på stasen började han sjåpa sig och sprattla så att han välte ut ett rör med blod. Men det fanns tillräckligt med blod ändå så vi behövde inte göra om det. Han fick också medicin för att han varit lite dålig i magen och när Camilla gav honom den sprattlade han också så att jag fick medicin över hela mig.

Sedan fick vi gå ut och ta ett urinprov. Det var ju dock lättare sagt än gjort. Jag har en gång i tiden tagit ett urinprov på Myrrha och det var inte lätt, men jag tänkte mig att det skulle vara lättare med en hanhund. Vanligtvis är det ju inte alls svårt att få honom att kissa; det är ju bara att ställa honom bredvid ett träde eller en stolpe. Det var inte heller svårt att få honom att kissa först, men så fort jag stack under skålen slutade han ju att kissa. Efter ett par försök slutade han helt enkelt att kissa även om jag letade upp ställen där andra hundar hade kissat. Men jag lyckades få tillräckligt för ett urinprov i alla fall.

Sedan fick vi sitta i nästan en timme i väntrummet och vänta på provsvaren. Det visade sig att att det inte är något fel på honom, i alla fall inte något allvarligt. Troligtvis har han druckit mycket för att han är dålig i magen, så nu ska han fasta i ett par dagar och äta medicin. Sedan får han successivt börja äta lite, så får vi se om han blir bättre. Blir han inte bättre innan slutet av veckan måste vi dit och ta fler prover, så jag hoppas förstås att det bara är magen som krånglar.

För att slippa känna mig stressad över att hinna till jobbet hade jag bytt med min kollega och en ledig måndagkväll betyder naturligtvis träning i totohallen. Eftersom Lyle fastar tyckte jag inte att det var någon mening att ta honom med, så det blev bara jag och Chansa som tog en promenad till travet.

Vi började som vanligt med att dricka te så att hon får lugna ner sig lite. Sedan tränade vi lite ingångar, vändningar på stället, snabba lägganden och ställanden samt stadga i liggande, sittande och stående. I ingångar och vändningar på stället har hon börjat låta lite grann (istället för att nypas och stöta), så det gäller att vara noga med att belöna rätt så att jag inte belönar att hon låter. Hon är rätt snabb både på att lägga sig och ställa sig och stadgan är riktigt bra i alla positioner, dock inte så bra att den inte kan bli bättre.

Nu har vi just kommit hem efter att ha promenerat från travet och Chansa ligger i soffan och sover. När hon var liten hängde tungan ofta ut när hon sov, men det gör den inte längre. Men när hon sover riktigt djupt sover hon ofta med öppen mun och man kan t o m sticka in ett finger mellan tänderna utan att hon vaknar.

Trött Chansa

Såna där hundar

Såna där hundar

Idag började jag inte jobba förrän klockan tolv, så jag hann ta lite sovmorgon och gå en långpromenad med hundarna innan jag var tvungen att cykla in till stan för att ta bussen till jobbet. Jag släppte hundarna vid fotbollsplanen och kastade snöklumpar till dem i djupsnön. Eftersom det blivit lite kallare fastnar det inte så hemskt på Lyle.

Långt borta på gångvägen såg jag en människa och hörde att denna människa ropade något. Jag antog att hon ropade på sin hund och kallade därför in och kopplade därför Chansa, som älskar andra hundar och mycket väl kan springa fram. Det visade sig att kvinnan mycket riktigt hade en hund, men det var inte hunden hon ropade på. När jag kom inom hörhåll hörde jag att hon ropade till mig att koppla hundarna (fast den ena redan var kopplad). Jag vet att sannolikheten för att Lyle ska göra utfall är mycket mindre om han är lös, men jag kopplade honom ändå.

Hennes hund morrade och skällde och hon tröstade den genom att klappa den och med vänlig röst tala om för den att den inte behövde vara rädd. Lyle svarar oftast inte på andra hundars utfall och den här gången nöjde han sig med att resa ragg och visa tänderna lite utan att göra något utfall. När vi passerat ropade hon till mig och sa "Man ska inte ha såna där hundar lösa." Jag frågade vad hon menade med "såna där hundar". "Det är såna där hundar som gör att folk inte törs gå ut." Jag frågade återigen vad hon menade med "såna där hundar". "Det är såna där hundar som har gjort att jag är rädd för att gå ut", blev svaret. När jag igen frågade vad "såna där hundar" är gick hon bara.

Jag undrar fortfarande vad "såna där hundar" är. Lekfulla hundar? Hundar som kommer på inkallning? Svarta och röda hundar? Medelstora hundar? Blandraser och mallar? Jag kan förstå att folk inte tycker att hundar ska vara lösa, men har man den åsikten så bör man väl också kunna ange ett skäl till den, även om det är konstiga skäl, som t ex tanten som inte tyckte att Chansa skulle få vara lös för att hon reste ragg. I efterhand förstod jag att hon trodde att det betydde att Chansa var aggressiv (trots att hon gjorde mycket tydliga lekinviter mot tantens hund).

Eftersom jag inte anser att mina hundar är "såna där hundar" som inte får vara lösa släppte jag dem igen så fort hon var utom synhåll. Förutom henne mötte vi tre personer till på vår nästan två timmar långa promenad, så särskilt störande för omgivningen var de ju knappast. Fast det är klart, folk kanske inte vågar gå ut för att de vet att jag och mina hundar går ut vid just den tiden var femte och sjätte söndag.

Soluppgång

Lyle med frost i pälsen.

Busiga hundar

Mera bus.

Attack!

Smäll på käften.

Röntgenresultatet

Världens vackraste malle, med friska höfter och armbågar
(observera också hennes nya, snygga halsband)

Efter dagens långpromenad med hundarna hittade jag ett brev från SKK i brevlådan, med Chansas röntgenresultat. Jag har faktiskt inte varit nervös över resultatet, men det kändes väldigt skönt att öppna brevet och läsa HD grad A och ED 0 :)

Idag har jag som sagt gått en långpromenad med hundarna. Det var ca 4 plusgrader, så det var lite halt på vissa ställen. Fördelen med att det varit plusgrader ett par dagar är dock att det blir hårt i skoterspåren, så det blev en promenad längs ett skoterspår. Visserligen sjönk jag igenom ett par gånger (ner till midjan ungefär), men det är ändå skönt att kunna gå där man är i princip ensam, eller åtminstone har full koll på om någon kommer.

En vacker vinterdag.

Skoterspåret som vi promenerade på.

Bevis på att vi inte var det enda som varit på platsen. Det var en hel del rådjursspår, som ingen av hundarna bryr sig det minsta om.

Lyle, som ser ut som någon figur ur mupparna, och Chansa.

Bus

Chansa stoppade in huvudet i ett hål och rullade sig.

Hon gillar att rulla sig

Knäpp-mallen

Kamphundarna; båda hade bra grepp och ingen av dem hade en tanke på att släppa. Till slut började morrningarna låta mer som rop på hjälp, så jag fick ingripa och ta ifrån dem discen.

Igår jobbade jag hela dagen och när jag kom hem var jag trött och hade huvudvärk så jag ringde Susanne och vi bestämde oss för att träffas och träna. Hade jag inte planerat in något så hade jag satt mig i soffan och då hade jag förmodligen aldrig kommit därifrån.

Jag började med att lägga ett spår till Chansa. Spåret gick över Tipshusets parkering, längs en gångväg fram till Tipshusets ingång, följde vägen en liten bit, in på en annan parkering och slutade vid en snöhög. När jag hade lagt brandslangen i slutet blev jag stående en stund och undrade om jag någonsin lagt ett spår förut. Man kunde nämligen inte tro det, eftersom spåret slutade på ett ställe där det inte fanns någon möjlighet för mig att gå därifrån utan att i princip gå tillbaka samma väg som jag kom.

Sedan blev det två lydnadspass med båda hundarna. Lyle var riktigt duktig på vissa moment, t ex rutan, apportering och metallapportering och inkallning med ställande och läggande. Just nu är vårt problem stadga. Han har inte tålamod att stå, sitta eller ligga stilla. Det är speciellt att stå stilla han har problem med så vi tränade lite stadga i stående. Det kommer dock att krävas en hel del träning på det.

Chansa var otroligt duktig under sitt första pass. Hon hade inte en tanke på att Jackpot och Nikkie fanns alldeles bredvid, utan hade fullt fokus på mig. Vi tränade lite kontakt, men mest för att hon skulle lära sig att ta belöningen bakom mig. Detta för att hon ska lära sig att inte gå för långt fram, men hon har haft svårt att fatta var jag "gömmer" godiset. Hon var väldigt taggad och till en början kom det en hel del ljud. Därför använde jag godis som belöning, eftersom det är lugnande (och självklart var jag noga med att inte belöna om hon lät). Sedan belönade jag ett supersnyggt läggande med boll och efter det upphörde ljuden helt. Så det kanske inte är så att belöningar som boll och kamp skapar stress, och därmed ljud, som så många påstår.

Andra passet med Chansa gick inte alls speciellt bra. Hon stack iväg till Nikkie flera gånger, och även om jag lyckades hejda henne de flesta gångerna så var hon ju inte alls koncentrerad på mig längre. Jag antog att det kunde bero på att hon var lite trött i huvudet så jag tränade bara lite platsliggning och det klarade hon faktiskt riktigt bra.

Sedan gick jag spåret med Chansa. Hon hade sin snygga plommonlila nomesele och jag hade även med mig den matchande spårlinan. I höstas använde jag bara spårlina på henne en gång, så hon är rätt ovan vid lina och hon blev ganska störd av den. När vi gick till spåret ville hon helst kampa med linan, men det gick bättre när hon fick gå bredvid mig med linan släpande så att hennes sociala kamplust inte triggades.

Men jag måste ju hålla i linan när vi spårar och då satte hon igång att kampa igen- tills hon hittade spåret. Då körde hon ner nosen och glömde allt om spårlinan. Det blåste ganska ordentligt och spåret hade bara legat ca en timme, så hon spårade inte exakt i spårkärnan men det var ändå ingen tvekan om att hon var på rätt spår. Hon tappade spåret en gång och testade att be mig om hjälp, men när hon inte fick hjälp löste hon problemet själv.

Spåret låg vid vägen i ca 5 m, men det kör inte så mycket bilar där. Det passerade dock en bil precis när jag och Chansa spårade där, men det bekymrade henne inte det minsta. Att jag hade gått tillbaka nästan i samma spår var heller inget problem för henne, utan hon hittade sin brandslang i slutet utan att bli störd av mitt återgångsspår alldeles intill.

Höftledsröntgen

Igår jobbade jag morgon och kväll och under timmarna jag var ledig på dagen passade jag på att cykla en sväng med Chansa. Först promenerade jag så att hon fick värma upp, sedan cyklade jag med henne kopplad en bit, sedan fick hon vara lös största delen av sträckan och när jag kopplade henne igen på vägen hem fick hon dra lite grann innan vi promenerade sista biten hem för att varva ner lite.

Jag skulle ha gissat att vi cyklade ca 2-3 km, men att uppskatta avstånd är inte min starka sida. Jag hittade en sida på nätet där man kan mäta sträckor och det visade sig att vi cyklat 5 km. Hon älskar verkligen att springa och bryr sig inte ens om andra hundar och trots att hon redan sprungit ganska långt hade hon fortfarande krafter kvar att dra. Hon är duktig på att hålla sig vid sidan av cykeln även när hon är lös, men vi hade ändå ett litet missöde. Av någon anledning hoppade hon framför cykeln och jag cyklade ganska fort just då, så jag körde rakt in i sidan på henne och ramlade. Chansa var helt oskadd, men jag fick ont i vänstra knät. Det känns som att jag har ett gigantiskt blåmärke, men i själva verket syns inget alls.

Idag har jag och Chansa varit till veterinären och höftledsröntgat henne. Egentligen hade jag tänkt vänta ett tag till, men förra veckan nös hon så att hon slog huvudet i golvet och hon både nös och fnös när vi var ute. Jag trodde att det kunde vara noskvalster, även om jag inte tyckte att det stämde med symtomen när Myrrha hade noskvalster och tyckte att det var konstigt att inte Lyle också i så fall började nysa och fnysa. Men när jag ändå bokade tid hos veterinären tyckte jag att det var lika bra att ta höftledsröntgen på en gång. Hennes nysande och fnysande försvann efter ca 3 dagar, så det var troligtvis bara en förkylning.

Det var väldigt fint väder idag, så jag och Chansa tog en promenad längs strandpromenaden innan vi gick till veterinären.

Strandpromenaden och St Olovskyrkan.

Utsikt över älven från bron.

Utsikt från bron mot kyrkan.

Övar kanske inför höftledsröntgen?

Chansa på toppen av en snöhög, som vanligt.

Full fart, som vanligt.

De hade inte öppnat efter lunch hos veterinären så vi fick stå utanför och vänta en stund. Då fick jag den briljanta idén att låta Chansa hoppa upp på några SJ-pallar som stod utanför. En stapel med pallar var ganska hög, så jag lyfte upp henne och kollade om hon tog emot godis och klarade av att leka även på ett instabilt underlag. Det gjorde hon. När jag skulle lyfta ner henne råkade jag på något vis fastna med fingret i koppelhaken samtidigt som jag lät henne hoppa ner på marken och det gjorde väldigt och och jag började blöda. Så när vi väl fick komma in till veterinären blev det jag som fick bli omplåstrad.

Chansa var lite stirrig i väntrummet eftersom det var hundar och katter överallt. Men när jag väl satte mig ner så la hon sig faktiskt och kopplade av (tyvärr hade jag så ont i mitt blödande finger att jag inte fick fram något godis att belöna henne med). Själva röntgen gick bra så nu hoppas jag bara att resultatet också blir bra. Hon var ganska pigg efteråt och på promenaden hem tänkte hon jaga både skator och snöklumpar, men hon har ändå varit ovanligt stillsam hela eftermiddagen och kvällen.

Jag och Chansa när vi satt i röntgenrummet och väntade på att hon skulle bli sömnig.

Chansa vs gelehallonet

Chansa är verkligen lite speciell när det gäller att äta. Hon är rätt dålig på att äta sin mat, även om det går lite bättre när hon får lite olja på maten. Men många gånger äter hon bara en gång om dan. En förklaring till att Lyle blivit så tjock är nog att han i obevakade ögonblick äter upp Chansas mat.

Som belöning uppskattar hon godis som blodpudding, korv, köttbullar och mjukost, men försöker jag belöna med vanligt torrfoder så får jag oftast behålla den lilla torra kulan. Hon kan vara väldigt petig med att äta sådant man ger henne. Eller sånt som hon stjäl för den delen. Hon har kommit åt att sno godis ur min godisskål ett par gånger och då har hon alltid tagit en mörk chokladpralin med mintfyllning (mina favoriter), tuggat sönder den och spottat ut i soffan och, om hon hunnit, tagit en till chokladpralin med mintfyllning, tuggat sönder och spottat ut i soffan.

Igår kväll bjöd jag henne på ett gelehallon och den show hon bjöd på krävde att jag hämtade kameran:

Hmm, vad är detta?

Den är väl inte förgiftad, hoppas jag?

Men vad gör man egentligen med en sån här?

Man kanske leker med den?

Kom igen och lek då!

Nähä, det kanske är bäst att visa vem som bestämmer istället.

Hörru du, passa dig din lilla plutt!

Vad säger du, ska man äta dem? Det kan väl aldrig vara möjligt!

Ja, vad säger man- hon är verkligen speciell min lilla malle!

En heldag på jobbet

Igår var det meningen att jag skulle börja jobba kl 14, men på grund av att en kollega hade sjuk dotter blev det så att jag började redan kl 11. Eftersom det skulle bli en väldigt lång dag fick hundarna följa med på jobbet.

För att hundarna skulle få röra lite på sig gick vi längs strandpromenaden innan vi gick in till stan och tog bussen. Jag ville också köpa något att äta till lunch + lite godis, så jag gick emot mina principer och lämnade hundarna utanför medan jag sprang in på ICA och handlade. Det var inte så mycket folk ute så tidigt och de har ju dessutom självbetjäning, så det gick väldigt fort.

Jag kunde se dem innan de såg mig genom glasdörrarna på Vintergatan och Chansa satt som en liten staty och tittade mot ingången och tittade inte ens på folk som gick förbi. Det känns rätt skönt att veta att jag kan binda upp henne utan att hon skäller, biter sönder kopplet eller dylikt i nödfall, men jag kommer inte att göra det till en vana; jag är alldeles för rädd att någon ska stjäla dem eller bråka med dem.

Vi tog bussen till MoröBacke (barnpris för mig, gratis för hundarna) och eftersom jag hade ca en halvtimme på mig innan jag skulle börja jobba gick jag en promenad med hundarna i skogen.

Härligt väder för en promenad

Det är mycket snö i skogen.

Busig Chansa

Skoterspåret från Takdropps ledde ut till det jag tror Morö Backe-borna kallar ridhusvägen.

Hundarna på jobbet.

Chansa i korgen som finns på jobbet (hon och Lyle tävlade om vem som skulle få ligga i den).

Det händer ju inte så mycket för dem på jobbet, men de är snälla och sover mest hela tiden. Chansa, som kan vara ganska burdus och våldsam när hon hälsar på folk, är alltid extremt lugn och försiktig mot M och O. Den enda gången hon blev lite uppjagade var när O viftade med sina snören precis framför henne. Det ryckte i henne, men hon låg kvar trots att hon nog tyckte att det verkade vara en rolig kampleksak.

När jag slutade jobba promenerade vi hela vägen hem. Det tar ju sin lilla tid att promenera ca 7-8 km, så vi var inte hemma förrän strax efter tolv. Det är i alla fall bra att det finns många gångvägar så att jag kan ha hundarna lösa största delen av promenaden.

Idag har jag lite dåligt samvete för att jag inte gjort något med hundarna. Vi sov länge och sedan cyklade jag in till stan för att bl a gå på biblioteket och eftersom syrran också var i stan blev jag kvar där ganska länge. Det var idealiskt väder för en hundpromenad idag, men när jag kom hem igen hade det redan börjat skymma så jag bestämde mig för att det skulle bli en vilodag för både mig och hundarna. De har fått varsitt tuggben och verkar inte ett dugg missnöjda. För mig blir det ett varmt bad och sedan film, antingen Disney's senaste film Tangled eller Prince of Persia; jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag känner för att se.

Ännu en härlig dag

Onsdag innebär ju ledig dag och det är inte helt fel att vakna efter en skön sovmorgon till en dag med strålande sol. Att det var -15 gjorde inte så mycket, så jag började dagen med en långpromenad, självklart utrustad med kameran.

Vinterlandskap

Snötäckta ensilagebollar.

Förväntansfulla hundar- jag hade med mig en disc och Lyle blev genast på alerten när han såg den. Chansa har ingen erfarenhet av discar, men hon var förväntansfull ändå, för det är hennes personlighet.

Fördelen med disc jämfört med boll och andra leksaker är att den går att kasta långt (även om jag inte är speciellt bra på att kasta) och framför allt att den inte sjunker ner i snön och försvinner.

För det mesta hann Chansa fram först...

...men ibland var Lyle snabbare.

Bra motion.

Lyle

Chansa

Kamp om discen, som vid det här laget var både repig och böjd.

Mamma säger att Chansa ser ut som en hyena och ibland är hon inte helt olik.

Vi var ute i två timmar, fast vi gick egentligen inte särskilt långt. Men hundarna var nog välmotionerade ändå efter allt springande i djupsnön. Den enda nackdeln med all snö är att det fastnar så mycket på dem, speciellt på Lyle. Hallen såg ut som en mindre ocean när han hade tinat upp.

I kväll har jag roat mig med att lära hundarna att gå slalom mellan benen. Lyle har jag tränat några gånger med, men jag har tänkt att Chansa nog är lite för stor (för det kan väl inte vara jag som är för kort?). Men igår efter jobbet började jag lära henne och ikväll gjorde vi några fler korta pass och jag filmade också lite. Filmerna blev dock väldigt dåliga p g a ljuset. Här är en film på Chansas 1:a, 2:a och 5:e (eller 6:e) träningspass.

Lyle var väldigt lätt att lära. Jag vet inte hur många pass jag tränat med honom, men jag började i förrgår så jag tycker att han har lärt sig väldigt fort. Här är en lika dålig film på när jag tränar slalom med Lyle.

Och ja, jag vet att deras klor behöver klippas, men jag hittar inte den bästa klotången så jag måste köpa en ny. Den sämre klotången är helt värdelös- jag lyckades skära mig på den, men hundarnas klor strimlar den på längden.