Adventsfint

En gång per år tycker jag att det är jätteroligt att städa och det är när jag får göra fint innan första advent här hemma. Så jag har hållit på hela veckan med att städa lite bit för bit och nu har jag äntligen fått upp adventsljusstakarna, julgardinerna och prydnaderna. Så här mysigt och fint har vi det nu (fast redan ligger det svarta hundhår på mitt nyss dammsugade och torkade golv):

Köket

Sovrummet

Hallen

Vardagsrummet

Bokyllan

Liten hörna med adventsljusstake och och krubba (och med tiden kommer också lite julklappar att ligga där).

Idag har Lyle och jag gått en långpromenad längs strandpromenaden. Idag tittade ju solen fram så jag passade på att ta kameran med mig.

Snömonstret

Men kasta bollen nån gång då!

Jippie!

När Lyle kom till mig var han pinngalen och sprang med pinnar hela tiden och uppmanade till att man skulle kasta. Eftersom han bara blir stressad av såna lekar blev det totalt pinnförbud. Han blir galen av att leka med bollar också, men fördelen med bollar är att jag har kontrollen över dem. Dessutom kan hunden lätt skada sig när man kastar pinnar.

Jag är faktiskt förvånad över hur fort han förstod att jag inte leker med pinnar (ingen annan får heller kasta pinnar). Ibland, men ganska sällan, leker han själv med en pinne, men han kommer aldrig och vill att jag ska kasta den. Idag var han glad och lekfull och hittade en pinne som han roade sig själv med en stund när jag stoppat bollen i fickan.

Trots att det var sol idag var det inte riktigt tillräckligt mycket ljus för att bilderna skulle blir riktigt bra med min kamera, men jag tog i alla fall en del vinterbilder.

Älven har inte frusit helt

Is

Snön lyser vit på fur och gran

Härligt med snö!

Åh, vad det är härligt med snö! Jag tycker, tvärtemot många andra, att det är jättemysigt när det snöar och blåser. Lyle verkar inte heller ha något emot det, så vi har gått långa promenader. Vi kunde dock inte träna på hundmöten eftersom det inte var några andra hundar ute.

Hundmöten tränade vi dock på i söndags när vi gick på skyltsöndag. Jag gick ut enkom för att träna på hundmöten, men först var Lyle alldeles för uppspelt för att det skulle funka så vi gick en promenad längs strandpromenaden innan vi gick på stan. Resultatet var väl lite varierande. Vissa hundar passerade han utan problem, men började skälla på andra på långt håll. För honom har storleken definitivt betydelse; han skäller mycket oftare på stora hundar än på små.

På det stora hela skötte han sig bra och jag fick många tillfällen att belöna honom. En sak blev jag dock väldigt irriterad över. Vi mötte en chihuahua och Lyle spände sig inte eller nåt så jag trodde att vi lugnt skulle kunna passera. Men där tog jag fel, för chihuahuan kastade sig fram och gjorde utfall mot Lyle. Eftersom den hade flexikoppel kom den också nästan ända fram. Det är klart att Lyle inte kunde låta bli att svara då, så jag drog honom med mig. Han var inte särskilt uppjagad egentligen för jag fick kontakt med honom nästan direkt vi hade passerat och han slutade skälla. Då hörde jag folk muttra bakom ryggen på mig att jag borde hålla mig hemma med min aggressiva hund och liknande kommentarer. Hur kan det komma sig att ingen tycker att matten med chihuahuan borde hålla sig hemma med sin hund?

Träningen på hundmöten gick alltså ganska bra, men det var sämre med renen som stod på torget. När Lyle fick syn på den började han tokskälla och slutade inte ens när vi gått en lång bit ifrån den. Han tystnade när jag stod så att han inte kunde se den och jag försökte belöna honom, men han klarade först inte av att ta emot godis.Till slut lugnade han sig, men när vi passerade platsen dagen efter (när det inte var någon ren där) så reste han ragg och morrade lite.

I lördags hade Lyle vilodag, förutom att han fick följa med Jonas till hans pappa. Jag var på stan med syrran och mamma hela dagen och på kvällen var det funktionärsfest på klubben. Där blev det god thaimat och roliga lekar.

Igår gick vi en långpromenad längs strandpromenaden. Jag gjorde också lite letaövningar där jag kastade bollen i snö, ris och buskar. Sista gången tog jag tid på honom- 15 minuter höll han på innan han hittade den. Han tog små minipauser, men han gav inte upp. Efteråt såg han ut som en enda stor snöboll. Trots att jag hade klippt håret runt och under tassarna fastnade det en hel del snö i tassarna (fast mindre än innan). När vi kom hem var han väldigt trött:
Idag har jag ägnat mig åt städning, så vi har bara gått en kortare promenad då vi också tränade lite lydnad. Nu ikväll har vi också varit ute och kört en halvtimmes träningspass. Träningen går jättebra. Han gör stora framsteg, speciellt i fria följet. Man ser på honom att han verkligen måste anstränga sig för att hålla positionen och gå i mitt tempo. Idag har vi tränat på vänstersvängar och de funkar jättebra. Det är verkligen roligt att träna med honom eftersom han aldrig får nog; han vill bara mer och mer hela tiden.

Första snön

I morse när jag steg upp hade det snöat ett par centimeter. Jag blev väldigt glad; jag har längtat efter snön ett bra tag nu. Jag tycker visserligen om hösten, men så här i slutet på hösten är det så mörkt och trist och då kan vintern lika gärna komma. När det är så mörkt som det har varit är det också svårt att se Lyle i mörkret. Fast jag har skaffat ett riktigt bra blinkhalsband åt honom i alla fall.

Lyle var ganska låg ett tag efter att Myrrha försvunnit och de två första kvällarna efter att jag tagit bort henne sprang han runt bland containrarna, brädhögarna och all bråte som ligger där jag brukade rasta dem. Jag är helt säker på att han letade efter Myrrha. Jag rastade henne där det sista jag gjorde innan jag gick till veterinären, så hennes lukt fanns säkert kvar där ett tag. Men nu verkar han inte sakna henne längre. Det gör jag, speciellt idag när snön kom. Myrrha älskade nysnö och plöjde gärna omkring i snön med nosen.

Men jag är i alla fall väldigt glad att jag har Lyle; utan honom skulle det ha blivit väldigt tomt. Vi promenerar ca 1,5 timme varje dag. Mest har vi gått strandpromenaden för att jag vill träna på hundmöten och det är större chans att träffa hundar där än i skogen. Jag har kört skvallerträning med honom på så sätt att när jag sett en annan hund så plockar jag fram bollen och leker med Lyle. Han ignorerar nämligen andra hundar om han får leka (tyvärr är det inte alla hundar som ignorerar honom, men han bryr sig inte ens om andra hundar kommer fram om han får leka).

Numera skvallrar han för människor genom att vända sig om mot mig och för hundar genom att först sänka huvudet och sedan direkt vända sig om mot mig. Än så länge funkar det bara när han är lös, men jag hoppas att han ska börja göra det när han är kopplad också. Problemet är egentligen att han drar i kopplet, för det har vi inte fått till riktigt än (även om vi har gjort framsteg). När han drar i kopplet stressar han upp sig och därför gör han utfall mot andra hundar ibland, men om jag får honom att sluta dra tror jag att problemet med utfallen löser sig självt.

Vi har också tränat en hel del lydnad och det går väldigt bra. Tre moment är helt färdiga för tävling (inkallning, apportering och hopp), men det övriga behöver vi träna en del på. Platsliggningen börjar i och för sig funka riktigt bra och fria följet går också riktigt bra, fast där har vi en del kvar att träna på (har man inte alltid det?). Han har riktigt fina lägganden och ställanden också, så nu gäller det bara att få honom att göra det under marsch. Planen är att vi ska tävla lydnadsklass I i Piteå i februari.

Jag har också tränat lite tricks med honom. Jag började lära honom att spela död för rätt länge sedan på samma sätt som jag lärde Myrrha en gång i tiden, d v s genom att locka med godis. Jag fick honom att lägga sig på sidan på det viset, men han lärde sig ingenting på de. Så i förrgår plockade jag fram klickern och då lärde han sig att spela död på kommando från stående. Igår lärde jag honom att vinka. Idag har vi dock inte tränat något alls, utan bara gått en skogspromenad i nysnön.

Myrrhas liv i bilder

Eftersom Myrrha påstås vara världens mest fotograferade hund (vilket jag i och för sig tvivlar på), så är det kanske passande att göra en liten sammanfattning av hennes liv i bilder. Tyvärr är bildkvaliteten inte alltid den bästa, eftersom vissa bilder är scannade och bilderna är tagna med olika kameror under åren.

Myrrha var en mycket snäll och söt liten valp, som inte förstörde särskilt mycket i hemmet. Det var bara en tidningskorg och en gullranka (och jag!) som fick lida av hennes vassa valptänder.

Fast ibland hade hon förstås sina tokryck...

Under åren hann Myrrha och jag med att prova på en hel del aktiviteter och träningsrycksäcken var ofta fullpackad.

Myrrhas favoritsysselsättning var söket, där hon var en riktigt naturbegåvning. På bilden går vi sökkurs för Curt Blixt på Tåmelägret. I appellsöket fick vi 224,75 poäng och blev uppflyttad till lägre klass. Vi tränade sök i sex år, men tävlade bara appellen på grund av hennes knän.

Uppletande tyckte hon också var riktigt kul

Det var också kul att kampa med upphittade föremål.

Att spåra var inte hennes starka sida. Även om hon då och då spårade kanonbra så kunde hon ibland (oftast) lägga av att spåra och leda mig någon helt annanstans istället.

Men plocka pinnar i spåret var hon suverän på och missade dem sällan, även om hon inte spårade sig fram till dem.

Agility tyckte hon också var rätt kul, fast vi kunde inte hålla på med det så mycket på grund av hennes knän.

När hon var ung (innan vi upptäckte hennes knäproblem) provade vi också på lite drag, men hon sprang bara om hon hade en annan hund framför sig.

Hon fick också prova på att bära klövjeävskor. Första gången försökte hon skrapa väskan av sig genom att stryka sig mot husväggar, men sen vande hon sig. Hon tyckte dock aldrig att det var särskilt kul, så vi använde inte klövjeväskan särskilt ofta.

Mest höll vi dock på med lydnad, som vi också tävlade. På bilden har vi just fått vårt förstapris i lydnadsklass III och vann klassen.

Fritt följ

Sedan jag börjat använda klickern blev hennes kontakt mycket bättre.

Rutan tyckte hon var ett kul moment.

Metallapporten var vår stora stötesten och det tog lång tid innan vi kom så långt att jag kunde ta den här bilden.

Myrrha kunde inte bara göra cirkuskonster på lydnadsplanen, utan kunde också en massa olika cirkustrix. Här kommer några bildexempel på trix som hon kunde.

Vinka

Tycker du om... (infoga valfritt ord, t ex godis)?

Är du blyg?

Död hund (ja, det ser ut som att hon bara ligger på sidan, men jag försäkrar att jag tog bilden efter att ha gett kommandot död hund :-))

Ta av mig strumpan

Puss (här hade hon en unik stil eftersom hon hoppade rakt upp och ställde sig inte upp med tassarna som andra hundar brukar göra)

Det blev alltså mycket inomhusaktivering med tricks och konster, men även utomhus fick hon en hel del aktivering, förutom lydnad- och bruksträningen.

Godisträd

Hämtar min "tappade" vante

Hoppa upp på stenar

Myrrha gillade också att leka. Hennes favoritleksak var bollar av olika slag. Hon sprang gärna efter dem, men var inte lika villig att lämna ifrån sig dem, utan behöll dem gärna och roade sig själv.

Hon hade inte så mycket kamplust, men hon älskade att bita mig armen vilket jag ofta använde som belöning istället för kampleksaker.

Inomhus lekte hon gärna med något av sina många mjukisdjur. Hon var väldigt försiktig med dem och de höll i många år. De fick också fungera som valpar när hon var skendräktig.

Den blåa Blobbis var en av hennes favoriter.

Här är hon med ett av de två japanska designermjukisdjuren som husse köpte till henne.

Många gånger somnade hon med något mjukisdjur i munnen, vilket fick henne att göra lustiga grimaser när hon vaknade och var alldeles torr i munnen.

Men det var inte alltid aktivitet, lek och bus med henne. Hon hade inga som helst problem att koppla av.

Här sover hon djupt. Man kanske inte tror det, men hon sov ofta med öppna ögon, vilket faktiskt var lite obehagligt när hon drömde. Och drömde gjorde hon ofta, livligt och ljudligt (i drömmen kunde hon morra och skälla på ett sätt som hon aldrig gjorde i vaket tillstånd).

Myser i sin fåtölj.

Hon gillade också att ligga i saccosäcken, eller ibland halvt utanför.

Myser framför brasan i stugan.

Sover gott i min provisoriska säng.

Hon hade många lustiga sätt att ligga på, som här...

...och här.

Mycket vila blev det också när hon opererades för ett avslitet korsband. Fyra månaders koppelpromenader var inte populärt. Det var inte tratten heller.

Hon gillade att plaska omkring i vatten (här i ett vattenhinder på Disc Golf Terminalen). Ofta passade hon också på att kissa i vattnet och inte sällan drack hon sedan ur samma vatten efter att hon kissat i det.

Att hon blev smutsig av plaskandet var inget hon brydde sig om.

Men hon var samtidigt ganska renlig av sig, för hon var mycket noga med att putsa sig efter att hon plaskat omkring i något lerdike.

Trots att hon gillade att plaska i vatten gillade hon inte att simma. Som femåring lärde hon sig dock att simma lite grann, men helst inte mer än 2-3 simtag och bara om man kastade boll.

Hon var heller inte särskilt förtjust i att bada i badkaret och efteråt for hon runt som en dåre i lägenheten och skakade sig och försökte torka av sig på möblerna. Jag tyckte dock att hon var riktigt söt när hon var blöt, min lilla krusboll.

Att bli borstad gillade hon bättre än att bli badad. Undrar hur mycket päls jag kammat från henne under 10,5 år?

Myrrha var inget matvrak och åt sin mat i lugn takt. I många år var det också hennes uppgift att fördiska våra tallrikar och ta hand om eventuella matrester. Speciellt mycket tyckte hon om stark mat, t ex tacoköttfärs.

Hon tyckte också om bär och plockade dem gärna själv. Här äter hon blåbär...

...och här äter hon hallon.

Myrrha tyckte också om snö. speciellt första snön då hon blev som en liten valp igen. Ofta hade hon som här på bilden en liten snöklick på nosen.

Myrrha älskade att vara i stugan; det var förmodligen hennes favoritplats här i världen. Där ska också hennes aska spridas.

Myrrha var en snäll och vänlig hund som kom överens med de flesta andra hundar. Hon var duktigt på att fostra valpar, för hon anpassade sina tillsägelser efter valpen. Myrrha hade många vänner, men några har varit mer speciella.

Nike och Myrrha var i stort sett jämngamla och blev bästa vänner redan som valpar trots att de egentligen var väldigt olika.

Schäfertiken Bita bodde hos mig i fyra månader och de blev bästa vänner nästan på en gång och hade mycket roligt tillsammans.

Och så förstås "lillebror" Lyle. De var vänner och framför allt var de en flock, vilket märktes bl a genom att de alltid kissade på samma ställe. De lekte inte så mycket med varandra utomhus, utom en gång. I söndags kväll, Myrrhas sista kväll, bjöd hon upp till lek och han svarade. Han fick förstås stå för det mesta springandet, men det var helt klart en lek mellan dem.

Myrrha gillade att busa i sand...

...och i snö.

Myrrha trivdes nog allra bäst på vintern. Hon hade tjock och funktionell päls och frös nästan aldrig. Hon var väldigt värmekänslig och blev slö på sommaren, men på vintern var hon alltid pigg. Den här bilden togs på hennes tioårsdag.

Jag tyckte såklart att Myrrha var vackrast i världen (även om ingen utställningsdomare skulle ha hållit med mig) och varje årstid brukade jag tänka att Myrrha var så vacker ute i naturen och att hon var som vackrast...

På våren

På sommaren

På hösten

Och på vintern

Så i själva verket var det nog så att hon var världens vackraste och finaste hund alltid,

från första dagen...

...till sista dagen.