Myrrha finns inte mer

Igår fick Myrrha sluta sitt liv. Det var inte ett lätt beslut att ta, men under hela hösten har hon blivit sämre och sämre i sina knän. Hon fick svårt att hoppa in i bilen och att hoppa upp i sin fåtölj och när vi gick i skogen snubblade hon på trädrötter och andra ojämnheter. Hon orkade heller inte så mycket på promenaderna, utan började göra "hoppsansteg" med vänster bak nästan direkt. Förra veckan tänkte jag låta henne hämta min vante som jag "tappat", men jag upptäckte då att det var i stort sett omöjligt att "tappa" vanten eftersom hon aldrig under hela promenaden befann sig framför mig.

Hon klarade korta koppelpromenader på jämna underlag och om hon hade nöjt sig med det så hade jag nog behållit henne ett tag till. Men även om kroppen var trött så var hon inte trött i huvudet. Hon ville hemskt gärna göra allt som vi gjorde förut, som att springa efter bollar och hoppa upp på stenar. Och hon gjorde ju det också, eller försökte i alla fall. Det var bara det att hennes kropp inte orkade med sådant längre och det gjorde henne ledsen (ja, jag kanske förmänskligar henne, men det finns inget annat sätt att beskriva det).

Igår gick vi en lång skogspromenad på eftermiddagen. Eftersom jag ville att hon skulle få ut något av det och inte få ont så gav jag henne en rejäl dos smärtstillande innan vi gick. Hon var därför lika pigg som förr. Hon sprang före mig och hon hoppade upp på stenar och hon orkade springa efter bollen. Hon var helt enkelt den gamla vanliga Myrrha. Det fick mig också att se kontrasten mot hur hon varit den senaste tiden och hur hon var nu och har varit och det gjorde att jag kände att det var helt rätt beslut att låta henne sluta sitt liv. Hon har ju gått på en liten dos smärtstillande hela hösten, men det räckte ju uppenbarligen inte. Jag hade förstås kunnat öka dosen så hade jag fått behålla min gamla Myrrha ett tag till, men det finns en gräns för hur självisk man får vara.

Vi kom hem från promenaden alldeles innan det var dags att gå till veterinären. Jag satt på golvet med Myrrha en stund och hon ville leka lite med sin mjukis-fladdermus så vi lekte lite med den. Hon hade rullat sig i något äckel under promenaden, men jag ville inte bråka med henne genom att stoppa henne i badkaret så hon fick sluta sitt liv smutsig, med leriga tassar och förhoppningsvis lycklig.

Jag hade oroat mig för att ta henne till veterinären eftersom hon inte alls tycker om att gå dit utan stressar upp sig och kämpar vilt för att ta sig därifrån. Så ville jag ju inte att hon skulle känna det sista hon gjorde. Men det gick mycket bättre än väntat. Hon la sig ner medan vi väntade och försökte inte ens ta sig därifrån fast folk gick in och ut genom dörren och jag matade henne med skumtomtar (hon älskade verkligen skumtomtar; en gång valde hon skumtomtar före ett älgköttben). När Camilla kom och sa att det var dags ville hon i och för sig gå därifrån, men jag lyfte upp henne och bar henne in och då blev hon lugn igen. Hon försökte inte kämpa emot särskilt mycket när Gertrud satte in nålen och det var långt ifrån den panik som hon annars brukar ha. Hon lutade sig mot mig och vilade huvudet på min axel när hon somnade in.

Sov gott älskade lilla Myrrha.