Myrrhas liv i bilder

Eftersom Myrrha påstås vara världens mest fotograferade hund (vilket jag i och för sig tvivlar på), så är det kanske passande att göra en liten sammanfattning av hennes liv i bilder. Tyvärr är bildkvaliteten inte alltid den bästa, eftersom vissa bilder är scannade och bilderna är tagna med olika kameror under åren.

Myrrha var en mycket snäll och söt liten valp, som inte förstörde särskilt mycket i hemmet. Det var bara en tidningskorg och en gullranka (och jag!) som fick lida av hennes vassa valptänder.

Fast ibland hade hon förstås sina tokryck...

Under åren hann Myrrha och jag med att prova på en hel del aktiviteter och träningsrycksäcken var ofta fullpackad.

Myrrhas favoritsysselsättning var söket, där hon var en riktigt naturbegåvning. På bilden går vi sökkurs för Curt Blixt på Tåmelägret. I appellsöket fick vi 224,75 poäng och blev uppflyttad till lägre klass. Vi tränade sök i sex år, men tävlade bara appellen på grund av hennes knän.

Uppletande tyckte hon också var riktigt kul

Det var också kul att kampa med upphittade föremål.

Att spåra var inte hennes starka sida. Även om hon då och då spårade kanonbra så kunde hon ibland (oftast) lägga av att spåra och leda mig någon helt annanstans istället.

Men plocka pinnar i spåret var hon suverän på och missade dem sällan, även om hon inte spårade sig fram till dem.

Agility tyckte hon också var rätt kul, fast vi kunde inte hålla på med det så mycket på grund av hennes knän.

När hon var ung (innan vi upptäckte hennes knäproblem) provade vi också på lite drag, men hon sprang bara om hon hade en annan hund framför sig.

Hon fick också prova på att bära klövjeävskor. Första gången försökte hon skrapa väskan av sig genom att stryka sig mot husväggar, men sen vande hon sig. Hon tyckte dock aldrig att det var särskilt kul, så vi använde inte klövjeväskan särskilt ofta.

Mest höll vi dock på med lydnad, som vi också tävlade. På bilden har vi just fått vårt förstapris i lydnadsklass III och vann klassen.

Fritt följ

Sedan jag börjat använda klickern blev hennes kontakt mycket bättre.

Rutan tyckte hon var ett kul moment.

Metallapporten var vår stora stötesten och det tog lång tid innan vi kom så långt att jag kunde ta den här bilden.

Myrrha kunde inte bara göra cirkuskonster på lydnadsplanen, utan kunde också en massa olika cirkustrix. Här kommer några bildexempel på trix som hon kunde.

Vinka

Tycker du om... (infoga valfritt ord, t ex godis)?

Är du blyg?

Död hund (ja, det ser ut som att hon bara ligger på sidan, men jag försäkrar att jag tog bilden efter att ha gett kommandot död hund :-))

Ta av mig strumpan

Puss (här hade hon en unik stil eftersom hon hoppade rakt upp och ställde sig inte upp med tassarna som andra hundar brukar göra)

Det blev alltså mycket inomhusaktivering med tricks och konster, men även utomhus fick hon en hel del aktivering, förutom lydnad- och bruksträningen.

Godisträd

Hämtar min "tappade" vante

Hoppa upp på stenar

Myrrha gillade också att leka. Hennes favoritleksak var bollar av olika slag. Hon sprang gärna efter dem, men var inte lika villig att lämna ifrån sig dem, utan behöll dem gärna och roade sig själv.

Hon hade inte så mycket kamplust, men hon älskade att bita mig armen vilket jag ofta använde som belöning istället för kampleksaker.

Inomhus lekte hon gärna med något av sina många mjukisdjur. Hon var väldigt försiktig med dem och de höll i många år. De fick också fungera som valpar när hon var skendräktig.

Den blåa Blobbis var en av hennes favoriter.

Här är hon med ett av de två japanska designermjukisdjuren som husse köpte till henne.

Många gånger somnade hon med något mjukisdjur i munnen, vilket fick henne att göra lustiga grimaser när hon vaknade och var alldeles torr i munnen.

Men det var inte alltid aktivitet, lek och bus med henne. Hon hade inga som helst problem att koppla av.

Här sover hon djupt. Man kanske inte tror det, men hon sov ofta med öppna ögon, vilket faktiskt var lite obehagligt när hon drömde. Och drömde gjorde hon ofta, livligt och ljudligt (i drömmen kunde hon morra och skälla på ett sätt som hon aldrig gjorde i vaket tillstånd).

Myser i sin fåtölj.

Hon gillade också att ligga i saccosäcken, eller ibland halvt utanför.

Myser framför brasan i stugan.

Sover gott i min provisoriska säng.

Hon hade många lustiga sätt att ligga på, som här...

...och här.

Mycket vila blev det också när hon opererades för ett avslitet korsband. Fyra månaders koppelpromenader var inte populärt. Det var inte tratten heller.

Hon gillade att plaska omkring i vatten (här i ett vattenhinder på Disc Golf Terminalen). Ofta passade hon också på att kissa i vattnet och inte sällan drack hon sedan ur samma vatten efter att hon kissat i det.

Att hon blev smutsig av plaskandet var inget hon brydde sig om.

Men hon var samtidigt ganska renlig av sig, för hon var mycket noga med att putsa sig efter att hon plaskat omkring i något lerdike.

Trots att hon gillade att plaska i vatten gillade hon inte att simma. Som femåring lärde hon sig dock att simma lite grann, men helst inte mer än 2-3 simtag och bara om man kastade boll.

Hon var heller inte särskilt förtjust i att bada i badkaret och efteråt for hon runt som en dåre i lägenheten och skakade sig och försökte torka av sig på möblerna. Jag tyckte dock att hon var riktigt söt när hon var blöt, min lilla krusboll.

Att bli borstad gillade hon bättre än att bli badad. Undrar hur mycket päls jag kammat från henne under 10,5 år?

Myrrha var inget matvrak och åt sin mat i lugn takt. I många år var det också hennes uppgift att fördiska våra tallrikar och ta hand om eventuella matrester. Speciellt mycket tyckte hon om stark mat, t ex tacoköttfärs.

Hon tyckte också om bär och plockade dem gärna själv. Här äter hon blåbär...

...och här äter hon hallon.

Myrrha tyckte också om snö. speciellt första snön då hon blev som en liten valp igen. Ofta hade hon som här på bilden en liten snöklick på nosen.

Myrrha älskade att vara i stugan; det var förmodligen hennes favoritplats här i världen. Där ska också hennes aska spridas.

Myrrha var en snäll och vänlig hund som kom överens med de flesta andra hundar. Hon var duktigt på att fostra valpar, för hon anpassade sina tillsägelser efter valpen. Myrrha hade många vänner, men några har varit mer speciella.

Nike och Myrrha var i stort sett jämngamla och blev bästa vänner redan som valpar trots att de egentligen var väldigt olika.

Schäfertiken Bita bodde hos mig i fyra månader och de blev bästa vänner nästan på en gång och hade mycket roligt tillsammans.

Och så förstås "lillebror" Lyle. De var vänner och framför allt var de en flock, vilket märktes bl a genom att de alltid kissade på samma ställe. De lekte inte så mycket med varandra utomhus, utom en gång. I söndags kväll, Myrrhas sista kväll, bjöd hon upp till lek och han svarade. Han fick förstås stå för det mesta springandet, men det var helt klart en lek mellan dem.

Myrrha gillade att busa i sand...

...och i snö.

Myrrha trivdes nog allra bäst på vintern. Hon hade tjock och funktionell päls och frös nästan aldrig. Hon var väldigt värmekänslig och blev slö på sommaren, men på vintern var hon alltid pigg. Den här bilden togs på hennes tioårsdag.

Jag tyckte såklart att Myrrha var vackrast i världen (även om ingen utställningsdomare skulle ha hållit med mig) och varje årstid brukade jag tänka att Myrrha var så vacker ute i naturen och att hon var som vackrast...

På våren

På sommaren

På hösten

Och på vintern

Så i själva verket var det nog så att hon var världens vackraste och finaste hund alltid,

från första dagen...

...till sista dagen.