Allmänlydnadslärarutbildning

Det har varit en lång helg med lite sömn. I torsdags åkte ju jag och Chansa ner till Markaryd för att gå allmänlydnadslärarutbildningen. Resan började med en promenad in till stan, med Chansa och packning, för att ta bussen till Bastuträsk. Chansa var lite flåsig och ville inte sitta still i början, men sedan la hon sig ner och somnade.

I Bastuträsk fick vi vänta ett tag eftersom tåget var försenat, så jag rastade Chansa ordentligt och kastade lite boll med henne så att hon skulle vara lite trött inför den långa tågresan. Hon var ganska stressad av alla människor som stod och väntade och när vi äntligen fick komma in i vår kupé sprang hon runt som en galning och undersökte stället. Djurkupén var rätt stor och vi var ensamma från början så jag lät henne nosa runt lite på egen tass innan hon fick lägga sig med ett tuggben.

Det enda längre stopp tåget gjorde på vägen ner til Stockholm var i Umeå och det kändes ju ganska meningslöst att gå ut och rasta henne drygt en timme efter vi klivit på men det gjorde jag ju naturligtvis. När vi kom tillbaka till kupén hade det kommit en till hund med ägare. Han är en blandning mellan border/labbe/siberian husky och gråhund och han och Chansa blev genast goda vänner.

Chansa gillade Veritas.

Jag vaknade till och hittade Chansa och Veritas så här söta med varandra.

Jag lyckades faktiskt sova lite på tåget och Chansa sov också. Hon vaknade dock vid varje station och skällde lite på de som klev av och på, men så fort tåget började röra på sig la hon sig och somnade igen. När vi klev av på Centralen tog Chansa två steg från tåget och sedan kissade hon- massor. Jag förstår att hon var kissnödig, men jag är glad att hon ändå höll sig och inte kissade inne i kupén.

Centralen var inte den lättaste miljön för en mallevalp (eller hon är kanske inte valp längre nu när hon är hela 7 månader gammal). Folk som stressar, springer, drar resväskor etc gjorde att hon blev jättestressad. Jag kände mig nog också lite stressad eftersom tåget var försenat och jag hade missat mitt anslutningståg till Hässleholm, så jag var tvungen att gå och boka om biljetten.
Förvånad blev jag också när jag kom in på Centralen och fick syn på Carola och Saga som stod i en monter och gjorde reklam för Hemvärnet.

På tåget till Hässleholm kopplade Chansa av totalt medan jag satt och pratade med en trevlig kattägare.

I Hässloholm fick jag lite väntetid så jag gick för att rasta Chansa, men stationen där är helt bedrövlig. Något gräs fanns inte inom synhåll vilket håll jag än tittade åt. Lyckligtvis har Chansa inget emot att göra sina behov på asfalt så det gick ju bra ändå. Sedan tog vi bussen till Markaryd och taxi till Solhaga, där vi skulle bo. På grund av förseningen kom jag och Chansa två timmar försent, lagom till fikat.

Sedan var det föreläsningar om olika saker hela dagen och Chansa var med i lektionssalen. Hon hade inga som helst problem att koppla av trots att det var folk och andra hundar. På lunchen och vid middagen var jag och Chansa ute och kollade omgivningarna.

Mallen kommer springande på vägen.

Chansa fick också bada lite grann och hon simmade faktiskt lite grann.

Lite lek med bollen blev det också.

Vi hade föreläsningar till 21.30 på fredagkvällen och vid det laget var jag ganska trött. Men sedan var det dags att umgås och dricka vin, öl eller annan medtagen dryck så trots att jag var trött så gick jag inte och la mig förrän efter 24.00. Chansa var också med (fast hon drack förstås inte vin, men ett och annat chips blev det nog) och hon var otroligt lugn och avslappnad.

På lördagen var det mer föreläsningar, men också lite praktiska övningar med egna hundar. På lunchen lyckades jag tappa bort kopplet i skogen så jag fick låna ett under eftermiddagen. Men när jag var ute efter middagen hittade jag det tack och lov (det hade ju inte varit kul att åka hem med tåg/buss utan koppel!).

Chansa och jag leker med bollen.

Vackraste malletjejen.

På lördag kväll hade vi meditation med hund, vilket var en form av avslappning och massage. Det var något som Chansa uppskattade väldigt mycket. Hon tyckte till och med att det var så mysigt att hon somnade, lilla mysmallen. Sedan blev det ostbricka och vin och även då fick Chansa vara med. Senare på kvällen fick hon till och med springa lös i rummet. Hon gick runt och hälsade lite och sedan försökte hon få igång lek med de andra hundarna som var där, men det var ingen som ville. Då la hon sig vid mina fötter och somnade.

Igår började jag dagen med en långpromenad i skogen. Vädret var strålande, men tyvärr hade jag då lämnat kameran eftersom jag tyckte att den var lite klumpig att bära med sig, men när jag gick ut på lunchen tog jag den med.

Lite mera lek med bollen; jag håller på att lära Chansa självkontroll genom att hon ska sitta kvar när jag kastar bollen.

Hon börjar bli riktigt duktig på att sitta kvar.

Kursen har varit givande och det var kul att träffa och lära känna nya människor. Det har också varit lite tröttsamt att sitta och lyssna hela tiden. Chansa tycker nog också att det har varit lite tråkigt att bara ligga och koppla av, även om hon är fantastiskt duktig på det, så jag hade nog gärna sett lite mer praktiska övningar med egen hund. Men jag ser fram mot nästa tillfälle i september, även om jag inte speciellt ser fram mot resan till Tånga hed.

Hemresan igår och idag har nämligen varit ganska jobbig. Som tur var fick jag skjuts in till Markaryd så att jag slapp åka taxi. Där hade jag två timmars väntetid på bussen så jag och Chansa promenerade till en torggrill och köpte hamburgare, som jag sedan satt ute i regnet och åt för att jag inte ville lämna Chansa uppbunden och ensam. Eftersom det fortsatte att regna satte vi oss i busskuren och väntade.

Chansa ligger i busskuren och tuggar på ett tuggben medan jag läser en bok.

Sedan blev det buss till Hässleholm och återigen rastning på det obefintliga gräset. Chansa var nu mindre kissnödig och därmed mindre villig att kissa på asfalten, men jag hann i alla fall rasta både henne och mig innan det var dags att gå till tåget. På tågresan upp till Stockholm fick vi sitta för oss själva och jag ställde upp den större väskan så att det blev som en liten bur för Chansa. Hon tuggade lite på ett tuggben, men sedan somnade hon och sov i stort sett hela resan.

När vi kom till Centralen började Chansa jaga upp sig igen och blev jättestressad, trots att det nu var sent på kvällen och inte alls så mycket folk. Jag hade lite tid på mig så jag gav Chansa mat och så rastade jag henne. Det är ju en hel del folk i rörelse och Chansa var jättestressad över det, men ju längre vi kom från Centralen desto lugnare blev hon, bara för att bli mer och mer stressad ju närmare Centralen vi kom på vägen tillbaka. I och för sig förstår jag att hon blir stressad, eftersom i princip varenda människa där är stressad, men det är rätt jobbigt ändå. När vi stod på perrongen och väntade på tåget la hon sig ner och kopplade av, men så kom det en del folk som var lite stökiga (fulla) och då stressade hon upp sig igen.

Stressad blev hon också när vi kom på tåget och upptäckte att det var trångt i djurkupén. En ung tjej och hennes lilla dvärghund upptog två säten och på golvet låg en blandras i schäferstorlek + att det var två personer som inte hade hund samt en del väskor. Det var därmed inte mycket plats över för mig och Chansa, men jag lyckades bygga en liten koja till henne av mina väskor så att hon kunde lägga sig ner och koppla av. Jag sov nog lite grann själv också, men klockan 04.00 skulle jag ju stiga av tåget i Sundsvall för att byta till buss. Jag hade drygt en timme på mig innan bussen skulle gå så jag och Chansa tog en promenad in till busstationen istället för att sitta och vänta på järnvägsstationen.

Jag hann också fota lite grann i morgonljuset i Sundsvall:

Chansa poserar i sin födelsestad (tänk vad hon har växt sedan jag hämtade henne där i december!)

Världens vackraste lilla malle!

Strax efter fem gick bussen och Chansa la sig direkt och somnade. Sedan sov hon tills vi kom till Ö-vik där jag rastade henne och lekte lite med henne. Bussen gick in i varenda byhåla mellan Sundsvall och Umeå, så både jag och Chansa sov en stor del av resan (vilket visar hur trött jag är, för på de fem år jag pendlade mellan Umeå-Skellefteå kan de gånger jag somnade på bussen räknas på ena handen).

I Umeå hann jag också rasta henne innan det var dags att byta till nästa buss. Där roade hon sig med att tugga lite på en pinne.

Tuggar på pinne.

När vi kom hem halv ett idag kändes det väldigt skönt att äntligen komma hem. Det har varit en rolig, men väldigt lång resa. Det var också kul att bli mött av en lycklig Lyle när jag kom hem.

Jag har saknat stora killen medan jag var borta (jag kallar bl a mina hundar Stora Killen och Lilla Tjejen, fast Chansa nu är högre än Lyle).

Nu ikväll har vi varit på klubben och tränat. Jag och Lyle ska ju tävla på fredag kväll och det finns en hel del att träna på, kan man ju lugnt säga. Det har inte funnits så mycket tid till finslipning som jag hade hoppats på. Det var dock inte något vidare bra träningspass. Det är ju måndag, vilket betyder hundungdom och hundungdom betyder att det är livat på planerna och på agilitybanan. Lyle var speciellt störd av hundarna på agilitybanan. Jag körde lite fritt följ och där gick han riktigt bra, även om han var lite ivrig och trängde lite grann. Jag tror dock inte att jag kommer att träna mer fritt följ innan tävlingen, för han tycker att det är roligare när man inte gjort det på ett tag. Sättande under gång ser bra ut och ska inte heller tränas mer.

Vi körde också rutan och han hittade i alla fall direkt till rutan trots att det var Lena som ställt ut den. Han har bra tempo, men lägger sig lite segt och har inte riktigt tålamod att ligga kvar alltid. Lenas kommendering brydde han sig inte alls om. Sedan skulle vi köra vittringsapportering och det var då han blev riktigt störd och okoncentrerad av vad som pågick på agilitybanan. Han var därför så uppe i varv att han bara rusade på, plockade i pinnarna och använde inte nosen alls. Det blir därför hårdträning på vittringsapportering fram till fredag. Inkallning med ställande gick inte heller speciellt bra, men det vet jag att han kan bättre om han inte är lika uppjagad, och förhoppningsvis ska det ju vara lugnt på agilitybanan när vi ska tävla.

Chansa fick komma ut och vara med oss på altanen när vi fikade. Hon var mestadels lugn, men hon är definitivt i spökåldern just nu. Först blev hon rädd för grillen, som stått på altanen hur länge som helst. Hon blev också rädd för en plastsäck som fladdrade i vinden, men efter att ha gått fram och nosat kom hon över det snabbt, ända tills nästa gång det fladdrade i säcken.

Några bilder

Idag har jag jobbat halva dagen och Chansa har varit hemma ensam, eftersom Lyle åkte till Lappvattnet igår. Jag var lite orolig eftersom hon aldrig varit helt ensam så här länge, men det gick bra. Hon hade inte ens kissat inne.

När jag kom hem gick jag en liten promenad med henne och självklart tog jag med min nya kamera eftersom solen lyste från en klarblå himmel. Det var dock inte speciellt varmt, men det spelar ju inte så stor roll. Jag är inte helt nöjd med bilderna, men det beror säkert på att jag inte riktigt har lärt mig använda kameran än.

Här är i alla fall några av de bilder jag tog.

Chansa på språng

Betar gräs som den värsta ko.

Sitter, men med lite underlig stil.

Vackert malleansikte.

Jag hade gärna varit ute och lekt lite mer med kameran, men jag var tvungen att packa och göra klart inför resan till Markaryd så det får bli någon annan gång.

Ny kamera!

En systemkamera har jag drömt om länge och idag har jag äntligen köpt en. Det blev en Nikon D3000, som tydligen ska vara en bra systemkamera för nybörjare. Än så länge har jag dock inte hunnit fota så mycket, eftersom det tog lite tid att ladda batteriet och läsa instruktionsboken för att lära mig lite om hur kameran funkar. Men självklart har jag tagit några bilder:

Monstermallen

Trött monstermalle.

Mysig monstermalle.

Idag var det dags för den första deltävlingen i Lydnadscupen är tre träningstävlingar i lydnadsklass I och II under våren. Efter sista tävlingen räknas de två bästa resultaten ihop och den som procentuellt har högst poäng vinner Lydnadscupen. Det var lite svårt att få tag på domare så jag fick själv döma, vilket i och för sig var bra övning eftersom jag tydligen ska bli lydnadsdomare inom en ganska snar framtid. Det innebar att det blev problem att få tag på tävlingsledare, men till slut löste sig även det tack vare hjälpsamma tävlande. Det var i alla fall kul att döma och kul också att det var så många duktiga ekipage med.

Chansa har mest fått sitta i buren medan jag har varit ute på planen och lekt domare, men Jenny tog med henne ut i skogen och lät henne leka med Mio ett tag. Jag hade bara Chansa med mig eftersom Lyle har åkt till mamma i Lappvattnet där han ska vara i helgen. Jag ska nämligen på Allmänlydnadslärarutbildning i Markaryd och eftersom jag inte har lust att åka tåg med två hundar så valde jag att ta med Chansa, av flera anledningar. Det är lättare att hitta hundvakt till Lyle, som är vuxen och relativt lugn, det är bra miljöträning för Chansa och det verkar mer logiskt att ta med en vild unghund på 7 månader till en allmänlydnadsutbildning än en relativt allmänlydig 5-åring.

Igår var jag till veterinären för att ta stygnet i Chansas tass. Såret var inte helt läkt, men det gick i alla fall att ta stygnet. Det har dock inte hjälpt att hon sydde, för såret har inte tagit ihop så hon har en glepa i "simhuden" mellan tårna. Veterinären sa att när såret har läkt helt så går det att klippa upp och sy ihop igen och hoppas på att det då läker ihop. Fast det är inte alls säkert att det läker ihop då heller, så det känns inte som något alternativ. Det kommer nog aldrig att vara lätt att få Chansa att hålla sig lugn och dessutom är ju en glepa i "simhuden" inget som påverkar henne på något sätt.

Trist väder

Idag har det varit grått och ganska kallt. Lite grann har det regnat också. Det är väl rätt vanligt majväder, men man har ju blivit lite bortskämd efter senaste veckans vackra väder. Jag och hundarna tog i alla fall en promenad til Björkis för att köpa några tuggben och en ny socka till Chansa. Hon har nämligen lyckats tugga sönder alla de andra sockarna. Hon lyckas ju tugga och slicka på tassen trots att hon har tratt; hon sträcker bara fram benet och trycker tratten mot det så att tratten viks. En påhittig liten rackare är hon.

Första gången jag satte på henne tratten blev hon inte glad. Hon stod som förstenad och trodde nog inte att hon kunde röra sig. Då tyckte jag synd om henne, men nu önskar jag att hon blev stillastående när jag sätter på henne tratten. Men hon flänger omkring som vanligt med tratten på och den hindrar henne inte från att göra någonting- hon dricker, äter (glömde ta av tratten en morgon när de fick mat), tuggar tuggben och kampar fast hon har tratten på.

Just nu är jag lite less på henne. Hon har koppelrastats i en vecka nu och det märks. Innan hon skar sig gick hon så fint i koppel, men den träningen är som bortblåst nu. Hon drar värre än någonsin och så fort hon blir det minsta upphetsad börjar hon kampa med kopplet. Promenaden in till stan idag var inte rolig.

Igår var det riktigt fint väder och jag gick en promenad med hundarna innan jag var tvungen att fara till jobbet. Chansa fick vara lös ett tag. Veterinären sa att hon skulle hållas lugn, d v s koppelrastas (den som tror att koppelrastning är lika med lugn har aldrig haft en malle!) i en vecka och jag är väldigt trött på att ha henne i koppel. Såret ser nu helt läkt ut och i morgon ska vi ta stygnet, vilket ska bli skönt.

Här är några bilder från gårdagens promenad;

Attackmallen

Full fart när hon fick sin frihet.

Finaste Lyle.

Inte den vackraste bilden på Chansa.

Lyle hämtar bollen.

Chansa syns inte på bilden, men man kan se att hon var i närheten.

Mina två fina hundar.

Ett Foto I Timmen

Idag var det EFIT igen och som vanlig när det är EFIT så jobbade jag. Jag bestämde mig för att vara med i alla fall, men det blev en hel del rätt tråkiga bilder.

8.45 Morgonpromenad och lydnadsträning.

Bonusbild på världens vackraste malle, som ligger och tittar på när jag tränar med Lyle.

9.45 På väg att cykla till jobbet.

10.45 Städning

11.55 Lunch

12.45 Kokar gröt.

13.45 Cyklar till badet.

14.45 Kunde inte fota p g a att jag badade.

15.45 Min tur att duscha.

16.45 I hissen på väg från badet.

17.45 Äter min middag.

18.45 Chansa är understimulerad och håller på att göra mig galen med sitt busande.

19.45 Promenad och lydnadsträning, först med Chansa och sedan med Lyle och sedan spår med Chansa.

20.45 Tvättar Chansas sår efter att ha spårat med henne. .

21.45 Tittar på senaste avsnittet av Grey's Anatomy och äter godis.

22.45 Min lilla trattkantarell är välaktiverad och sover gott.

23.45 Ligger i sängen och tittar på senaste avsnittet av Medium.

Spår i Medle

Jag och Chansa.

Det vackra vädret fortsatte idag, så jag och Susanne åkte ut till Medle för att spåra. Jag la ett ganska långt spår till Lyle. Jag räknade inte steg eller tog tid, men gissningsvis så var det ca 600 m. Jag la 8 skogspinnar, varav några markerade med snitslar, och en boll i slutet. Jag gjorde också ett par svårigheter i spåret, bl a gick jag över ett rätt djupt dike två gånger och jag gick genom ett väldigt snårigt buskage (vilket inte var den bästa idé jag haft, med tanke på att jag hade shorts på mig).

För första gången gjorde jag också ett riktigt spårupptag. Jag brukar visserligen låta honom passera spåret och ta upp det själv, men då brukar jag gå med honom. Nu skickade jag honom från vägen och han gick rakt ut, tog upp spåret och valde rätt riktning. Han spårade också mycket bra, trots att vinden svarvade under spårets gång. Han funderade en del innan han spårade över diket, för han tyckte nog att det var en gräns som inte kunde passeras, men sedan han tagit sig över en gång var det inga problem att följa spåret tillbaka (för honom; jag höll på att ramla raklång för att det var så brant). Jag hade förväntat mig att han skulle gå runt det täta buskaget och ta upp spåret på andra sidan, men han spårade genom det.

Det enda som han inte gjorde bra var att plocka pinnar. Av de 8 jag lagt ut tog han 3, varav 2 var snitslade så att jag kunde hålla tillbaka honom lite och uppmuntra honom att komma med pinnarna. Han blev dock lite störd av snitslarna och en gång valde han att plocka ner snitseln från en liten gran istället för att plocka upp pinnen. Fast jag belönade honom ändå, för jag tycker inte att han gör fel; de luktar ju av mig.

Jag funderar lite på att skita i pinnar i spåret, för vi ska ju aldrig tävla och det spelar ingen roll om han plockar pinnar eller inte, men samtidigt så har jag svårt att komma ifrån att det "ska" vara pinnar i spåret. Det irriterar mig också lite att jag inte lyckas lära honom att ta pinnarna. I vanliga fall är han pinngalen och de flesta som känner Lyle har blivit utsatta för hans försök att få dem att kasta pinnar. Men i spåret är pinnarna helt ointressanta. När han kommer med en pinne kastar jag den bakåt ett par gånger och ger sedan godis (mjukost på tub, köttbullar eller liknande) innan vi spårar vidare.

Han hämtar pinnarna jag kastar, men det märks att han helst vill spåra vidare och när det är dags att fortsätta bryr han sig inte ens om att jag lämnar pinnen som vi nyss lekte med, trots att han i vanliga fall kan bli helt fixerad om han måste lämna en pinne på en promenad och han kan komma ihåg i flera dagar var han har lämnat en pinne.

Bollen i slutet missar han dock aldrig.

Lyle sprang i förväg till bilen för att visa "bytet" för Susanne.

Chansa fick två spår idag. Det första var ca 50 meter långt och fick ligga ca 50 minuter. Jag la spåret bredvid den gamla banvallen, så bitvis kunde jag se mina fotsteg, och jag la små köttbullebitar med i vartannat till vart 5:e steg. Hon jobbade väldigt intensivt och man hör verkligen hur hon använder nosen.

Chansa jobbar på sitt första spår.

Men jag har inte speciellt mycket erfarenhet av att spåra "på riktigt" (med Myrrha och Lyle har jag spårat rätt mycket, men bara för aktiveringens skull utan sikte på tävling), så jag blev lite tveksam till om hon verkligen fattar vad hon håller på med eller om hon bara lullar på och hittar godis då och då. Därför jag la ett till spår, ca 30 meter långt, där jag bara la ett par små köttbullebitar och en leksak i slutet.

Även det spåret la jag i sanden vid sidan av banvallen så att jag tydligt kunde se var jag hade gått. Det visade sig att hon nog mycket väl förstått vad hon håller på med. Hon spårade ännu mer intensivt när det var långt mellan godbitarna och när jag höll emot i kopplet grävde hon sig nästan framåt.

Chansa jobbar på sitt andra spår.

Hittar spenkoppen i slutet på spåret.

Båda hundarnas tassar läker fint. Lyle är dock skrattretande sjåpig. Innan vi åkte till Medle satte jag lite VetFlex på Lyle för att skydda såret lite. Han insåg vad jag tänkte göra och ville inte komma till mig och han skrek högt när jag satte på bandaget. Och när jag väl hade fått på honom bandaget så kunde han plötsligt inte stödja på benet :-D

Chansa är betydligt mer medgörlig. På sätt och vis. Hon kommer när jag ropar på henne och har inget emot att jag rengör såret och sätter på bandage eller socka. Det vill säga så länge jag inte gör henne illa. Som bekant så har ju den lilla damen ett ganska häftigt humör och vid smärta tänder hon till. Men även om hon blir arg så kan hon behärska sig och hennes vredesutbrott har inte orsakat några skador på mig; mina armar är lika fria från blåmärken som innan hon skadade sig. Dock är jag inte helt skadefri; jag har två småsår på näsan efter att hon pussat mig med tratten på :-)