Allmänlydnadslärarutbildning

Det har varit en lång helg med lite sömn. I torsdags åkte ju jag och Chansa ner till Markaryd för att gå allmänlydnadslärarutbildningen. Resan började med en promenad in till stan, med Chansa och packning, för att ta bussen till Bastuträsk. Chansa var lite flåsig och ville inte sitta still i början, men sedan la hon sig ner och somnade.

I Bastuträsk fick vi vänta ett tag eftersom tåget var försenat, så jag rastade Chansa ordentligt och kastade lite boll med henne så att hon skulle vara lite trött inför den långa tågresan. Hon var ganska stressad av alla människor som stod och väntade och när vi äntligen fick komma in i vår kupé sprang hon runt som en galning och undersökte stället. Djurkupén var rätt stor och vi var ensamma från början så jag lät henne nosa runt lite på egen tass innan hon fick lägga sig med ett tuggben.

Det enda längre stopp tåget gjorde på vägen ner til Stockholm var i Umeå och det kändes ju ganska meningslöst att gå ut och rasta henne drygt en timme efter vi klivit på men det gjorde jag ju naturligtvis. När vi kom tillbaka till kupén hade det kommit en till hund med ägare. Han är en blandning mellan border/labbe/siberian husky och gråhund och han och Chansa blev genast goda vänner.

Chansa gillade Veritas.

Jag vaknade till och hittade Chansa och Veritas så här söta med varandra.

Jag lyckades faktiskt sova lite på tåget och Chansa sov också. Hon vaknade dock vid varje station och skällde lite på de som klev av och på, men så fort tåget började röra på sig la hon sig och somnade igen. När vi klev av på Centralen tog Chansa två steg från tåget och sedan kissade hon- massor. Jag förstår att hon var kissnödig, men jag är glad att hon ändå höll sig och inte kissade inne i kupén.

Centralen var inte den lättaste miljön för en mallevalp (eller hon är kanske inte valp längre nu när hon är hela 7 månader gammal). Folk som stressar, springer, drar resväskor etc gjorde att hon blev jättestressad. Jag kände mig nog också lite stressad eftersom tåget var försenat och jag hade missat mitt anslutningståg till Hässleholm, så jag var tvungen att gå och boka om biljetten.
Förvånad blev jag också när jag kom in på Centralen och fick syn på Carola och Saga som stod i en monter och gjorde reklam för Hemvärnet.

På tåget till Hässleholm kopplade Chansa av totalt medan jag satt och pratade med en trevlig kattägare.

I Hässloholm fick jag lite väntetid så jag gick för att rasta Chansa, men stationen där är helt bedrövlig. Något gräs fanns inte inom synhåll vilket håll jag än tittade åt. Lyckligtvis har Chansa inget emot att göra sina behov på asfalt så det gick ju bra ändå. Sedan tog vi bussen till Markaryd och taxi till Solhaga, där vi skulle bo. På grund av förseningen kom jag och Chansa två timmar försent, lagom till fikat.

Sedan var det föreläsningar om olika saker hela dagen och Chansa var med i lektionssalen. Hon hade inga som helst problem att koppla av trots att det var folk och andra hundar. På lunchen och vid middagen var jag och Chansa ute och kollade omgivningarna.

Mallen kommer springande på vägen.

Chansa fick också bada lite grann och hon simmade faktiskt lite grann.

Lite lek med bollen blev det också.

Vi hade föreläsningar till 21.30 på fredagkvällen och vid det laget var jag ganska trött. Men sedan var det dags att umgås och dricka vin, öl eller annan medtagen dryck så trots att jag var trött så gick jag inte och la mig förrän efter 24.00. Chansa var också med (fast hon drack förstås inte vin, men ett och annat chips blev det nog) och hon var otroligt lugn och avslappnad.

På lördagen var det mer föreläsningar, men också lite praktiska övningar med egna hundar. På lunchen lyckades jag tappa bort kopplet i skogen så jag fick låna ett under eftermiddagen. Men när jag var ute efter middagen hittade jag det tack och lov (det hade ju inte varit kul att åka hem med tåg/buss utan koppel!).

Chansa och jag leker med bollen.

Vackraste malletjejen.

På lördag kväll hade vi meditation med hund, vilket var en form av avslappning och massage. Det var något som Chansa uppskattade väldigt mycket. Hon tyckte till och med att det var så mysigt att hon somnade, lilla mysmallen. Sedan blev det ostbricka och vin och även då fick Chansa vara med. Senare på kvällen fick hon till och med springa lös i rummet. Hon gick runt och hälsade lite och sedan försökte hon få igång lek med de andra hundarna som var där, men det var ingen som ville. Då la hon sig vid mina fötter och somnade.

Igår började jag dagen med en långpromenad i skogen. Vädret var strålande, men tyvärr hade jag då lämnat kameran eftersom jag tyckte att den var lite klumpig att bära med sig, men när jag gick ut på lunchen tog jag den med.

Lite mera lek med bollen; jag håller på att lära Chansa självkontroll genom att hon ska sitta kvar när jag kastar bollen.

Hon börjar bli riktigt duktig på att sitta kvar.

Kursen har varit givande och det var kul att träffa och lära känna nya människor. Det har också varit lite tröttsamt att sitta och lyssna hela tiden. Chansa tycker nog också att det har varit lite tråkigt att bara ligga och koppla av, även om hon är fantastiskt duktig på det, så jag hade nog gärna sett lite mer praktiska övningar med egen hund. Men jag ser fram mot nästa tillfälle i september, även om jag inte speciellt ser fram mot resan till Tånga hed.

Hemresan igår och idag har nämligen varit ganska jobbig. Som tur var fick jag skjuts in till Markaryd så att jag slapp åka taxi. Där hade jag två timmars väntetid på bussen så jag och Chansa promenerade till en torggrill och köpte hamburgare, som jag sedan satt ute i regnet och åt för att jag inte ville lämna Chansa uppbunden och ensam. Eftersom det fortsatte att regna satte vi oss i busskuren och väntade.

Chansa ligger i busskuren och tuggar på ett tuggben medan jag läser en bok.

Sedan blev det buss till Hässleholm och återigen rastning på det obefintliga gräset. Chansa var nu mindre kissnödig och därmed mindre villig att kissa på asfalten, men jag hann i alla fall rasta både henne och mig innan det var dags att gå till tåget. På tågresan upp till Stockholm fick vi sitta för oss själva och jag ställde upp den större väskan så att det blev som en liten bur för Chansa. Hon tuggade lite på ett tuggben, men sedan somnade hon och sov i stort sett hela resan.

När vi kom till Centralen började Chansa jaga upp sig igen och blev jättestressad, trots att det nu var sent på kvällen och inte alls så mycket folk. Jag hade lite tid på mig så jag gav Chansa mat och så rastade jag henne. Det är ju en hel del folk i rörelse och Chansa var jättestressad över det, men ju längre vi kom från Centralen desto lugnare blev hon, bara för att bli mer och mer stressad ju närmare Centralen vi kom på vägen tillbaka. I och för sig förstår jag att hon blir stressad, eftersom i princip varenda människa där är stressad, men det är rätt jobbigt ändå. När vi stod på perrongen och väntade på tåget la hon sig ner och kopplade av, men så kom det en del folk som var lite stökiga (fulla) och då stressade hon upp sig igen.

Stressad blev hon också när vi kom på tåget och upptäckte att det var trångt i djurkupén. En ung tjej och hennes lilla dvärghund upptog två säten och på golvet låg en blandras i schäferstorlek + att det var två personer som inte hade hund samt en del väskor. Det var därmed inte mycket plats över för mig och Chansa, men jag lyckades bygga en liten koja till henne av mina väskor så att hon kunde lägga sig ner och koppla av. Jag sov nog lite grann själv också, men klockan 04.00 skulle jag ju stiga av tåget i Sundsvall för att byta till buss. Jag hade drygt en timme på mig innan bussen skulle gå så jag och Chansa tog en promenad in till busstationen istället för att sitta och vänta på järnvägsstationen.

Jag hann också fota lite grann i morgonljuset i Sundsvall:

Chansa poserar i sin födelsestad (tänk vad hon har växt sedan jag hämtade henne där i december!)

Världens vackraste lilla malle!

Strax efter fem gick bussen och Chansa la sig direkt och somnade. Sedan sov hon tills vi kom till Ö-vik där jag rastade henne och lekte lite med henne. Bussen gick in i varenda byhåla mellan Sundsvall och Umeå, så både jag och Chansa sov en stor del av resan (vilket visar hur trött jag är, för på de fem år jag pendlade mellan Umeå-Skellefteå kan de gånger jag somnade på bussen räknas på ena handen).

I Umeå hann jag också rasta henne innan det var dags att byta till nästa buss. Där roade hon sig med att tugga lite på en pinne.

Tuggar på pinne.

När vi kom hem halv ett idag kändes det väldigt skönt att äntligen komma hem. Det har varit en rolig, men väldigt lång resa. Det var också kul att bli mött av en lycklig Lyle när jag kom hem.

Jag har saknat stora killen medan jag var borta (jag kallar bl a mina hundar Stora Killen och Lilla Tjejen, fast Chansa nu är högre än Lyle).

Nu ikväll har vi varit på klubben och tränat. Jag och Lyle ska ju tävla på fredag kväll och det finns en hel del att träna på, kan man ju lugnt säga. Det har inte funnits så mycket tid till finslipning som jag hade hoppats på. Det var dock inte något vidare bra träningspass. Det är ju måndag, vilket betyder hundungdom och hundungdom betyder att det är livat på planerna och på agilitybanan. Lyle var speciellt störd av hundarna på agilitybanan. Jag körde lite fritt följ och där gick han riktigt bra, även om han var lite ivrig och trängde lite grann. Jag tror dock inte att jag kommer att träna mer fritt följ innan tävlingen, för han tycker att det är roligare när man inte gjort det på ett tag. Sättande under gång ser bra ut och ska inte heller tränas mer.

Vi körde också rutan och han hittade i alla fall direkt till rutan trots att det var Lena som ställt ut den. Han har bra tempo, men lägger sig lite segt och har inte riktigt tålamod att ligga kvar alltid. Lenas kommendering brydde han sig inte alls om. Sedan skulle vi köra vittringsapportering och det var då han blev riktigt störd och okoncentrerad av vad som pågick på agilitybanan. Han var därför så uppe i varv att han bara rusade på, plockade i pinnarna och använde inte nosen alls. Det blir därför hårdträning på vittringsapportering fram till fredag. Inkallning med ställande gick inte heller speciellt bra, men det vet jag att han kan bättre om han inte är lika uppjagad, och förhoppningsvis ska det ju vara lugnt på agilitybanan när vi ska tävla.

Chansa fick komma ut och vara med oss på altanen när vi fikade. Hon var mestadels lugn, men hon är definitivt i spökåldern just nu. Först blev hon rädd för grillen, som stått på altanen hur länge som helst. Hon blev också rädd för en plastsäck som fladdrade i vinden, men efter att ha gått fram och nosat kom hon över det snabbt, ända tills nästa gång det fladdrade i säcken.