Vickan och Myrrhas sida: Lugn och fin?

Valborgshelgen är en av de värsta helgerna på året när man har en skottberörd hund. Jag lider verkligen av att se Lyle så låg som han blir när det smäller och då är han ändå inte den värst drabbade hunden. Så länge han är inomhus är det inga större problem. Förutom när ungjävlarna redan mitt på dagen började smälla precis utanför mitt köksfönster. Chansa verkade inte bry sig om smällandet och reagerade inte på att Lyle blev låg, men hon skällde lite när de smällde precis utanför. Fast det var nog ungarna hon skällde på och inte smällandet.

Men jag ville inte riskera att Chansa blev påverkad av Lyle, så på eftermiddagen fick han åka till syrran medan Chansa fick följa med mig på jobbet. Jag jobbade natt och det var inte speciellt kul att gå hemifrån med Chansa på kvällen. Ungarna sprang och smällde mellan husen här i området och även på Morö Backe var det det som att gå genom en krigszon. Men Chansa klarade det bra; hon gick med svansen högt och för det mesta tycktes hon inte ens höra smällandet. Hon reagerade dock lite på tjutande raketer, men inte med rädsla utan med upphetsning och nyfikenhet (vilket jag i och för sig inte gillar riktigt, men det är ju bättre än rädsla i alla fall).

När jag hade slutat jobba och sovit några timmar tog jag och Chansa bussen till Byske och hon uppförde sig bra på bussen. På kvällen gick vi över till syrrans grannar för att spela spel och eftersom jag inte ville lämna Chansa ensam på ett "främmande" ställe fick hon följa med. Då uppförde hon sig inte speciellt bra. Jag la henne på en filt i hallen, där hon hade full koll på var jag var, men hon pep, gnällde och skällde och jag fick ideligen gå dit och lägga tillbaka henne på filten. Hon hade väldigt svårt för att koppla av när barnen gick upp och ner i trappan och hon var väldigt stressad över att inte få vara med mig (trots att hon kunde se mig hela tiden).

Men igår eftermiddag uppförde hon sig i gengäld nästan exemplariskt. Jag platsade hundarna på sina filtar och då låg kvar där båda två trots att det var ungar i treårsåldern som sprang omkring och lekte och en bebis som kröp omkring på golvet. Flera gånger sprang ett barn förbi precis framför nosen på Chansa och hon låg ändå kvar. Jag är både förvånad och stolt över hur duktig hon var. Hon var också väldigt snäll och försiktig när hon fick hälsa på bebisen och det hade jag inte heller väntat mig. Hon har till och med nästan charmat Frasse; i alla fall tror jag att han tycker lite bättre om henne nu eftersom hon varit mindre jobbig med honom.

Igår var det domar- och tävlingsledarkonferens i Tåme. Ja, inte bara igår utan hela helgen, men jag kunde bara vara med igår eftersom jag jobbade fredag natt. På förmiddagen diskuterades brukslydnad och på eftermiddagen diskuterades spårupptag och det var väldigt intressanta diskussioner. Eftersom Chansa är lite jobbig och Frasse inte gillar henne speciellt mycket ville jag inte lämna henne hos syrran, som jag först hade tänkt, utan jag tog med henne. Lyle hade nog haft det bättre hos Fia, men han fick följa med som sällskap till Chansa eftersom jag inte ville att hon skulle sitta ensam i bilen hela dagen.

I kväll hade vi möte i onsdagsgruppen så jag, Lyle och Chansa promenerade upp dit med Susanne, Nikkie och Jackpot. Jag förstod att Chansa skulle vara jobbig att gå med när Jackpot var med, men hon var värre än jag hade föreställt mig. Det var otroligt skönt att komma till skogen där vi kunde släppa hundarna och jag slapp få armarna dragna ur led/tjata på henne att gå ordentligt. På hemvägen var hon lite bättre, men när vi träffade en bekant till Susanne som sa att "Hon verkar ju vara lugn och fin" gick det inte låta bli att gapskratta. Man kan använda många ord för att beskriva Chansa, men lugn är inte ett av de första jag kommer att tänka på (fast just när han sa det satt hon faktiskt lugnt och fint framför mina fötter).

Här är några bilder från kvällens promenad: