Spår i Medle

Jag och Chansa.

Det vackra vädret fortsatte idag, så jag och Susanne åkte ut till Medle för att spåra. Jag la ett ganska långt spår till Lyle. Jag räknade inte steg eller tog tid, men gissningsvis så var det ca 600 m. Jag la 8 skogspinnar, varav några markerade med snitslar, och en boll i slutet. Jag gjorde också ett par svårigheter i spåret, bl a gick jag över ett rätt djupt dike två gånger och jag gick genom ett väldigt snårigt buskage (vilket inte var den bästa idé jag haft, med tanke på att jag hade shorts på mig).

För första gången gjorde jag också ett riktigt spårupptag. Jag brukar visserligen låta honom passera spåret och ta upp det själv, men då brukar jag gå med honom. Nu skickade jag honom från vägen och han gick rakt ut, tog upp spåret och valde rätt riktning. Han spårade också mycket bra, trots att vinden svarvade under spårets gång. Han funderade en del innan han spårade över diket, för han tyckte nog att det var en gräns som inte kunde passeras, men sedan han tagit sig över en gång var det inga problem att följa spåret tillbaka (för honom; jag höll på att ramla raklång för att det var så brant). Jag hade förväntat mig att han skulle gå runt det täta buskaget och ta upp spåret på andra sidan, men han spårade genom det.

Det enda som han inte gjorde bra var att plocka pinnar. Av de 8 jag lagt ut tog han 3, varav 2 var snitslade så att jag kunde hålla tillbaka honom lite och uppmuntra honom att komma med pinnarna. Han blev dock lite störd av snitslarna och en gång valde han att plocka ner snitseln från en liten gran istället för att plocka upp pinnen. Fast jag belönade honom ändå, för jag tycker inte att han gör fel; de luktar ju av mig.

Jag funderar lite på att skita i pinnar i spåret, för vi ska ju aldrig tävla och det spelar ingen roll om han plockar pinnar eller inte, men samtidigt så har jag svårt att komma ifrån att det "ska" vara pinnar i spåret. Det irriterar mig också lite att jag inte lyckas lära honom att ta pinnarna. I vanliga fall är han pinngalen och de flesta som känner Lyle har blivit utsatta för hans försök att få dem att kasta pinnar. Men i spåret är pinnarna helt ointressanta. När han kommer med en pinne kastar jag den bakåt ett par gånger och ger sedan godis (mjukost på tub, köttbullar eller liknande) innan vi spårar vidare.

Han hämtar pinnarna jag kastar, men det märks att han helst vill spåra vidare och när det är dags att fortsätta bryr han sig inte ens om att jag lämnar pinnen som vi nyss lekte med, trots att han i vanliga fall kan bli helt fixerad om han måste lämna en pinne på en promenad och han kan komma ihåg i flera dagar var han har lämnat en pinne.

Bollen i slutet missar han dock aldrig.

Lyle sprang i förväg till bilen för att visa "bytet" för Susanne.

Chansa fick två spår idag. Det första var ca 50 meter långt och fick ligga ca 50 minuter. Jag la spåret bredvid den gamla banvallen, så bitvis kunde jag se mina fotsteg, och jag la små köttbullebitar med i vartannat till vart 5:e steg. Hon jobbade väldigt intensivt och man hör verkligen hur hon använder nosen.

Chansa jobbar på sitt första spår.

Men jag har inte speciellt mycket erfarenhet av att spåra "på riktigt" (med Myrrha och Lyle har jag spårat rätt mycket, men bara för aktiveringens skull utan sikte på tävling), så jag blev lite tveksam till om hon verkligen fattar vad hon håller på med eller om hon bara lullar på och hittar godis då och då. Därför jag la ett till spår, ca 30 meter långt, där jag bara la ett par små köttbullebitar och en leksak i slutet.

Även det spåret la jag i sanden vid sidan av banvallen så att jag tydligt kunde se var jag hade gått. Det visade sig att hon nog mycket väl förstått vad hon håller på med. Hon spårade ännu mer intensivt när det var långt mellan godbitarna och när jag höll emot i kopplet grävde hon sig nästan framåt.

Chansa jobbar på sitt andra spår.

Hittar spenkoppen i slutet på spåret.

Båda hundarnas tassar läker fint. Lyle är dock skrattretande sjåpig. Innan vi åkte till Medle satte jag lite VetFlex på Lyle för att skydda såret lite. Han insåg vad jag tänkte göra och ville inte komma till mig och han skrek högt när jag satte på bandaget. Och när jag väl hade fått på honom bandaget så kunde han plötsligt inte stödja på benet :-D

Chansa är betydligt mer medgörlig. På sätt och vis. Hon kommer när jag ropar på henne och har inget emot att jag rengör såret och sätter på bandage eller socka. Det vill säga så länge jag inte gör henne illa. Som bekant så har ju den lilla damen ett ganska häftigt humör och vid smärta tänder hon till. Men även om hon blir arg så kan hon behärska sig och hennes vredesutbrott har inte orsakat några skador på mig; mina armar är lika fria från blåmärken som innan hon skadade sig. Dock är jag inte helt skadefri; jag har två småsår på näsan efter att hon pussat mig med tratten på :-)