Stackars lilla Chansa

Nu är det äntligen vår, för nu lyser det gult av tussilago lite varstans längs vägen.

Idag var det en riktigt varm och härlig vårdag så självklart blev det en promenad med hundarna. Vi var ute i 2,5 timmer, fast vi gick egentligen inte speciellt långt under den tidenVi gick upp till skogen och jag la varsitt spår till dem på legdorna. Sedan gick vi lite till i skogen och satt och solade lite (ja, det vill säga jag solade medan hundarna roade sig med pinnar) innan det var dags att gå spåren.

Chansas spår var ca 50 meter långt med blodpuddingsbitar med jämna mellanrum. Hon började spåra riktigt bra, men sedan tappade hon spåret flera gånger innan hon slutligen spårade riktigt bra fram till slutet. Men hon jobbade väldigt bra hela tiden, även när hon tappade spåret, så jag tror ändå att hon lärde sig något. Det blåste en hel del och det är rätt öppet på legdorna så det var nog därför det var lite svårt för henne.

Lyle hade också lite problem med sitt spår. Hans spår var ca 300 m långt och jag hade lagt 10 skogspinnar + en kong. Han tog upp spåret och fäste på spåret direkt och plockade upp den första pinnen efter ca 5 meter. Eftersom han är dålig på att plocka pinnar belönade jag med att leka med pinnen och sedan fick han slicka lite mjukost från tuben innan jag lät honom fortsätta att spåra. Han hittade även pinne nr 2 , men sedan tappade han bort sig lite och missade två pinnar medan han försökte hitta tillbaka till spåret. Sedan tog han tre pinnar till, men övriga pinnar gick han över. Kongen i slutet hittade han dock utan problem.

Chansa har tidigare aldrig visat intresse för att blöta ner sig i bäckar och pölar, men idag plaskade hon nästan lika mycket som Lyle.

En malle i full fart (fast finns det egentligen någon annan hastighet på en malle?)

Jodå, det händer faktiskt att hon står stilla någon sekund då och då.

Det gick över förväntan att binda upp Chansa vid ett träd. Medan jag la spåren skällde hon till någon enstaka gång. När jag gick spåret med Lyle lät hon lite mer, men jag hade väntat mig ett konstant skällande så jag är positivt överraskad.

Chansa kunde till och med sitta ner medan hon var uppbunden.

Roar sig med att tugga på en pinne medan jag fikade och solade.

Sedan fick Lyle tag på en ännu bättre pinne, som hon hellre ville ha.

Så var kampen om pinnen igång.

Lyle håller ett envist grepp medan han sneglar på mallemonstret i andra änden.

Till slut blev det för varmt att hålla på, men tro inte att någon av dem gav upp kampen. Istället la de sig, båda två med ett ordentligt grepp om pinnen.

De två vackraste hundarna i världen poserar.

I vinter har Lyle fått ovanligt mycket päls på huvudet, vilket syns tydligt på den här bilden.

När jag skulle koppla hundarna för att gå hem upptäckte jag att Chansa blödde i ena tassen. Jag vet inte när eller hur hon gjort sig illa, så det är möjligt att hon gått i stort sett hela promenaden med ett sår i tassen. Men med tanke på att det blödde så pass mycket att det blev blodiga tasspår efter henne hela vägen hem så borde jag ha märkt att hon gjort sig illa tidigare under promenaden. Jag tror att hon skar sig på något när hon och Lyle plaskade i vattnet just innan jag kopplade dem. Hon visade inte att hon hade ont på något vis, men något annat hade jag inte heller väntat mig.

När jag kom hem tvättade jag såret och la på ett bandage. Men jag hade inga kompresser, ingen bomull och väldigt lite VetFlex hemma så efter att ha burat in Chansa cyklade jag iväg på apoteket. När jag kom hem fick Adam hjälpa mig att hålla henne så att jag kunde göra ett ordentligt bandage. Hon var inte helt medgörlig, men jag var både lite nöjd och lite orolig över att hon varken morrade eller försökte bitas.

Chansa blödde fortfarande ganska mycket; det var fullt med blod på golvet och på mina kläder och det gick åt massor med kompresser och bomullstussar och ändå fortsatte det att blöda ordentligt. Jag vet att veterinärerna inte brukar bry sig så mycket om skärskador i tassarna, för det är svårt att göra något åt. Men Chansas sår satt inte i trampdynan, utan hon hade skurit upp ett ca 2 cm långt sår i "simhuden" mellan tårna så jag ringde veterinären för att fråga. Hon verkade inte tycka att det var nödvändigt att komma in med henne, men jag har sett en del skärsår i tassarna och aldrig varit med om att det blött så mycket och så länge så jag ville ändå att hon skulle titta på det.

Veterinären tittade på såret och då tyckte hon inte längre att det var onödigt att komma in med henne. Det var nödvändigt att sy, men det räckte med ett stygn. Chansa var väldigt snäll när veterinären undersökte henne och tvättade såret lite. Sedan fick hon lugnande och lokalbedövning. Det var lättare sagt än gjort att sy eftersom såret sitter lite knepigt till och blödde en hel del, men när jag hjälpte till att hålla tassen och spreta ut tårna gick det till slut.

För att Chansa skulle hålla sig lugn längre fick hon ingen spruta för att väcka henne. Hon ska hållas i stillhet så mycket som möjligt ca en vecka framöver. Veterinären rekommenderade koppelrastning så att hon skulle hålla sig lugn. "Eller i alla fall får kopplet henne kanske att ta det lite lugnare", tillade hon sedan. Hon undrade också om Chansa var ovanligt livlig för rasen, men det tror jag nog inte att hon är.

När vi kom hem la jag henne direkt i buren och där har hon legat och sovit i flera timmar. Nyss var vi ute och hon kissade, den här gången på marken och inte på mig, som hon gjorde när jag bar ut henne till bilen efter veterinärbesöket (tack för skjutsen, Susanne!) och nu ligger hon bredvid mig och soffan och ser verkligen ynklig och eländig ut med sitt gigantiska tassbandage.

Stackars, ynkliga lilla Chansa.