Världens vackraste malle, med friska höfter och armbågar(observera också hennes nya, snygga halsband)
Idag har jag som sagt gått en långpromenad med hundarna. Det var ca 4 plusgrader, så det var lite halt på vissa ställen. Fördelen med att det varit plusgrader ett par dagar är dock att det blir hårt i skoterspåren, så det blev en promenad längs ett skoterspår. Visserligen sjönk jag igenom ett par gånger (ner till midjan ungefär), men det är ändå skönt att kunna gå där man är i princip ensam, eller åtminstone har full koll på om någon kommer.
En vacker vinterdag.
Skoterspåret som vi promenerade på.
Bevis på att vi inte var det enda som varit på platsen. Det var en hel del rådjursspår, som ingen av hundarna bryr sig det minsta om.
Lyle, som ser ut som någon figur ur mupparna, och Chansa.
Bus
Chansa stoppade in huvudet i ett hål och rullade sig.
Hon gillar att rulla sig
Knäpp-mallen
Kamphundarna; båda hade bra grepp och ingen av dem hade en tanke på att släppa. Till slut började morrningarna låta mer som rop på hjälp, så jag fick ingripa och ta ifrån dem discen.Igår jobbade jag hela dagen och när jag kom hem var jag trött och hade huvudvärk så jag ringde Susanne och vi bestämde oss för att träffas och träna. Hade jag inte planerat in något så hade jag satt mig i soffan och då hade jag förmodligen aldrig kommit därifrån.
Jag började med att lägga ett spår till Chansa. Spåret gick över Tipshusets parkering, längs en gångväg fram till Tipshusets ingång, följde vägen en liten bit, in på en annan parkering och slutade vid en snöhög. När jag hade lagt brandslangen i slutet blev jag stående en stund och undrade om jag någonsin lagt ett spår förut. Man kunde nämligen inte tro det, eftersom spåret slutade på ett ställe där det inte fanns någon möjlighet för mig att gå därifrån utan att i princip gå tillbaka samma väg som jag kom.
Sedan blev det två lydnadspass med båda hundarna. Lyle var riktigt duktig på vissa moment, t ex rutan, apportering och metallapportering och inkallning med ställande och läggande. Just nu är vårt problem stadga. Han har inte tålamod att stå, sitta eller ligga stilla. Det är speciellt att stå stilla han har problem med så vi tränade lite stadga i stående. Det kommer dock att krävas en hel del träning på det.
Chansa var otroligt duktig under sitt första pass. Hon hade inte en tanke på att Jackpot och Nikkie fanns alldeles bredvid, utan hade fullt fokus på mig. Vi tränade lite kontakt, men mest för att hon skulle lära sig att ta belöningen bakom mig. Detta för att hon ska lära sig att inte gå för långt fram, men hon har haft svårt att fatta var jag "gömmer" godiset. Hon var väldigt taggad och till en början kom det en hel del ljud. Därför använde jag godis som belöning, eftersom det är lugnande (och självklart var jag noga med att inte belöna om hon lät). Sedan belönade jag ett supersnyggt läggande med boll och efter det upphörde ljuden helt. Så det kanske inte är så att belöningar som boll och kamp skapar stress, och därmed ljud, som så många påstår.
Andra passet med Chansa gick inte alls speciellt bra. Hon stack iväg till Nikkie flera gånger, och även om jag lyckades hejda henne de flesta gångerna så var hon ju inte alls koncentrerad på mig längre. Jag antog att det kunde bero på att hon var lite trött i huvudet så jag tränade bara lite platsliggning och det klarade hon faktiskt riktigt bra.
Sedan gick jag spåret med Chansa. Hon hade sin snygga plommonlila nomesele och jag hade även med mig den matchande spårlinan. I höstas använde jag bara spårlina på henne en gång, så hon är rätt ovan vid lina och hon blev ganska störd av den. När vi gick till spåret ville hon helst kampa med linan, men det gick bättre när hon fick gå bredvid mig med linan släpande så att hennes sociala kamplust inte triggades.
Men jag måste ju hålla i linan när vi spårar och då satte hon igång att kampa igen- tills hon hittade spåret. Då körde hon ner nosen och glömde allt om spårlinan. Det blåste ganska ordentligt och spåret hade bara legat ca en timme, så hon spårade inte exakt i spårkärnan men det var ändå ingen tvekan om att hon var på rätt spår. Hon tappade spåret en gång och testade att be mig om hjälp, men när hon inte fick hjälp löste hon problemet själv.
Spåret låg vid vägen i ca 5 m, men det kör inte så mycket bilar där. Det passerade dock en bil precis när jag och Chansa spårade där, men det bekymrade henne inte det minsta. Att jag hade gått tillbaka nästan i samma spår var heller inget problem för henne, utan hon hittade sin brandslang i slutet utan att bli störd av mitt återgångsspår alldeles intill.
Jag började med att lägga ett spår till Chansa. Spåret gick över Tipshusets parkering, längs en gångväg fram till Tipshusets ingång, följde vägen en liten bit, in på en annan parkering och slutade vid en snöhög. När jag hade lagt brandslangen i slutet blev jag stående en stund och undrade om jag någonsin lagt ett spår förut. Man kunde nämligen inte tro det, eftersom spåret slutade på ett ställe där det inte fanns någon möjlighet för mig att gå därifrån utan att i princip gå tillbaka samma väg som jag kom.
Sedan blev det två lydnadspass med båda hundarna. Lyle var riktigt duktig på vissa moment, t ex rutan, apportering och metallapportering och inkallning med ställande och läggande. Just nu är vårt problem stadga. Han har inte tålamod att stå, sitta eller ligga stilla. Det är speciellt att stå stilla han har problem med så vi tränade lite stadga i stående. Det kommer dock att krävas en hel del träning på det.
Chansa var otroligt duktig under sitt första pass. Hon hade inte en tanke på att Jackpot och Nikkie fanns alldeles bredvid, utan hade fullt fokus på mig. Vi tränade lite kontakt, men mest för att hon skulle lära sig att ta belöningen bakom mig. Detta för att hon ska lära sig att inte gå för långt fram, men hon har haft svårt att fatta var jag "gömmer" godiset. Hon var väldigt taggad och till en början kom det en hel del ljud. Därför använde jag godis som belöning, eftersom det är lugnande (och självklart var jag noga med att inte belöna om hon lät). Sedan belönade jag ett supersnyggt läggande med boll och efter det upphörde ljuden helt. Så det kanske inte är så att belöningar som boll och kamp skapar stress, och därmed ljud, som så många påstår.
Andra passet med Chansa gick inte alls speciellt bra. Hon stack iväg till Nikkie flera gånger, och även om jag lyckades hejda henne de flesta gångerna så var hon ju inte alls koncentrerad på mig längre. Jag antog att det kunde bero på att hon var lite trött i huvudet så jag tränade bara lite platsliggning och det klarade hon faktiskt riktigt bra.
Sedan gick jag spåret med Chansa. Hon hade sin snygga plommonlila nomesele och jag hade även med mig den matchande spårlinan. I höstas använde jag bara spårlina på henne en gång, så hon är rätt ovan vid lina och hon blev ganska störd av den. När vi gick till spåret ville hon helst kampa med linan, men det gick bättre när hon fick gå bredvid mig med linan släpande så att hennes sociala kamplust inte triggades.
Men jag måste ju hålla i linan när vi spårar och då satte hon igång att kampa igen- tills hon hittade spåret. Då körde hon ner nosen och glömde allt om spårlinan. Det blåste ganska ordentligt och spåret hade bara legat ca en timme, så hon spårade inte exakt i spårkärnan men det var ändå ingen tvekan om att hon var på rätt spår. Hon tappade spåret en gång och testade att be mig om hjälp, men när hon inte fick hjälp löste hon problemet själv.
Spåret låg vid vägen i ca 5 m, men det kör inte så mycket bilar där. Det passerade dock en bil precis när jag och Chansa spårade där, men det bekymrade henne inte det minsta. Att jag hade gått tillbaka nästan i samma spår var heller inget problem för henne, utan hon hittade sin brandslang i slutet utan att bli störd av mitt återgångsspår alldeles intill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar