Höstpromenad och sjukhusbesök

Idag var det fint väder, så jag och Chansa har passat på att gå en långpromenad. Efter att ha läst på ett forum om att använda midjebälte på promenaden plockade jag fram mitt midjebälte, som jag nog bara använt en enda gång (när jag provade på att åka skidor med henne i Ammarnäs i våras). Jag har inte använt det på promenader, eftersom jag fått för mig att jag skulle få mindre kontroll på henne då hon går långt fram och har sele.

Det visade sig dock vara precis tvärtom. Chansa verkade mer eller mindre tycka att hon var lös och var därför lika lydig som när hon är lös fast hon var kopplad. Helt klart kommer jag att använda midjebältet oftare på promenader! Det kan ju vara bra att träna lite på att det innan skidsäsongen börjar.

Chansa tränar på att dra.

Men mest gick hon fint vid sidan som om hon hade varit lös.

Snyggaste mallen i världen.

Chansa har hittat kongen som jag kastade ut i riset.

Det verkar vara omöjligt att ta sig fram på annat sätt än i full fart. 

Flygande malle.

På eftermiddagen blev det fullt upp, mer fullt än jag hade planerat. Jag var först på personalmöte, men blev tvungen att gå lite tidigare för att jag hade en tid på vårdcentralen. Jag cyklade omkull förra torsdagen och det gör fortfarande hemskt ont i knät. Inte i själva knäleden, men minsta beröring på knät gör fruktansvärt ont. Det gjorde t ex ont när Chansas koppel slog mot knät idag när hon gick med slakt koppel. Häromdagen slickade hon mig på knät och till och med det gjorde ont!

Läkaren som jag träffade på vårdcentralen misstänkte starkt att jag fått en spricka i knäskålen och skickade upp mig på sjukhuset för att röntga knät. Jag har aldrig röntgat något förut (förutom på mammografin), så jag vet ju inte hur det brukar gå till, men jag tyckte att det var underligt att hon röntgade knät som jag INTE hade ont i. Jag sa i alla fall till, så resten av röntgenbilderna blev i alla fall på rätt knä. 

Därefter fick jag bege mig till akuten, dit röntgenbilderna skickades för att avläsas av en läkare. Där fick jag förstås vänta, vänta och vänta. Jag var glad att jag förutsett att jag kunde få vänta på vårdcentralen och hade stoppat ner en bok i handväskan. Den kom väl till pass under all väntan på röntgen och på akuten. 

Till slut fick jag i alla fall träffa en läkare, som presenterade sig och sedan sa att inget var brutet och att jag kunde gå hem och så gick han. I dörröppningen hejdade han sig och frågade vilken vårdcentral jag kom ifrån och när jag svarade sa han "Oj då, du är visst inte min patient!". Fast efter lite bläddrande i papperna visade det sig att jag visst var det ändå och han sa återigen att inget var brutet. Jag påpekade att det var en spricka läkaren trodde att det var och fick till svar att "Inget är brutet, allt är bra, du kan gå hem". 

Jag är visserligen mer än glad om det inte är någon spricka i knäskålen, men efter detta föga förtroendeingivande möte känner jag mig inte alls övertygad om att det inte är så. Och i vilket fall som helst har jag ju fortfarande lika ont i knät som innan och vet inte ett dugg mer om vad som kan vara fel än vad jag gjorde tre timmar innan jag kom till vårdcentralen.