Länge sedan

Jag fick i går ett sms med en fråga om varför det var så länge sedan jag skrev i bloggen, så det finns tydligen åtminstone en person som läser min blogg :-) Det är ju faktiskt möjligt att det också finns fler läsare som saknat mina blogginlägg, så därför skriver jag ett inlägg för att tala om att vi lever och mår bra, i alla fall fysiskt.

Chansa är frisk från kennelhostan och vi har börjat gå längre promenader och även cykla lite grann. Förra helgen var Chansa hos mamma från onsdag eftermiddag till måndag morgon, p g a att jag dels jobbade och dels var på föreläsning och sektorskonferens på Medlefors. Eftersom Erik och Liam var på besök hos mamma åkte jag och Fia upp på fredag eftermiddag och stannade och åt middag och åkte hem lagom tills jag skulle börja jobba natt, så jag och Chansa gick en timmes promenad i skogen i mörkret.

Hon har verkligen blivit mycket lugnare och det märks väldigt tydligt i närheten av barn. Liam och Frasse hoppade, sprang och klättrade medan hon låg i Eccos korg och tittade på. Visserligen vill jag hela tiden ha koll på henne och visst fick jag säga till henne ett par gånger att hon skulle ligga kvar i korgen, men för bara ett år sedan hade hon inte kunnat ligga så lugnt som hon gjorde.

Vi har också hunnit med att tävla lydnadsklass I, men vid platsliggningen var det en tävlande utanför planen som hetsade sin hund att hoppa och skälla med en leksak och det var en för stor störning för Chansa. Övriga moment gick dock bra och jag kände mig både väldigt ledsen och väldigt nöjd efteråt. Det jag känner mig mest nöjd över är känslan vi hade ute på planen; vi var verkligen ett team. Fast det är också en anledning till att jag känner mig så ledsen över det som inte gick så bra.

Första snön har både hunnit komma och försvinna. Det har dock varit ganska blött, trist och tråkigt väder, så jag har inte brytt mig om att ta med kameran ut. Dock tog jag med kompaktkameran ut när första snön kom:

Bus i första snön.

Både Chansa och jag blev glada över snön.

Föreläsningen på Medlefors, Spårhunden och lukterna med Tobias Gustavsson, var riktigt intressant och jag passade också på att köpa boken med samma namn som föreläsningen eftersom jag länge haft planer på att köpa just den boken då jag har hört att den ska vara bra. Jag har dock inte börjat läsa den än, men jag blev väldigt peppad på att spåra. I tisdags la jag därför ett spår på grusfotbollsplanen, över en gräsmatta, längs en gångväg och sedan över gräsfotbollsplanen. Spåret fick ligga ca en timme och det var nog många som hade passerat över spåret under den tiden (bara medan jag tog på henne selen passerade fem personer över spåret).

Jag filmade lite, men hon låg på ganska mycket så filmen blev lite skakig och om den verkar lite mystiskt klippt så beror det på att jag bitvis filmade min hand och linan, marken eller omgivningen :-) Dessutom slutar filmen ganska tvärt precis när hon hittar ett föremål, eftersom min telefon ringde precis då och jag svarade för att be personen ifråga att ringa lite senare. Under tiden svalde Chansa brandslangsbiten hon hittade. I alla fall gissade jag att hon gjort det då jag inte hittade den och det fick jag bekräftat när hon spydde upp den igår. Här är i alla fall en liten film på när jag och Chansa spårar. 

Annars har vi inte tränat så värst mycket på sista tiden, men i måndags var vi på måndagsträning i totohallen. Även där märktes det att Chansa har blivit lugnare, för hon var mycket mer avslappnad runt de andra hundarna både när vi tränade och fikade. Vi tränade också särskilt på att ligga stilla med lite provokationer. Först fick Lena och Malle gå runt oss medan jag höll henne i koppel och det gick bra. Sedan fick Lena leka lite med Malle alldeles bredvid henne, först bara busa upp honom med rösten men när det gick bra fick hon också kampa med honom. 

Jag trodde aldrig att Chansa skulle klara det, men det gjorde hon. Jag vågade mig till och med på att släppa kopplet och lämna henne medan Lena kampade med Malle bredvid henne och även det klarade hon jättebra. Lena och Malle brydde hon sig inte om, fast hon nosade lite på golvet och det tror jag beror på att det var jobbigt för henne, men hon klarade ju i alla fall av att behärska sig. Fast just nu känns det ändå som att jag aldrig kommer att ha lust att tävla igen, för jag kommer aldrig att jag känna att jag litar på henne på en platsliggning. Men vi ska träna detta på inomhusträningen i vinter, så vi får väl se hur det blir.

Själv har jag haft ganska fullt upp med nytt schema och en del förändringar på jobbet. Fotokursen jag gick är nu slut, men jag är rätt sugen på att fortsätta så jag kommer nog att försöka hitta någon fotokurs att gå till våren. Men under tiden ska jag öva på det jag lärt mig på den här kursen.