Vickan och Myrrhas sida: Ett tag sedan jag bloggade sist

Nu var det ett tag sedan jag bloggade igen, men som vanligt har vi inte varit sysslolösa. Chansa är visserligen fortfarande skadad, men nu har vi varit på vattentrask två gånger och hon har blivit mycket bättre. Hon fattade rätt snabbt vad hon skulle göra i vattentrasken och att ligga på vibrationsplattan efteråt verkar hon verkligen älska. När vi var dit i tisdags sa Tomas att jag kan få börja ha henne lös lite grann och vi får också köra lite sök i väldigt lätta och platta rutor. Dock börjar det vara så mörkt på kvällarna nu att det inte går att köra sök på veckorna. Kanske vi kan köra på helgerna ett tag till, men snart är säsongen för sök över.

Dessutom är ju rätt många helger uppbokade av andra hundaktiviteter. Förra helgen var jag testledare på MH och helgen före det var det testledarutbildning på klubben och jag var med för att uppdatera mig som testledare på MT eftersom jag jobbat båda gångerna vi haft MT och därmed förlorat auktorisationen för MT. Men nu är jag uppdaterad och Chansa fick också ha lite kul då hon fick vara med som övningshund och göra hantering och lek.

Lite träning har det också blivit. En söndag tränade vi lydnad på klubben med Anna och Udo och sedan blev det också uppletande med Anna, Mari och Gunilla. Fast Chansa fick förstås inte vara med och köra uppletande och det tyckte hon var väldigt orättvist. Hon satt därför och skällde varje gång någon annan hämtade sin hund. Tydligen har hon ett väldigt karaktäristiskt skall, för jag fick ett telefonsamtal från min syster som började "Hej, är du på Vitberget?" Hon hade känt igen Chansas skall redan när hon klev ur bilen på parkeringen, trots att hon inte kunde se henne.

Vi har också varit på onsdagsträningarna, fast då har det blivit mer fika och prat än träning. En kväll åkte vi dock ut till Drängsmark och spårade med Anna och Mari. Chansas spår blev dock inte alls lyckat. Hon började spåra bra, men sedan kom hon av sig och vimsade runt lite. Sedan hittade hon plötsligt en pinne- slutpinnen. På något vis måste hon ha tappat spåret och sedan kommit för nära slutet. Eftersom det hann bli mörkt så kände Mari inte igen sig och visste inte var spåret gick, så jag gav helt enkelt upp.

Igår spårade vi med Moa och Caxa och då gick det mycket bättre. Jag la ett spår på 600 m med 6 pinnar. Hon spårade visserligen med ganska hög näsa och hade lite för bråttom för min smak, men vi hade i alla fall alla pinnar med oss tillbaka. På slutet kom hon av sig lite och ville gå åt ett helt annat håll, så jag fick styra tillbaka henne till spåret och då spårade hon vidare till slutet. När vi var klara med spåret kom en människa gående ut ur skogen alldeles i närheten av där spåret gått, så jag antar att det var det som störde henne när hon ville åt andra hållet.