Idag gjorde jag dock ett undantag från den regeln. Jag promenerade på ett ställe där jag sällan brukar gå och anledningen till att jag sällan går där är att det är så många andra hundägare som gör det. Det har dock snöat en del de senaste dagarna och fördelen med att många går där är att det finns en upptrampad stig.
Helt plötsligt kom det en labrador ut genom skogen. Jag hade skymtat den i skogen innan och sett att den hade en matte med sig, även om den var ca 50 meter framför. Den hälsade på Chansa och sprang sedan iväg till sin matte. Vi fortsatte promenaden och labradoren och hans matte gick bakom oss på stigen. När de knappade in på oss kopplade jag Chansa och stannade för att låta dem passera oss. Labradorens matte frågade då om de fick hälsa och eftersom de ju redan hade hälsat på varann så tyckte jag inte att det spelade någon större roll.
Chansa var dock måttligt intresserad. De hälsade, hon bjöd in till lek och labben tackade nej, så bortsett från några till försök att få igång lite lek så struntade hon i honom. Vi fortsatte promenaden tillsammans en bit och det var riktigt trevligt. Jag tror att Chansa uppskattade sällskapet, även om hon inte brydde sig så mycket om den andra hunden. Jag uppskattade också att få se så tydligt ett par saker som jag verkligen uppskattar med Chansa. Jag gillar verkligen att hon håller sig på ett ganska nära avstånd, ca 10-20 m och att hon ofta springer tillbaka och "checkar in" hos mig. Labben var liksom ute på en alldeles egen promenad och var ofta långt framför oss. Jag gillar också att Chansa vänder på en femöring när man ropar. Visserligen så är jag medveten om att det inte funkar till 100% om hon har bestämt sig för att dra, men det är ju bättre att det funkar till 90% än inte alls.
Jag hade kameran med mig, men det blev inte så många bilder eftersom batteriet tog slut.
Chansa och hennes labbekompis.
Labbekompisen Roy.
Hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar