Besviken

Idag har jag och Chansa tävlat appellen. I alla fall lite grann. Efter uppropet åkte vi ut i skogen och la ut spåren och sedan körde vi budföring medan spåren låg. Vi hade startnummer fem och jag tog ut Chansa och rastade henne redan när första hunden körde sin budföring och sedan fick hon vara med mig tills det var vår tur. Hon nosade och gjorde en massa annat på väg att hälsa på mottagaren och även när vi gick tillbaka. Men när jag väl ställde upp och kopplade lös hade hon fullt fokus på mottagaren och sprang hur bra som helst både dit och tillbaka. Men hon tjuvstartade tyvärr hos mottagaren och tacklade mig när hon kom tillbaka, så vi fick bara 5-5. Men jag är i alla fall jättenöjd med hur fokuserad hon var och hur bra hon sprang.

Eftersom jag åkte med Jenny, som var tävlingsledare, fick jag och Chansa åka med till de andras spår innan vi kom till vårt spår. Jag kände på mig att det inte var bra att hon satt i bilen och såg alla andra spåra och jag visste att jag borde ta ut henne och låta henne röra lite på sig innan jag skulle spåra. Men istället för att promenera till vårt spår var jag för nyfiken på att se hur det gick för alla andra och tänkte att det nog skulle gå bra att ta henne direkt ur bilen och köra spåret, eftersom hon är så motiverad och duktig.

När hon har suttit i bur, i någons bil eller instängd någonstans så blir hon rätt jobbig när man tar ut henne. Och idag var inget undantag, kanske t o m värre eftersom hon suttit i bilen och sett andra spåra. När jag tog ut henne ur bilen började hon hoppa och klänga på mig, kampa med kopplet och slita selen när jag skulle ta på henne den. När hon väl fått selen på sig började hon kampa med spårlinan. När jag släppte på henne på spåret gick hon ut, men efter ca 10 meter så vände hon tillbaka i full fart och började hoppa på mig. Hon lyckades också trassla in sig i ett träd och när jag skulle reda ut det började hon förstås hoppa och klänga på mig och springa runt och trassla till ännu mer. Jag la ner henne, men vid det laget var hon så stressad och uppe i varv att hon inte låg stilla lång stund innan hon började om att stressa runt igen. Jag blev arg på henne och det blev hon förstås inte lugnare av.

Jag är så besviken på mig själv för att det blev som det blev. Det är helt och hållet mitt fel, som inte förberedde henne ordentligt. Jag vet egentligen att det inte går att ta ut henne ur bilen och förvänta sig att hon ska kunna prestera. Hon behöver få röra på sig och bli av med lite energi innan hon klarar av att fokusera på uppgifterna. Det var ju av den anledningen jag tog ut henne i god tid inför budföringen och det var också min plan att ta ut henne ur bilen i god tid inför lydnaden, så därför är jag verkligen besviken på mig själv för att jag behandlade min hund så orättvist och hon inte fick chansen att visa hur bra hon egentligen spårar.

Eftersom jag kände mig lite stressad av att jag också skulle vara tävlingsledare på trean och eliten, brydde jag mig inte om att göra lydnaden. Det gick inte så mycket bättre för mina medtävlare i appellen. Alla fem nollade spåret, vilket förstås är väldigt tråkigt. I lydnaden gick det bättre. Anna och Birka fick ett förstapris och klassvinst i lydnadsklass I, Ulla-Britt och Vilja fick ett förstapris och klassvinst i lydnadsklass II och Sanne och Tile fick ett förstapris och klassvinst i eliten och Tile blev därmed lydnadschampion.

Efter tävlingen fick jag skynda mig hem och göra mig klar för att gå och se Klungan med min kollega. Som väntat blev det en hel del skratt och efteråt gick vi och åt en god middag på Carl-Viktor, vilket var trevligt.

När jag kom hem rastade jag Chansa snabbt och sedan hämtade jag Nikkie och Jackpot, som ska bo hos mig i två veckor. Jag hade förväntat mig att det skulle gå vilt till och att Chansa och Jackpot skulle försöka busa hela kvällen, men efter att ha hälsat la sig hundarna på varsin plats och sov.