EFIT- en händelselös dag

Idag är det dags för Ett Foto I Timmen igen, så här är min tråkiga och händeleslösa dag i bilder.

8.10 Vaknar av att Lyle lägger nosen på sängen.

9.10 Efter matning och rastning av hundar är det dags för min frukost.

10.10 Går ner i källaren och sätter igång en tvätt.

11.10 Bläddrar i böcker och tidningar efter idéer på hur man kan lära in stående

12.10 Äter lunch och tittar färdigt på filmen Sex and the city som var för lång och tråkig för att jag skulle orka se den klart igår kväll.

13.10 Är ute med hundarna; här tränar jag Lyle på att stå och hålla kontakt

14.10 Hänger tvätt och sätter in en ny maskin.

15.10 Dammsuger lägenheten

16.10 Efter att ha städat hela lägenheten fick jag lust att förnya lite så jag gick ut och köpte nya blommor, bl a denna fredslilja.

17.10 Sätter igång ännu en ny tvätt innan middagen.

18.10 Dags att gå ut med hundarna igen.

19.10 Torkar blodpudding till träningsgodis

20.10 Spelar mitt favoritspel från Amigatiden, Supergrodan (möjligt genom Amigaemulator i en PC-emulator på Mac:en)

21.10 Spelar fortfarande Supergrodan

22.10 Ska se på TV, på vår nyinköpta widescreen-TV.

23.10 Tittar fortfarande på TV.

00.10 Hundarna i hissen på väg ut för kvällsrastning innan det är dags för sängen.

Lydnadsträning

Igår var det toppenfint höstväder och jag var väldigt sugen på en skogspromenad. Eftersom Myrrha hade problem med ett knä fick hon stanna hemma medan jag tog Lyle med mig på promenad. Jag hade egentligen tänkt gå elljusspåren ovanför campingen, men av gammal vana styrde sig stegen till brukshundklubbens elljusspår. Då tyckte jag att det var lika bra att gå upp på klubben och träna lite grann, så det gjorde vi.

Mest passade jag på att träna på hoppet, eftersom jag inte har tillgång till hinder annars. Allt annat kan man ju träna när och var som helst. Lyle har, konstigt nog, lite svårt med det momentet. Han har förstås inte svårt att hoppa, men ganska ofta springer han runt istället för hoppar. Vi tränade därför på att han ska förstå att kommando "hopp" betyder att han ska hoppa. Till slut började han dock förstå.

Vi tränade också på platsliggning, sitt stanna, fritt följ och snabba lägganden. På honom funkar det över förväntan med externbelöning för att få till snabba lägganden. Även i fria följet använder jag mig delvis av externbelöning och det funkar riktigt bra.

På vägen hem mötte vi en tant med en stor stövarhane i kopplet. Jag jobbade på att hålla kontakt med Lyle för att kunna möta dem utan problem, men tanten orkade inte hålla hunden som släpade henne med sig fram till Lyle. Först gick det bra, men så försökte stövaren lägga huvudet över nacken på Lyle. Lyle blev arg och fräste ifrån och tanten blängde argt och anklagande på MIG! Då blev jag sur och sa åt henne, ganska argt, att hon kanske skulle tänka sig för innan hon släppte fram en hanhund till en annan hanhund nästa gång.

När vi kom hem efter drygt 1,5 timmes promenad gick jag ytterligare en promenad på lite drygt en halvtimme med Myrrha längs strandpromenaden. Vi kom dock inte särskilt långt på den halvtimmen, eftersom hon inte går så fort nu när hon har problem med knät. Det verkar dock inte som att hon har speciellt ont, för hon reagerar inte ett dugg när jag böjer och drar i det. Tvärtom är hon nästan lite väl rörlig i knät, vilket hon också var när korsbandet hade gått av, så jag är lite rädd för att det är det som är problemet.

Myrrha bland höstlöven

Myrrha vid en blommande buske

Myrrha ser grym ut.

Idag promenerade jag till Norrhammarskolan med båda hundarna för att träna lite grann. Men det var lite väl blött och lerigt, så det blev inte så mycket träning. Jag började försöka lära in ställandet på Lyle. På nätet har jag läst en del tips om att lära in det med backande hund så jag bestämde mig för att testa det. Lyle är redan otroligt duktig på att backa, så jag slapp lära in det först. Jag trodde faktiskt att det skulle innebära ett problem att han är så duktig på att backa, för jag trodde att han skulle fortsätta att backa och studsa i evighet innan han erbjöd ett stående, men jag hade fel. Efter att jag klickat ett par gånger började han erbjuda riktigt fina ståenden. Fördelen med att träna in ståendet från backande ska enligt uppgift vara att hunden får bättre tryck i ställandet och inte har samma dragning framåt och det kan nog stämma.

Båda hundarna var ordentligt leriga när vi gick hemåt och Lyle hade dessutom gräs och löv i svansen. Mina kläder var också täckta med leriga tassavtryck (Lyles, ifall någon undrar). På vägen hem mötte vi ett par med två chinese crested powder puff, ordentligt påklädda i overaller. Hundarna verkade nyfikna på Myrrha och Lyle, men ägarna tittade på dem med lite avsmak och gick till och med en liten extra krok förbi oss. Jag kunde inte annat än skratta lite grann, men egentligen tycker jag lite synd om de små hundarna som inte riktigt får vara hundar (fast kanske jag också är lite avundsjuk på powder puff-ägarna som slipper dammsuga och torka golvet efter promenaden).

Frost

I morse när jag steg upp var det alldeles vitt av frost ute. Jag tog hundarna och kameran med ut för att fota lite grann innan frosten försvann.

Morgonsol

En liten kotte.

Frostiga björklöv

Frostblommor

Tistel

Ännu en frostig tistel

Gräs

Ett fruset rönnlöv

Myrrha

Lyle

Jag var ute i drygt en halvtimme och när vi kom in igen var det gott med varmt te och en macka till frukost. Mitt på dagen gick jag en längre promenad med hundarna, men då var det inte lika vackert ute. Frosten hade förstås försvunnit och det var mest bara fuktigt och dimmigt. Jag hade därför ingen lust att gå i skogen, så vi gick efter vägen förbi hästarna. Lyle tyckte att hästarna var lite otäcka och både morrade och skällde på dem, samtidigt som han också var ganska nyfiken på dem. Dock verkar han tycka väldigt bra om deras bajs...

Eftersom jag inte ville ha båda hundarna lösa samtidigt på vägen fick Myrrha gå i koppel, för hon lyder inte lika snabbt som Lyle. Men vi vek av och gick efter en större skogsväg och då fick de båda vara lösa. Jag hade kameran med mig, men eftersom det såg ut så här i skogen fotade jag inte särskilt mycket.

Men en liten färgklick hittade jag mitt i allt det färglösa höstvädret.

Efter promenaden var det väldigt skönt att göra en brasa och ligga framför den och läsa (eller sova, i hundarnas fall).

Knack, knack...

När jag är ensam i stugan brukar jag ta upp Myrrha till sovrummet trots att hon egentligen hellre vill sova nere. Men jag tycker att det är skönt att ha henne i samma rum. Nu när jag har Lyle behövs det egentligen inte, för han sover gärna där jag är. Men då får jag dåligt samvete för att Myrrha ska ligga nere alldeles ensam och får för mig att hon tror att jag tycker bättre om Lyle. Anledningen till att hon hellre sover nere är att hon inte gillar att gå i trappen, så igår kväll bar jag upp henne. Hon gillar inte det heller, men hon var i alla fall glad och nöjd när hon väl var uppe.

Myrrha och Lyle i sovrumssoffan

I morse vaknade jag 7.30 av att Lyle skällde. Jag hörde ingenting och sa åt honom att vara tyst och gå och lägga sig. Strax därefter hörde jag en röst som ropade "Hallå?" nerifrån hallen, varpå Lyle rusade skällande nerför trappen. När jag kom ner stod en granne utanför med dörren på glänt och Lyle stod innanför och viftade på svansen. Grannen hade kommit för att tala om att de skulle stänga av vattnet idag på förmiddagen, så han ville förvarna mig så att jag kunde spola upp vatten till matlagning, toan o s v.

Jag var helt säker på att jag låste dörren igår kväll när jag släppt ut hundarna sista gången, så jag kunde inte begripa hur grannen bara kunnat öppna dörren. Fast när jag släppte ut dem för morgonrastningen fick gåtan en förklaring. Jag hade visserligen låst dörren, men nyckeln satt i på utsidan. Smart...

Jag gav hundarna mat och gick sedan upp och la mig i sängen och läste ett tag, men råkade somna. Och vaknade av att det knackade. Lyle var uppe i sovrummet med mig och Myrrha nere, men ingen av dem skällde. Och när jag öppnade dörren var det ingen där, men jag passade i alla fall på att släppa ut hundarna. Ett tag senare gick jag en promenad med hundarna och när vi var tillbaka efter promenaden la jag mig på soffan för att läsa. Plötsligt började det knacka igen, men ingen av hundarna reagerade. Nu hörde jag dock tydligt att knackandet inte kom från dörren, utan från väggen i vardagsrummet. Och när jag gick upp till vårt sovrum hördes knackandet ännu tydligare. Det lät ungefär som att någon satt uppe på vinden och knackade.

Först fattade jag inte vad det kunde vara, men efter ett tag började jag misstänka att det var en hackspett. Jag gick ut och kollade, men det satt ingen hackspett på väggen. Dock såg det ut så här på väggen
och när jag tittade mig omkring satt det faktiskt en hackspett i ett träd nere i slänten. Jag släppte ut hundarna och då försvann den, men ungefär en timme senare började knackandet igen. När jag och hundarna gick ut flög den iväg, men jag gissade att den nog skulle komma tillbaka. Därför satte jag fast en plastpåse i ett snöre och hängde ut genom fönstret i hopp om att den skulle fladdra i vinden så att hackspetten inte vågar sig tillbaka. Platspåsen fladdrade dock inte särskilt mycket och dessutom sitter den ganska långt ifrån där hackspetten hackat. Men den har inte kommit tillbaka under eftermiddagen så kanske det funkar ändå.

Jag och hundarna gick en promenad längs elljusspåret. Igår när jag packade för att åka hit hittade jag Myrrhas klövjeväska så idag har Lyle fått prova att bära lite saker i den. Jag köpte den till Myrrha för flera år sedan, men hon avskydde att ha den. De få gånger jag använde den gick hon och strök sig efter husväggarna för att bli av med den.

Men Lyle hade absolut inget emot att ha den på sig och rörde sig helt obehindrat. Han springer till och med efter bollar med väskan på ryggen (i och för sig tror jag inte att det finns något som skulle hindra honom från att springa efter bollar). Jag ville inte packa så mycket i väskan eftersom det så vitt jag vet är första gången han har klövjeväska, så jag stoppade bara i ett par leksaker + att han fick bära kopplen i väskan när de var lösa, vilket var väldigt skönt för mig.

Lyle med klövjeväska

På vägen hem lyckades Lyle charma närmaste grannen, som tydligen haft flat förut, och få honom till att kasta lite boll. Och när vi kom hem lyckades han också få mig till att kasta lite åt honom.

Lyle hämtar discen

Och gör lite reklam för Latitude 64

Myrrha sitter och funderar på livet

Myrrha har lyckats få tag på discen och Lyle spanar och väntar på att hon ska släppa den nånstans.

Myrrha och Lyle ligger och myser framför brasan.

I stugan

Idag på lunchen skjutsade Jonas upp mig och hundarna upp till stugan så att vi kan vara här ett par dagar. Han passade också på att kasta lite frisbee med Lyle innan han åkte tillbaka till jobbet.
Just innan han åkte kastade han discen i det höga riset bakom lillstugan för att Lyle skulle få använda hjärnan och leta lite. Och det fick han verkligen göra. Lyle höll på ganska länge innan han kom och ville ha hjälp. Då följde jag med honom och "hjälpte till" att leta, för jag visste på ett ungefär var den hade landat. Myrrha stannade dock kvar på gården där hon stod och tittade på oss. Men plötslig kom hon farande som en dåre genom riset nerför backen och hon börjar leta väldigt intensivt. Och efter en liten stund kommer hon med discen, som hamnat en bit längre bort än vad jag trodde.

Jag och hundarna har inte gått någon promenad idag, men vi har varit ute på gården en hel del. Det har blivit en del bollkastande (med Lyle; Myrrha väljer att hellre titta på) och lite lydnadsträning. Det var därför två ganska trötta hundar när vi gick in. Jag gjorde upp en brasa och satt och läste medan hundarna låg framför kaminen och vilade.

Hundarna myser framför brasan.

Lyle och Myrrha

Myrrha är inte riktigt bra i knäna, men verkar inte heller ha ont på något vis. Hon är bara lite ostadig och snubblar ofta. Men hon är pigg och glad och hänger gärna med på promenader, fast det går lite långsammare än vanligt. Igår gick vi en promenad längs strandpromenaden och jag stannade också till på Nordanå och tränade lite lydnad med Lyle och lite tricks och konster med Myrrha.

I söndags var vi och hälsade på Foppe och Linda och deras hundar, Alice (dvärgschnauzer) och Dito (flat). Det blev lite rörigt med mycket luktande och busande i början, men sedan la sig de unga hundarna (Lyle och Dito) och tog det lugnt. Men "gamlingarna", Myrrha och Alice, höll igång i stort sett hela tiden vi var där. Det förvånade mig lite grann, för Myrrha brukar inte direkt leka med andra hundar. Men det är i alla fall kul att se att hon fortfarande är lite lekfull.

Myrrhas sista spår?

I torsdags eftermiddag åkte jag till mamma i Lappvattnet. Syrran var där med barnen och de hade jätteroligt med att kampa med Lyle inne i vardagsrummet. Han släpade både Hugo och Frasse runt på golvet. Men Hugp var mest sugen på att kasta boll med Lyle, så igår förmiddag var vi ute på gården så att han fick kasta med både kongen i snöre och bollkastaren.

Lyle sprang som en galning...

...medan Myrrha tog det ganska lugnt.

På eftermiddagen gick jag ut i skogen och la varsitt spår åt Myrrha och Lyle. Under tiden spåren låg promenerade vi längs skogsvägarna. Hundarna busade lite grann för sig själva och de fick också leta efter kongen som jag gömde i skogen.

Lyle leker med en pinne.

Myrrha roade sig med att gräva i sanden.

Myrrha busar med kongen.

Tyvärr upptäckte jag när jag var på väg tillbaka till spåren efter ca 1,5 timme att Myrrha haltade ganska ordentligt. Hon gjorde "hoppsansteg" med vänster bak och var stel och vinglig i hela bakdelen och snubblade på minsta lilla ojämnhet i marken. Men hon var ändå väldigt pigg och alert. Jag var därför tveksam om jag skulle spåra med henne, så jag började med Lyle.

Han hittade spåret på en gång och följde det jättefint i ca 10 meter. Sedan blev han distraherad av att Myrrha skällde till och verkade också irriterad av att han hade sele på sig. Men för en gångs skull hade jag ganska bra koll på vart jag hade gått så jag fortsatte att gå med honom längs spåret och han doppade då och då ner nosen och spårade.

Jag hade lagt en pinne i spåret och en boll i slutet. Eftersom han i princip inte har spårat förr (bara provat på) så har han ingen erfarenhet av pinnar i spåret men jag var ganska säker på att han ändå skulle plocka upp den. Han är nämligen stensäker på att hitta t ex en kotte som jag har hållit i bland mängder av andra kottar. Och som tur var spårade han sig fram till en pinne och plockade upp den som den mest rutinerade spårhund. Han verkade då förstå lite mer vad det hela gick ut på, men blev sedan återigen distraherad av Myrrhas skällande. Men lyckligtvis fick han ner nosen i spåret bara några meter från bollen, så han spårade sig faktiskt fram till slutet.

Lyle har hittat bollen i slutet av sitt spår.

När jag var färdig med Lyle var Myrrha så sugen på att också få jobba, så jag bestämde mig för att hon skulle få gå sitt spår. Hennes spår var lite svårare. Eftersom jag ville att Lyles spår skulle gå i medvind blev det så att jag la hennes spår i motvind. Hennes spår blev också lite längre (dock inte långt, ca 300 m), men hon hade också en pinne och en boll i slutet. Hon fick alltså spåra längre innan hon hittade något.

Myrrha har aldrig varit någon stjärna på att spåra; tvärtom har hon varit ganska dålig på det. Men nu gick hon ut, hittade spåret och följde det som om hon aldrig gjort annat än spårat. Hon spårade klockrent fram till pinnen och plockade upp den (vilket är något som hon alltid varit väldigt duktig på).

Myrrha har hittat en spårpinne.

När vi busat lite och bytt pinnen mot godis fortsatte hon att spåra helt perfekt. Hon tappade visserligen spåret en gång, men istället för att göra som hon brukar, d v s fortsätta att se ut som hon spårar fast hon leder mig helt åt skogen, vände hon tillbaka och hittade spåret och fortsatte spåra fram till slutet och bollen.

Hon har hittat bollen i slutet av sitt spår.

Bus med bollen.

Vi busade med bollen en liten stund, men hon blev nog lite förvirrad över att hennes matte satte sig ner i mossan och grät. Eftersom hon var så stel och hade svårt att röra sig efter att ha promenerat ett tag så insåg jag att jag nog inte kan ha kvar henne särskilt länge till (visserligen har jag vetat det ett tag, men det slog mig ändå ganska hårt). Det är därför mycket möjligt att det här var sista gången jag spårade med min älskade gamla hund. Snart kommer vintern och till våren orkar hon nog inte med så mycket aktiviteter, om hon ens finns kvar. Visst skulle jag hinna spåra någon fler gång innan vintern, men jag är inte säker på att jag vill. Jag vill nog gärna ha kvar minnet av att hon var så duktig och spårade så bra.