I veckan har vi mest ägnat oss åt nosarbete. Jag kom på att jag inte spårat sedan snön kom och inte heller har vi tränat på liggmarkeringar, så det har vi gjort. Egentligen förstår jag inte varför vi inte spårat mer, för det är ju faktiskt riktigt kul att spåra.
Vi började med att repetera liggmarkeringar, men det visade sig att hon faktiskt kom ihåg vad det gick ut på. Visserligen blev hon lite ivrig och tog föremålet med munnen, men sedan la hon sig på en gång. I höstas gjorde hon så ibland också, så det krävs nog lite mer nötande på det.
Jag har också gjort några korta spår på plogade parkeringar för att nöta lite mer på liggmarkeringarna i samband med spårarbete, vilket hon ju har haft väldigt svårt för. Det funkade dock alldeles utmärkt. Så jag har också lagt ett längre spår med lite roliga klurigheter i veckan. Jag började på en plogad parkering, fortsatt i djupsnön, klättrade över ett staket, gick bland de parkerade bilarna, längs en kort upptrampad stig i snön, vidare över en parkering, upp i en snöhög, rutschade ner för snöhögen och fortsatte för att lägga slutet i ca 5 cm djup snö.
Chansa spårade fantastiskt bra. Hon stannade och undersökte noga där jag hade stått stilla i djupsnön och funderat på hur jag skulle klättra över staketet och sedan bestämt mig för att gå vidare och klättra över på ett lättare ställe. Det var inga problem för henne att spåra där jag klättrat över och hon väntade medan jag klättrade över utan att komma av sig, utan när jag hoppat ner satte hon ner nosen, hittade spåret och fortsatte. Hon kom faktiskt inte ens av sig fast det kom en annan hund. I alla fall inte förrän den började skälla som en galning på henne. Då lyfte hon nosen från marken, skällde till och fortsatte. Hon klarade även att spåra upp i snöhögen och ner igen utan problem (fast jag hade egentligen inte väntat mig annat heller).
I onsdags hade jag klickerkurs igen och eftersom vi blev sena innan kursen hade jag tänkt stanna kvar och träna lydnad med henne efteråt. Vi tränade också lite lydnad, med betoning på lite. Istället kom jag på att det vore kul att köra lite uppletande bland allt bråte som finns i lokalen. Chansa tyckte också att det var kul. Dock tycker jag att hon har en tendens att använda ögonen lite väl mycket. Hon står ofta på bakbenen och spanar bland grejerna och hade svårt att hitta ett föremål som jag lagt på marken bland några stora dammsugare och skurvagnar. Jag tror i och för sig att hon känner lukten av grejen, men försöker ändå använda synen.
Jag gillar att hon inte är rädd för olika miljöer, men hon är tack och lov ändå ganska försiktig. Jag hade gömt en grej högt upp på en hylla så att hon var tvungen att hoppa upp på ett litet bord för att komma åt den. Det visade sig att bordet hade hjul (hade jag sett det innan hade jag nog inte låtit henne hoppa upp där), så när hon hoppade upp på det åkte det iväg en bit och välte en stor, grön soptunna med lock, som stod ovanpå en stor dammsugare, som också gled iväg en bit. Soptunnan ramlade nästan över henne, men det bekom henne inte det minsta. Hon bara tog sin grej och tvekade inte heller att hoppa upp på det rörliga bordet för att leta efter nästa föremål.
Annars har vi inte gjort så mycket i veckan, förutom ren motion. Mest har jag sparkat med henne. Det gäller ju att passa på medan det går. I natt jobbade jag och Chansa fick följa med, så vi cyklade till jobbet. Det var lite otäckt på vissa ställen, men vi tog oss helskinnade både dit och hem. Jag har blivit lite mera rädd att cykla sedan jag cyklade omkull och stukade axeln. Axeln är fortfarande inte bra; enligt läkaren kommer det att ta minst 3-4 månader innan den blir helt bra. Att cykla omkull igen är nog det sista min kropp behöver just nu, så därför är jag extra försiktig.
