Spår

Igår hade vi möte i PR-info så jag promenerade upp till klubben med Myrrha. På vägen dit passade jag på att lägga ett spår som jag tänkte att vi skulle gå efter mötet. Men vi höll på rätt länge (det blev en hel del prat om annat än Skogens Dag-aktiviteterna som vi egentligen skulle planera) så när vi var klara var det helt mörkt ute. Därför bestämde jag mig för att låta spåret ligga till idag istället.

Jag jobbade visserligen på förmiddagen idag, men så fort jag slutade gick vi ut i skogen för att spåra. Spåret var ca 600 m långt, hade legat i 18 timmar och det låg tre pinnar i spåret och en boll i slutet. Slutet låg väldigt nära en stig, så jag var
lite orolig att någon annan hund redan hade snott den, men jag hade en reservboll med mig så att hon skulle få nån sorts belöning i alla fall. Det är ju ett område där en hel del folk promenerar både med och utan hund och spåret korsade ett flertal stigar, så det var nog en hel del andra spår som korsat vårt.

Hon var väldigt ivrig medan jag trasslade ut linan (varför har jag aldrig en snyggt hoprullad lina?) och satte på henne selen. Och när jag släppte på henne på spåret spårade hon otroligt bra. Hon höll sig precis i spårkärnan och var väldigt noga med att följa spåret. Första pinnen tog hon utan problem och hon fortsatte sedan spåra jättefint. Fast sedan tappade hon bort spåret. Jag hade blivit tvungen att göra en väldigt spetsig vinkel när jag gick ut spåret och så här i efterhand insåg jag att hon nog aldrig gjort någon spetsvinkel. Hon är ju inte någon vidare duktig spårhund och därför har jag aldrig gjort särskilt svåra spår åt henne.

Hon snurrade omkring och letade verkligen efter spåret, men eftersom jag höll på att bli galen av myggen som snurrade runt mig när jag stod stilla och väntade på att hon skulle hitta spåret igen så jag hjälpte henne istället genom att gå en bit fram där jag visste att jag hade gått. Då tog hon upp spåret igen, men vi missade en pinne på grund av strulet. Sedan spårade hon jättefint igen, men en pinne gick hon rakt över utan att plocka upp. Sista biten slutade hon dock att spåra och vindade in bollen i slutet i stället, men det bryr jag mig inte om. Vi spårar ju bara för aktiveringens skull och hon använder ju inte nosen mindre för att hon vindar in föremål.


Efter spåret gick vi en promenad på drygt en timme. Vi hittade ett hallonsnår och stannade där och käkade lite hallon.Myrrha älskar verkligen bär av nästan alla sorter och hon plockar dem gärna själv också.




När vi kom hem igen var hon ganska trött, vilket ju också var tanken att hon skulle bli.