Jag var tacksam att få skjuts hem, för mina armar blev nog en decimeter längre när jag promenerade med dem dit. Tillsammans jagar de upp sig och drar inte den ena så gör någon av de andra det. För det mesta rastar jag dem inte alla samtidigt. Inomhus funkar allt bra, faktiskt bättre än jag hade väntat mig. Inte för att jag trodde att de skulle bråka, snarare tvärtom. Jag trodde att Chansa och Jackpot skulle försöka leka mest hela tiden, men det gör de inte. För det mesta ligger de på sina platser och tuggar på ben eller sover.
Jackpot och Chansa leker med ett tuggben.
Idag promenerade jag med Nikkie och Jackpot på dagen, fast det blev inte så lång promenad eftersom det regnade ganska ordentligt. På eftermiddagen cyklade jag upp på klubben eftersom vi skulle ha möte i tävlingssektorn för att göra lottningen till högre- och elitspåren på oktobertävlingen. Jag for lite tidigare för att hinna träna lite lydnad med Chansa innan mötet. Det regnade fortfarande, men det påverkar inte Chansa speciellt mycket.
Nu ligger alla hundar och sover och medan jag sitter och skriver slötittar jag på ett avsnitt av Cesar Millan. Jag vet att många tycker att han är fantastisk, men det tycker inte jag. Jag har väldigt svårt för hans flummiga mumbojumbo om energier och hans teori om ledarskap, som inte är förankrad i vetenskap.
I detta program skulle han hjälpa ett par med en dobermannhane och han konstaterade att problemet var att de såg hunden som sin bebis. Jag skulle vilja påstå att problemet var att hunden var ensam hemma 10 timmar per dag. Jag kan inte heller påstå att jag gillar att han rycker i kopplet, särskilt när hunden har stackel, eller att han lär ut hur man sparkar hundar mest effektivt.
1 kommentar:
Huvudet på spiken som vanligt. ;)
När jag passar Tottas småtjejer så är det skönt att kunna ha Uzie lös överallt eftersom de små har dragit en del förut. De har dock blivit bättre nu, de blev vuxna tror jag. :-)
Skicka en kommentar