Långfredag

I veckan har jag och Chansa tagit det ganska lugnt. I måndags kom hon hem efter att ha varit hos mamma och då brukar hon alltid vara trött + att jag skulle jobba på natten, så därför tog vi det ganska lugnt. I tisdags var det träning som vanligt och det gick riktigt bra. Vi hade lite fokus på fritt följ och på framförgående, men jag fick också för mig att så smått påbörja det nya momentet i elitlydnaden. Jag hade ingen kon, men det fanns i alla fall en grej (typ en kon, fast annorlunda) som hon brukar få runda när vi är där. Jag la en apport en bit vid sidan om "konen" och skickade henne sedan mot konen. Första gången sprang hon direkt till apporten, men andra gången rundade hon konen och stannade så att jag kunde dirigera henne till apporten. Ett par gånger försökte hon ta apporten först, men jag tycker ändå att hon var riktigt duktig och jag tror att vi med tiden kan få till det riktigt snyggt. Hon gillar ju att springa runt saker, att apportera och att hoppa, så det kan säkert bli ett favoritmoment.

I onsdags jobbade jag dagtid och då pappa inte kunde ha henne fick hon istället vara hos Moa. Det hade snöat en hel del och under snön var det på många ställen bara is. Det gick ändå bra att cykla. I alla fall tills jag skulle svänga upp mot huset där Moa bor. Chansa är van att vi cyklar rakt fram där och hängde inte riktigt med när jag kommenderade "vänster" (annars är hon mycket bra på höger och vänster numera; jag råkade för någon månad sedan kommendera "höger" när vi sparkade för att jag missbedömde var vi skulle svänga och hon sprang nästan in i en vägg). Det var blankis under snön, så självklart cyklade jag omkull. Jag gjorde mig dock inte illa och det blev bara några blåmärken, men jag blev i alla fall påmind om att jag borde ha hjälm på mig.

När jag hämtat Chansa efter jobbet cyklade vi förbi hos pappa och Maj för att få titta på nyfödde lille Uno som var på besök från Sundsvall, men tyvärr var de inte där just då. När vi skulle hem råkade jag ut för en av de konstigaste utskällningar jag har fått och efter att ha varit hundägare i större delen av mitt liv så är det några stycken. Vid dörren mötte vi en karl som skrek "Fy fan!" och diverse andra otrevligheter (lät det som i alla fall; jag gick ut genom dörren och lyssnade inte så noga). Han följde dock efter mig ut och gormade om att hans fru var jättehundrädd och jättegravid (och jag som trodde att det var något var något man antingen är eller inte och inte något man kan vara mer eller mindre) och om hon hade träffat mig och Chansa så skulle hon bli så rädd att hon skulle förlora barnet. Han verkade veta att jag inte bodde i huset, för han avslutade utskällningen med att tala om för mig att om jag skulle hälsa på igen så fick jag inte ta med mig hunden.

Av erfarenhet har jag lärt mig att det inte lönar sig att säga nåt när man träffar såna människor, så jag sa inget även om jag hade god lust. Framför allt skulle jag vilja upplysa honom om att det finns gott om andra hundar i området och om hans fru är så rädd att åsynen av en skulle orsaka missfall så är det nog bäst att hon håller sig inne. Och upplysningsvis så kommer jag inte bry mig ett dugg om "förbudet" att ta med Chansa dit.

Idag åkte vi till Lappvattnet och jag och Chansa gick en promenad i skogen.

 Försvann halvvägs ner i ett hål.

 Inte en helt ovanlig syn...

 Smile!

 Stor i käften.

 Jag tror att hon har umgåtts lite för mycket med Caxa, som brukar se helt galen ut på bild.

 Jag funderar på att använda den här bilden på en varningsskylt med texten "Jag är på hugget".

 Ibland önskar jag att det vore vinter jämt så att jag hela tiden hade tillgång till världens bästa belöning.

 Hon hittade det här smaskiga (mao äckliga) benet på stigen...

...men tvekade inte ett ögonblick att lämna det för att få en snöboll som belöning.