I går kväll åkte Bita hem till Erik igen. Bita var med mig på jobbet på eftermiddagen och hon skötte sig väldigt bra (förutom att hon stack och sprang fram till en annan hund när vi var på väg till jobbet). Innan Erik kom och hämtade henne gick jag ut med Myrrha och Bita och lät dem leka. Det lär ju dröja länge innan Myrrha leker med en annan hund igen, om hon någonsin kommer att göra det.
Som vanligt gick leken mest ut på att springa och bita lite på varandra, men sedan satte de helt plötsligt igång med en ny lek- att gräva ett hål. De hjälptes åt båda två och till slut hade de fått till ett riktigt djupt hål. På slutet nådde Myrrha inte ner till botten av hålet. Myrrha var lerig över hela öronen när de var klara, eller rättare sagt när jag avbröt dem för att Erik kom. Bita blev jätteglad åt att få träffa honom.
Men det blev väldigt tomt här hemma utan henne. Det kändes konstigt att bli väckt av väckarklockan istället för av Bitas kalla nos. Och ännu konstigare att inte bli mött av en överlycklig hund när jag kom hem från skolan. Myrrha blir visserligen glad när man kommer hem, men hon visar det inte lika tydlig, eller ljudligt, som Bita. Jag saknar henne faktiskt mer än vad jag trodde att jag skulle göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar