Rädd

Igår var jag riktigt trött på Chansa. På morgonrastningen började hon, som vanligt med att bita och dra i Lyles koppel. När jag sa till henne att sluta med det (för ungefär miljonte gången sedan jag fick henne) bestämde hon sig för att hoppa efter och hugga tag i bajspåsen som jag höll i. Fast det var faktiskt lite kul att se hennes grimaser efter att hon tagit en tugga av den fulla bajspåsen (något pussande på lilla valpnosen blev det dock inte på ett tag).

Mitt på dagen tog vi en promenad in till stan för att köpa lite tuggben på Björkis. Naturligtvis envisades hon med att försöka kampa med Lyles koppel hela vägen dit. När vi hade varit på Björkis mötte vi en border collie som eyeade mina hundar. Chansa hängde längst ut i kopplet och ville hälsa på den andra hunden, men jag hade fullt upp med att hålla koll på att Lyle skulle uppföra sig. Helt plötsligt upptäckte jag att Chansa hade sprungit fram till den andra hunden. Hennes koppel är väldigt smalt och ett tag har jag irriterat mig på att det är svårt att hålla i handen, så jag trodde att jag hade tappat det, men det visade sig att jag fortfarande höll två koppel i handen. valpuslingen hade helt enkelt krupit ur halsbandet.

På vägen hem gick vi förbi Akvariecenter och vid det laget hade jag värk i handen av att försöka hålla i Chansas smala koppel. Jag har också irriterat mig på att det alltid snurrar in sig I Lyles koppel så att det blir knutar när jag går och bär på dem, så jag gick helt enkelt in och köpte ett nytt koppel.

Det visade sig vara en bra idé, för nu biter hon inte i Lyles koppel längre. Dock biter hon i sitt eget och det gjorde väldigt ont när hon ruskade i det så att kedjan som sitter längst ner slog mig på smalbenet. Att kedjan slår henne när hon ruskar kopplet verkar dock bara egga henne mer. På vägen hem hoppade hon också upp och bet i påsen som jag bar på. Den här gången var det dock inte en bajspåse, utan påsen med tuggbenen och lite annat, men det var inte det lättaste att bära hem sakerna i en påse med ett stort hål i.

Men ikväll försvann Chansa och då insåg jag att det inte spelar någon roll hur jobbig hon än kan vara- jag vill inte vara utan henne. Det var årsmöte på klubben och jag och Susanne åkte upp lite tidigare för att promenera med hundarna. Plötsligt kom det en skidåkare och Lyle, Nikkie och Jackpot började skälla och Chansa blev rädd. Skidåkaren fortsatte att åka och "jagade" Chansa en bra bit längs spåret innan han stannade. Men då hade Chansa redan försvunnit. Hon hade sprungit åt det håll vi kom ifrån, så jag hoppades att hon skulle vänta någonstans på vägen eller att hon skulle ha sprungit tillbaka på klubben. Men jag var väldigt rädd att hon i panik skulle ha sprungit någon helt annanstans.

En kväll i januari för länge sedan tappade jag ju nämligen bort min blandras Lollo, som då var 4 månader, i en liknande situation. Då var det visserligen hon som stack efter skidåkaren, men hon försvann och jag letade efter henne i timmar. Mina föräldrar var också ute halva natten och letade, utan att hitta henne. Jag fick gå och lägga mig medan min lilla valp var ensam ute i skogen och det var hemskt. Men när pappa steg upp på morgonen låg hon på filten som låg ute på bron. Det var ju helt omöjligt att inte komma ihåg hur hemskt det var när jag gick där i skogen och letade efter Chansa.

Men som tur var ringde Martha och sa att de hade hittat Chansa på klubben. Hon hade sprungit omkring på parkeringen och Johan hade försökt att locka på henne. Men hon hade varit så rädd att de hade fått tränga in henne och fånga henne och då hade hon bitit Johan i handen för att hon var så rädd. Den stackars lilla valpen var väldigt glad att se mig och lika glad var jag att se henne. Vi var nog lika rädda båda två när hon var försvunnen.

När vi kom hem skällde Lyle på en karl som kom ut från tvättstugan och då blev Chansa rädd och hoppade in i Susannes bil igen. Hon verkar lite mer nervös än vanligt för hon skäller på minsta lilla ljud hon hör utanför, men jag tror att det kommer att gå över om ett tag. Myrrha blev också skrämd av en skidåkare när hon var valp och kom över det och hon var betydligt ängsligare än vad Chansa är.

Idag tittade solen fram igen så jag tog lite bilder när jag var ute och rastade hundarna.

Chansa springer i snön.

Chansa blir jagade av Lyle, för omväxlings skull.

Fast han hinner förstås ikapp henne.

Chansa försöker locka Lyle till mera lek.

Chansa funderar på om hon ska jaga de skidåkande ungdomarna, utan att ha en aning om att hon senare samma kväll själv kommer att bli jagad av en skidåkare.

Chansa väljer att titta på när Lyle plumsar i snön.

Världens finaste lilla Chansa.

Världens finaste Lyle.