Trött på kylan

Nu är jag ganska trött på vintern och kylan. Jag och hundarna har inte gjort speciellt mycket under veckan som gått sedan jag skrev i bloggen senast. Jag var ledig hela helgen och det var soligt och vackert ute, men det var svinkallt. Jag gick några kortare promenader med hundarna och hade kameran med mig, men det var alldeles för kallt för att jag skulle kunna fota.

På söndag kväll när jag var ute på kvällsrastningen med hundarna var det så kallt och blåsigt att fingrarna domnade bort när jag var tvungen att ta av mig vantarna för att sätta på hundarna kopplen. Det gjorde riktigt ont i fingrarna när jag kom in och de blev varma. Hundarna bekymrar sig dock inte speciellt mycket över kylan, speciellt inte Chansa. Lyle får köldkramp ganska lätt, men det hindrar honom inte speciellt mycket utan han kan lika gärna hoppa på tre ben som att gå på alla fyra. Chansa springer och håller igång så mycket att hon nog aldrig hinner bli kall.

Chansa har blivit lite snällare sedan senast jag skrev. Jag tycker att hon har lugnat ner sig lite grann och hon far inte omkring som en galning, utan har lättare för att koppla av (det har hon haft lätt för hela tiden fram tills för ett par veckor sedan, då hon blev monstervalpen). Hon är inte heller lika argsint; numera kan man säga till henne och lyfta upp henne utan att riskera att bli biten. Numera gör det också mindre ont när hon bits eftersom hon har tappat en del av sina sylvassa valptänder och fått nya vuxentänder.

Men hon har fortfarande ett häftigt humör. I lördags satt jag framför TV:n och såg Melodifestivalen med min söta, sovande valp i knät, men när jag sträckte mig efter fjärrkontrollen var jag tvungen att flytta lite på henne och det gillade hon inte- SMACK så hade hon huggit mig rakt i ansiktet så att det blev ett jack i kinden av ena hörntanden så att det blödde.

På Allt Om Hundars diskussionsforum läste jag ett inlägg av en person som funderade på att lämna tillbaka sin 9 veckor gamla valp för att den var alldeles för jobbig. Jag kommer ihåg att jag faktiskt tänkte tanken att lämna tillbaka Myrrha till uppfödaren ett par gånger när hon var valp och hon var ändå den snällaste valp jag någonsin haft. Chansa är definitivt den värsta valp jag någonsin haft, men ändå har jag inte en enda gång funderat på att lämna tillbaka henne. Jag borde också vara orolig för om jag kommer att klara av en hund med ett sådant humör och en sådan kamplust som hon har, men det är jag inte heller. Rätt underligt egentligen för Chansa är verkligen en monstervalp, men hon är MIN monstervalp!