Tillbaka i cyberspace

Jag har varit utan Internet i tre dagar på grund av att routern plötsligt slutade fungera. Jag köpte en ny, men det visade sig att det bara var strömkabeln som var trasig så nu har jag i alla fall kontakt med omvärlden igen. Jag kommer ihåg i mitten av 90-talet när Jonas pluggade på Skeria mest för att få tillgång till datasalarna, där vi satt och surfade på nätterna. Då hade jag ingen aning om att jag senare skulle bli så beroende av att ha Internet hemma. Men nu är jag i alla fall tillbaka i cyberspace igen och det känns skönt.

Utan Internet har jag hunnit med en hel del annat. När jag inte har jobbat har jag läst en hel del, städat och förstås gått långa promenader med Chansa. I tisdags blev det en lång promenad med uppletandeträning och kameran hade jag med mig.

 En liten fågel.

 Chansa är nog den enda som fortfarande njuter av snön.

 Knäppmallen.

 Ibland undrar man ju vad det är för fel på henne.

 Den orangea älgen blev återigen hittad när vi tränade uppletande.

 Mallen spanar i skogen.

 Hopp.

 Hon nöjer sig inte med att bara hoppa över, utan hoppar högt över.

Lekte lite med kameran och tog den här bilden, som jag tyckte var gullig på något vis.

Igår jobbade jag på Medlefors på dagen och på kvällen cyklade jag och Chansa upp på klubben för att ha möte med "tävlingssektorn". Jag använder citationstecken eftersom det egentligen inte finns någon tävlingssektor för tillfället. Numera är tävlingssektorn uppdelad i en lydnadsgrupp och en bruksgrupp och jag är sammankallande för lydnadsgruppen, men någon bruksgrupp finns inte i dagsläget. Tävlingar att genomföra finns ju dock. 

Vi som deltog på gårdagens möte var tyvärr "det gamla vanliga gänget", som dock blivit ett antal personer färre på grund av att några inte orkar/hinner med längre. I nuläget finns det risk att det inte kommer att bli några tävlingar i framtiden och det vore ju väldigt tråkigt. Min personliga åsikt är att det är bedrövligt att det i en klubb på över 400 medlemmar bara dyker upp 7 på mötet och det verkar inte heller vara många fler som är villiga att ta ansvar och engagera sig. Speciellt ligger problemet i att folk inte vill ta ansvar, även om de säger sig vara villiga att hjälpa till (bara någon annan tar ansvaret). 

Och visst är det skönt att slippa ta ansvar. Ibland saknar jag den där tiden när jag blev tillfrågad om att sitta som domarsekreterare eller ligga sökfigurant- så enkelt det var! Men för att det ska bli några tävlingar så måste någon ta ansvar, så enkelt är det. Och vi som har tagit det ansvaret kommer inte att orka med det för alltid. 

Nu kanske det låter som att det är jättejobbigt att vara med och arrangera tävlingar, eftersom de som gör det blir utbrända hela tiden. Men så är det inte. Så länge man är många som kan dela på uppgifterna är det inte speciellt jobbigt. Anledningen till att folk inte orkar längre är att det blir jobbigt när man är för få som hjälps åt.