Jag bestämde mig för att börja vänja Chansa vid klövjeväskan. Eventuellt kan den ju komma till användning när vi åker till Ammarnäs nästa vecka, så jag lastade den med en chokladkaka, en frisbee och 1 liter vatten, fördelat i två flaskor. Det kändes som en lagom start.
Chansa har provat klövjeväskan tidigare, men då utan vikt så hon tyckte först att det var lite underligt. Men sedan hon vant sig for hon fram som vanligt.
Chansa med klövjeväskor.
Inga problem att springa i djupsnö med klövjeväskor.
Det går också bra att rulla sig med väskor på ryggen (det gick mindre bra för min chokladkaka, som var i mycket små bitar efter hennes rullande).Igår var jag på Los Pepes och åt middag med jobbet. Den pepparrullade älginnerfilén med päronkonjakssky och pommes frites var hur god som helst och efterrätten med varma konjakshjortron och vaniljglass var inte fy skam den heller. Efter middagen gick jag på puben där tanken var att ta en eller två öl, men hur det nu gick till så blev det några fler.
Jag var därför ganska trött idag och efter en lång sovmorgon bestämde jag mig för att gå en promenad in till stan med Chansa. Jag gick en bit längs nya strandpromenaden så att hon skulle få springa av sig lite. Det är väldigt bra sikt där och det passade ju bra när jag antagligen inte hade de snabbaste reaktionerna. När vi kom till den gamla delen av strandpromenaden såg jag en liten hund komma runt en kurva längst ut i flexikopplet, så jag kallade in Chansa.
Hon kom, men då kom den lilla hundens matte också runt kurvan och fick syn på Chansa. "Åh herregud, åh herregud" ropade hon med gäll röst och började rusa runt som en yr höna och jaga sin hund runt i flexikopplet. Chansa, som inte hunnit ända fram till mig, tyckte då att de verkade ha mycket roligare så hon vände och sprang dit. Det blev lite rörigt med en lekfull malle, en mycket ilsken shih tzu och matten som skrek hysteriskt och försökte fånga sin hund. Ett ögonblick hörde jag att Chansa blev tvärarg, men fortsatte sedan att göra lekinviter mot shih tzun.
Matten fick tag på shih tzun och lyfte upp den, vilket väl kanske inte är det smartaste att göra. Chansa studsade omkring dem, matten skrek hysteriskt "ta fast han, ta fast han" och snurrade runt, runt och viftade, vilket förstås bara gjorde Chansa ännu mer uppjagad. Vid det laget hade jag kommit fram, så jag sa åt kvinnan att stå stilla och när hon gjorde det så lugnade sig Chansa direkt så jag kommenderade "sitt" och kopplade henne.
Kvinnan satte sig då med den fortfarande morrande och skällande shih tzun och "tröstade" den, d v s klappade, kramade och pratade med snäll röst. Jag hade sett att shih tzun bitit Chansa på nosen, så jag kollade igenom henne. På nosen var det bara en liten skråma, men hon hade ett större sår på ena bakbenet. När jag kom hem och tvättade såg jag att det var ett ganska djupt jack; man kan se ända in till benet. Jag trodde inte att en sån liten fjanthund kunde bita så hårt. Tur i alla fall att Chansa är så snäll att hon inte gav tillbaka!
Jag tycker att det som hände var mes mitt fel, så jag är inte arg över att shih tzun bet Chansa. Efter att en kompis pojkvän idag förlorat sin hund på bara ett par minuter så känns det verkligen som en bagatell med ett litet jack i benet.
Men jag blir ärligt talat irriterad på hur shih tzuns matte betedde sig. Även om hon kanske tolkade det som att Chansa var aggressiv så är det bästa att hålla sig lugn, göra sig stor och använda mörk röst för att jaga bort en "anfallande" hund. Istället var hon allt annat än lugn, kröp ihop och använde en gäll och pipig röst, d v s precis tvärtemot vad man bör göra. Brukar inte alla "hundexperter" på TV påpeka det jämt och ständigt?
Jag var därför ganska trött idag och efter en lång sovmorgon bestämde jag mig för att gå en promenad in till stan med Chansa. Jag gick en bit längs nya strandpromenaden så att hon skulle få springa av sig lite. Det är väldigt bra sikt där och det passade ju bra när jag antagligen inte hade de snabbaste reaktionerna. När vi kom till den gamla delen av strandpromenaden såg jag en liten hund komma runt en kurva längst ut i flexikopplet, så jag kallade in Chansa.
Hon kom, men då kom den lilla hundens matte också runt kurvan och fick syn på Chansa. "Åh herregud, åh herregud" ropade hon med gäll röst och började rusa runt som en yr höna och jaga sin hund runt i flexikopplet. Chansa, som inte hunnit ända fram till mig, tyckte då att de verkade ha mycket roligare så hon vände och sprang dit. Det blev lite rörigt med en lekfull malle, en mycket ilsken shih tzu och matten som skrek hysteriskt och försökte fånga sin hund. Ett ögonblick hörde jag att Chansa blev tvärarg, men fortsatte sedan att göra lekinviter mot shih tzun.
Matten fick tag på shih tzun och lyfte upp den, vilket väl kanske inte är det smartaste att göra. Chansa studsade omkring dem, matten skrek hysteriskt "ta fast han, ta fast han" och snurrade runt, runt och viftade, vilket förstås bara gjorde Chansa ännu mer uppjagad. Vid det laget hade jag kommit fram, så jag sa åt kvinnan att stå stilla och när hon gjorde det så lugnade sig Chansa direkt så jag kommenderade "sitt" och kopplade henne.
Kvinnan satte sig då med den fortfarande morrande och skällande shih tzun och "tröstade" den, d v s klappade, kramade och pratade med snäll röst. Jag hade sett att shih tzun bitit Chansa på nosen, så jag kollade igenom henne. På nosen var det bara en liten skråma, men hon hade ett större sår på ena bakbenet. När jag kom hem och tvättade såg jag att det var ett ganska djupt jack; man kan se ända in till benet. Jag trodde inte att en sån liten fjanthund kunde bita så hårt. Tur i alla fall att Chansa är så snäll att hon inte gav tillbaka!
Jag tycker att det som hände var mes mitt fel, så jag är inte arg över att shih tzun bet Chansa. Efter att en kompis pojkvän idag förlorat sin hund på bara ett par minuter så känns det verkligen som en bagatell med ett litet jack i benet.
Men jag blir ärligt talat irriterad på hur shih tzuns matte betedde sig. Även om hon kanske tolkade det som att Chansa var aggressiv så är det bästa att hålla sig lugn, göra sig stor och använda mörk röst för att jaga bort en "anfallande" hund. Istället var hon allt annat än lugn, kröp ihop och använde en gäll och pipig röst, d v s precis tvärtemot vad man bör göra. Brukar inte alla "hundexperter" på TV påpeka det jämt och ständigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar