Promenad med Jenny

I tisdags lämnade jag in min cykel på reparation och fick tillbaka den igår eftermiddag så i morse cyklade jag till jobbet. Det var verkligen skönt att inte behöva stiga upp jättetidigt för att gå till Medlefors. Men det var också lite halvt farligt att cykla. På vissa ställen är det barmark, men på andra ställen är det blankis. Och så allt däremellan, från isigt och spårigt till djupa vattenpölar. Det var väl mest de ställen där det var isigt och spårigt som oroade mig. Speciellt som jag är värsta fartdåren på cykel. Även om jag tänker att jag ska ta det lugnt och inte cykla så fort så glömmer jag bort mig efter ett tag och så går det fort igen.

Inte ens efter den gången då jag cyklade lite väl fort med min blandras Lollo och hon hamnade på fel sida om en lyktstolpe lärde jag mig att ta det lite lugnt. Jag flög över styret och skrapade upp både armbågar och knän (fast jag hade jeans på mig; det blev stora hål i byxorna). Lollo fick ett ordentligt ryck i nacken eftersom hon hade strypkedja på sig och hon hade ont ett bra tag efteråt. Och det hade jag också. Men lärde jag mig att ta det lugnt på cykel för det? Nä. Men jag kom i alla fall helskinnad fram till Medlefors idag, även om jag var nära att cykla omkull ett par gånger.

Idag slutade jag tidigt och då gick jag en promenad med Jenny, lillen och Nixon. Vi gick på gångvägarna runt Anderstorp eftersom vi hoppades att de skulle ha torkat upp lite grann. Det hade de inte. Bitvis var det i och för sig bra, men på vissa ställen var det mycket snöslask och stora, djupa vattenpölar. Tur att jag har vattentäta skor! Det var inte lätt att dra barnvagnen på vissa ställen.

Myrrha tyckte som vanligt att Nixon var rätt jobbig, fast egentligen var han inte särskilt besvärlig med henne. Men hon minns förstås att han varit jobbig förut, så han tillhör inte direkt hennes favoriter. Till slut blev hon så tjurig att hon började gå sina egna vägar. Vi gick på gångvägen medan hon istället gick inne bland husen. Till slut kopplade jag henne för att hon skulle följa med oss på närmare håll än 20-30 meter. Förmodligen hade hon till slut vägrat att följa med längre, precis som hon gjorde när jag skötte Hekla i våras. Hon är verkligen egensinnig ibland.

Just nu håller hon på att krafsa i sin Biabädd och ser helt galen ut. Hon har tidigare lyckats krafsa ett hål i den och Jonas har lagat hålet med silvertejp. Det blev hon inte särskilt nöjd över. Först vägrade hon att ligga i den på flera dagar. Hon kunde ställa sig och titta på bädden och sedan blänga surt på Jonas för att sedan lägga sig precis bredvid bädden med en högljudd suck. Och nu krafsar hon för att få bort tejpen. Hon har lyckats få den att lossna ett par gånger, men det leder bara till att Jonas tejpar ännu mer, vilket i sin tur leder till att hon krafsar ännu mer. Knäppa hund!