Ljus i luciamörkret

Inatt hade det snöat riktigt ordentligt, så när jag steg upp i morse såg det ut så här ute. Jonas åkte tillbaka till stan på förmiddagen för att jobba, medan jag och Lyle gick en promenad. Eftersom det kommit så mycket snö fanns det inget annat alternativ än att promenera på vägen. Det är lite tråkigt, men jag roade Lyle med att kasta snöklumpar ut i djupsnön. Jag hade med kameran, trots att det inte riktigt var de bästa förhållandena för att fotografera.

Lada inbäddad i snö.

Leksugen hund

Väntar på att jag ska kasta snöklumpen.

Lyle hade kul i snön

Nackdelen är att det fastnar så mycket snöklumpar på honom.

Vi promenerade i drygt en timme och när vi kom tillbaka på gården så kastade jag frisbee ut på legdan åt honom. Det var ganska jobbigt för honom, för det har ju inte bara kommit en massa snö utan var också nollgradigt, vilket innebär att snön blir ganska tung att röra sig i. Därför kastade jag bara några gånger. Men vi tränade också lite lydnad, bland annat tränade vi ställande där jag använder mig av hans studsande. På det viset hoppas jag få till ett ställande med ordentligt tryck, framför allt i inkallning med ställande.

När vi kom in var lilla killen ganska trött och somnade sött framför brasan. Jag satte mig och läste, men hann knappt börja förrän det blev alldeles mörkt, förutom ljuset från kaminen. En rimlig gissning är väl att snön orsakat något problem med ledningarna. Det blev till att tända ljus, massor av ljus, så att jag ligga och läsa medan jag väntade på att strömmen skulle komma tillbaka.

Strömmen var borta i drygt tre timmar och jag var rätt glad när den kom tillbaka för jag hann bli ganska hungrig, trots att jag åt godis och drack glögg. Men samtidigt var det också ganska mysigt med alla tända ljus, så här i luciamörkret. En gång i tiden, närmare bestämt medeltiden, var ju lucianatten årets längsta natt. Det är det ju i och för sig inte numera, beroende på ändringen från den julianska till den gregorianska kalendern i mitten på 1700-talet, men mörkt är det ju i vilket fall som helst.

Snö, snö och mera snö

I onsdags kväll var det inomhusträning och det var riktigt jobbigt för Lyle. Vi tränade en och en, medan de andra satt vid sidan om och tittade på. Det var jobbigt för honom att vara bredvid de andra hundarna när vi tittade på, det var jobbigt för honom att den hund som tränade fick leka med leksaker och det var jobbigt för honom att träna med mig när de andra hundarna tittade på. Det var också jobbigt att låta bli att springa iväg och äta upp Marias köttbullar (och han gjorde också flera försök att förse sig med lite köttbullar). Själva träningen gick därför inte särskilt bra, men det viktiga är egentligen att han lär sig att vara omkring andra hundar.

Och han gör faktiskt lite framsteg. Han skällde inte på varken Aija eller Imsa när vi kom dit och han låg lugnt bredvid mig största delen av tiden. Han låg till och med på sidan och sov stundvis. Fast när Nemi bestämde sig för att ta en tugga av Aija kunde "polishunden" Lyle förstås inte låta bli att lägga sig i. Han gillade heller inte att Mixa var där. Kanske för att hon inte var med förra gången eller kanske bara för att hon är schäfer (han tycker inte om schäfrar).

Igår kväll skjutsade Jonas upp mig och Lyle till stugan. Vi har inte varit där sedan Myrrha försvann och det var lite sorgligt att hon inte var med. Hon har alltid älskat att vara i stugan. Jag la fram hennes filt i fåtöljen för Lyle att ligga på, men han hoppade först bara upp och nosade runt lite på den innan han hoppade ner igen. Men sedan förstod han att det var okej för honom att ligga där.

Det har snöat hela natten, hela dagen och snöar fortfarande. Jag och Lyle har mest varit ute på gården idag. Jag har skottat bron, eller i alla fall så mycket som jag klarade av. Lyle har "hjälpt till" genom att apportera alla stora snöklumpar tillbaka till mig...

Jag har också aktiverat honom med lite frisbeekastning ut i djupsnön på legdan och lite lydnadsträning på gården och inne i köket. Jag har fotat lite grann, men det snöade och var alldeles för mulet för att det skulle bli några riktigt bra bilder.

Snömomstret Lyle

Ladan

Det är på väg att rasa från taket på ladan.

Stugan

Goda nyheter

Idag har jag varit till veterinären och röntgat höfter och armbågar på Lyle. Eftersom han är blandras så tyckte jag att det var onödigt att betala för att skicka in plåtarna till SKK, utan jag nöjde mig med att veterinären läste av dem på plats. Jag vill ju bara veta för min egen skull så att jag kan anpassa träningen. Höfterna såg jättefina ut och armbågarna var också bra, så nu vet jag att det är fritt fram att köra drag och agility och för husse att kasta hur mycket frisbee som helst.

Inte förrän jag fick veta röntgenresultatet insåg jag hur orolig jag varit att det skulle vara något fel. Inte för att han har visat några tecken på att det skulle vara det, men det syns ju inte alltid att hundar har HD eller AD. Det är en verklig lättnad att nu ha en hund som inte har några fel på lederna.

När jag satt i röntgenrummet med Lyle tänkte jag på alla gånger jag suttit där med Myrrha. Det är nog sammanlagt ganska många timmar jag suttit där. Dels för att hon gjort många undersökningar, t ex så har hon röntgat höfterna minst fyra gånger (vid 6 månader, officiellt vid 1 år, vid 2 år för att ta reda på vad som var fel på henne och i somras när hon började röra sig sämre igen) och dels för att lugnande inte funkade så bra på henne, så ibland behövde hon flera sprutor och lugn och ro för att bli hanterbar. Men med Lyle slipper jag förhoppningsvis röntgenrummet och veterinärbesök (förutom vaccinationer, förstås).

Lyle uppförde sig relativt bra hos veterinären. Det var en stor schäferblandning som Lyle inte tyckte om och skällde på, men han hälsade fint på en liten bichon frisé. Schäferblandisen var också en hane och trots att Lyle gapade och skällde så kom matten och ställde sig alldeles framför oss och började prata. "Den här hunden har aldrig skällt." och "Han är så snäll och har aldrig bråkat med någon annan hund." Så bra för henne, men hon kunde ju underlätta för oss som har hundar som skäller på andra hundar genom att hålla sin hund på åtminstone lite längre avstånd.

Just nu är Lyle ganska trött och ligger och sover, så ikväll blir det ingen träning. Men i morgon ska jag gå en långpromenad och träna med min friska hund!

Arbetsmiddag

Igår var det arbetsmiddag med klubben. Först var det budgetmöte och sedan åt vi julbord på Arken. Budgetmötet var förstås lite långtråkigt som det brukar vara, men det var kul att vi flyttade om lite siffror och lyckades få PR/Infos budget på plus. Inte så mycket i och för sig, men det är nog första gången vi fått en plusbudget.

Julbordet var förstås gott; det brukar det ju vara. Jag lyckades, som vanligt, äta mig mätt på sillen och laxen, men självklart tryckte jag i mig lite (mycket) till. Jag hade bara hunnit med att gå en timmes promenad med Lyle innan budgetmötet och julbordet, så jag hade tänkt gå en promenad med honom när jag kom hem, men det orkade jag inte.

Idag har vi gått ett par kortare promenader, men det var så halt överallt så det var mest bara jobbigt att gå. Jag fick ont i ryggen för att jag gick och spände mig och så fick jag gå så sakta för att inte halka att det knappast var något nöje för Lyle. Så nu ikväll gick jag ner i parkeringsgaraget och tränade lite lydnad. Mest tränade vi på platsliggning. Lyle låg för första gången 2 minuter och han var dessutom helt avslappnad. Men det var efter träningspasset; när jag la honom innan hade han väldigt svårt att ligga kvar. Det kan i och för sig bero på att jag då gick tillbaka och belönade flera gånger. Det kanske stör honom mer än det hjälper.

Vi tränade också på högersvängar, för han har lite problem med det. Förmodligen beror det på att han inte tittar på mig medan han går fot och därför måste han hinna ikapp mig när han väl upptäckt att jag svängt. Han är förstås snabb på att upptäcka det, men det gör att han kommer en liten aning efter och svängen blir inte snygg. Det måste vi träna mer på.

Vi började också köra lite mer med ställande under gång. Det funkade bra med externbelöning så jag tror att vi kommer att få till riktigt snygga ställanden till slut. Men det är en bit kvar innan det är färdigt.

Idag fick jag också papperna på att Lyle är min. Det är visserligen ganska länge sedan vi skrev papperna om ägarbyte, men idag fick jag papprena från Jordbruksverket. Så nu har jag också ägarregistrerat honom i SKK och skaffat tävlingslicens. Han fick sitt tävlingslicensnummer på en gång (jag ansökte via webben), men senare kommer det också ett kort med hans namn och tävlingslicensnummer. Jag var också tvungen att hitta på en födelsedag åt honom. I ansökan skulle man skriva födelsedatum, men i hans pass står det bara February 2005 och inte heller i några andra papper hittade jag något datum. Så jag skrev 14 februari, Alla Hjärtans Dag. Då blir det i alla fall lätt att komma ihåg.

Idag fick jag också min årsbok för hundtränare, Hundtränaren, som jag köpt som en liten julklapp till mig själv. Den verkar riktigt bra. Ganska mycket plats att göra anteckningar, men jag skulle gärna ha velat ha fler sidor med träningsloggar. Men jag kommer nog att ha stor nytta av den. När jag tränade som mest med Myrrha skrev jag träningsdagbok, med både planering och utvärdering, och det var till stor hjälp i träningen.

Något som jag också kommer att ha stor nytta av var den lilla lathunden med momenten i lydnadsklasserna med koefficienter. Det följde med två stycken och en har jag lagt i tävlingsboken- bra att ha på tävlingar när man vill räkna sina egna och andras poäng. Den andra kommer jag att använda som fusklapp när jag är tävlingsledare, så att jag ser vilka moment och i vilken ordning de kommer. Då kanske jag kan undvika misstag som i höstas då jag glömde bort sättande under gång för en tävlande i lydnadsklass III.

Inomhusträning

Igår kväll var det inomhusträning i Studiefrämjandets lokaler med Frida, Maria och Lena. Jag skulle också ta lite bilder till en liten artikel om bytet av anmälningssystemet till kurser, men de bilder jag tog blev inte alls bra. Jag behöver en bättre kamera! Eller möjligtvis får jag ta bilderna i bättre ljus, men det vore roligare med en ny kamera.

Lyle uppförde sig ganska bra. Han skällde på Yana som var i lokalen när vi kom och på de andra när de kom in, men annars låg han ganska lugnt och snällt (utan att jag höll i kopplet) och väntade på att få träna. Träningen gick också ganska bra. Jag tycker att det är jättebra att kunna träna tillsammans med andra för att få utomstående ögon som kan se saker som jag inte gör. Nu vet jag i alla fall att han har ganska bra position i fria följet, men att vi behöver träna mer på högersvängar och helomvändningar. Lena fick också kolla på våra läggande under gång, så nu vet jag att jag måste träna mer på snabba lägganden (även om han faktiskt la sig lite långsammare på cementgolvet än vad han brukar göra utomhus). Men jag nöjer mig inte med mindre än perfekt.

Lyle tycker att det är jättekul att träna och det verkar inte som att han någonsin blir trött. Men det blir han. Efter ett träningspass bara MÅSTE han springa. Och fort måste det gå, han springer så fort han bara kan runt, runt i stora cirklar. Jag kan inte tolka det som annat än att han måste släppa lös lite energi som han håller inne medan han koncentrerar sig på att gå fot, ligga/sitta stilla och annat som jag "tvingar" honom att göra. Han ser så rolig ut när han får sina tokryck att man inte kan låta bli att skratta åt honom.

Igår fick jag också konkreta bevis för att kopplet är orsak till Lyles utfall mot andra hundar. Han var ju lös under träningen och förutom att han skällde när de andra kom så hade han inga problem med att vara lös nära andra hundar, utan fokuserade bra på vår träning (och på de andras leksaker när vi satt och tittade på). När vi efter träningen skulle gå till köket och fika följde han mig genom lokalen fram till soffan där jag hade hans koppel. Frida och Nemi var också där och Lyle är väldigt osäker på Nemi eftersom hon är stor, svart och hårig (han är nog inte så van vid "udda" typer av hundar). Men det var inga problem att passera henne på väg till kopplet, men i samma ögonblick som jag knäppt fast kopplet i halsbandet kastade han sig fram och gjorde ett utfall.

Detta la jag märke till även idag. Vi har gått en promenad längs strandpromenaden och var rätt ensamma eftersom det verkligen är jättehalt där; på de ställen där de plogar var det bara blankis. Men vi mötte i alla fall två hundar. Den ena, en cavalierhane, var lös och Lyle "skvallrade" på den och fick sin boll, vilket gjorde att han var helt fokuserad på den när vi passerade, trots att den andra hunden kom fram och nosade på honom och följde efter oss en bit.

Nästa hund kom hastigt uppdykande över ett backkrön och Lyle hann inte skvallra på den innan de möttes. Jag kände igen hunden eftersom vi har mött den flera gånger. Den är väldigt kaxig och de gånger som vi har mött den har Lyle varit kopplad. De har båda två gjort utfall mot varandra när vi mötts på nära håll och Lyle började till och med gapa på den en gång när vi såg den på ca 30 meters håll.

Båda hundarna var lösa och stod och mätte sig med varandra en stund och cirklade runt varann. Sedan gick dvärgschnauzern och kissade och Lyle gick vidare. Jag och dvärgschnauzerns ägare stod och pratade en liten stund medan hundarna nosade på och ignorerade varandra. Hade båda eller någon av hundarna varit kopplad tror jag inte att det hade gått riktigt lika bra. Jag fick anstränga mig för att lita på Lyle och inte ropa på honom eller gå fram och ta tag i honom, trots att jag innerst inne vet att hundar oftast klarar möten bättre utan mänsklig inblandning.

Ny rolig aktiveringsleksak

Ikväll jag jag och Lyle varit på klubbkväll på Björkis. Ett tag övervägde jag att inte ta honom med eftersom han nog inte skulle gilla att träffa på en massa hundar i ett så litet utrymme. Men han fick följa med i alla fall. I dörröppningen mötte vi en jack russel som gick kurs för mig nu i höst och den gillar inte Lyle och Lyle gillar inte den, så det blev genast en vansinnigt gapande. Men därefter skötte han sig riktigt bra.

Jag köpte en ny aktiveringsleksak till honom, en hundben med ett hål som man stoppar godis i. Han tyckte att den var jättekul och höll på att morra och skaka den för att få ut godis en lång stund, men nu har han tuppat av och sover gott.



I helgen har vi inte gjort så mycket. I lördags följde Lyle med Jonas upp till stugan och självklart kastade Jonas frisbee till honom, men utan att värma upp honom först. Det var 20 minusgrader i stugan så utan tillräcklig uppvärmning så gjorde han sig förstås illa och började halta på höger fram. I och för sig inte särskilt mycket och det märktes knappt alls när han kom hem.

Men det blev ändå lite av en vilodag på söndagen, förutom att vi på kvällen promenerade upp på klubben på instruktörsmöte om det nya anmälningssystemet. Från och med 1 januari nästa år kommer ju de gamla köerna att raderas och alla anmälningar kommer att ske via hemsidan. Det kommer också att bli först till kvarn som gäller. Om en kurs tar 10 deltagare så stängs anmälningen efter 10+ ev reserver. Jag tror att det kommer att bli mycket bättre än förut.

Vi fick skjuts hem av Annika och när jag skulle rasta Lyle innan vi gick in släppte jag honom lös. Han fick då ett tokryck och sprang runt, runt i stora cirklar och efter det så blev han förstås halt igen. Visserligen märktes det knappt alls när han slutat springa, men det blev i alla fall vilodag igen igår. Idag har vi gått en timmes promenad längs strandpromenaden och han har både sprungit och hoppat utan att visa minsta lilla hälta, så nu är han nog bra igen.

Men bara för att vi har haft vilodagar betyder det inte att han har fått vila helt. Vi har tränat en hel del inomhus. Kontakt och vändningar på stället går ju alldeles utmärkt att träna inne i köket, liksom apportering. Dessutom har jag börjat lära honom att trampa på en target, en musmatta. Först fattade han precis ingenting av det och gjorde till och med sitt bästa för att undvika att trampa på den och han undvek till med att titta på den. Men ett par gånger fick jag tillfälle att klicka när han tittade på den och därefter var det inga problem att få honom att förstå.

Han har också lärt sig ett nytt trick- på frågan "Har du ont i tassen?" håller han upp ena tassen så att den hänger alldeles slappt. Jonas håller på att lära honom att sitta vackert, d v s att sitta och hålla upp båda tassarna, och jag har precis börjat lära honom att skaka på huvudet.

Adventsfint

En gång per år tycker jag att det är jätteroligt att städa och det är när jag får göra fint innan första advent här hemma. Så jag har hållit på hela veckan med att städa lite bit för bit och nu har jag äntligen fått upp adventsljusstakarna, julgardinerna och prydnaderna. Så här mysigt och fint har vi det nu (fast redan ligger det svarta hundhår på mitt nyss dammsugade och torkade golv):

Köket

Sovrummet

Hallen

Vardagsrummet

Bokyllan

Liten hörna med adventsljusstake och och krubba (och med tiden kommer också lite julklappar att ligga där).

Idag har Lyle och jag gått en långpromenad längs strandpromenaden. Idag tittade ju solen fram så jag passade på att ta kameran med mig.

Snömonstret

Men kasta bollen nån gång då!

Jippie!

När Lyle kom till mig var han pinngalen och sprang med pinnar hela tiden och uppmanade till att man skulle kasta. Eftersom han bara blir stressad av såna lekar blev det totalt pinnförbud. Han blir galen av att leka med bollar också, men fördelen med bollar är att jag har kontrollen över dem. Dessutom kan hunden lätt skada sig när man kastar pinnar.

Jag är faktiskt förvånad över hur fort han förstod att jag inte leker med pinnar (ingen annan får heller kasta pinnar). Ibland, men ganska sällan, leker han själv med en pinne, men han kommer aldrig och vill att jag ska kasta den. Idag var han glad och lekfull och hittade en pinne som han roade sig själv med en stund när jag stoppat bollen i fickan.

Trots att det var sol idag var det inte riktigt tillräckligt mycket ljus för att bilderna skulle blir riktigt bra med min kamera, men jag tog i alla fall en del vinterbilder.

Älven har inte frusit helt

Is

Snön lyser vit på fur och gran

Härligt med snö!

Åh, vad det är härligt med snö! Jag tycker, tvärtemot många andra, att det är jättemysigt när det snöar och blåser. Lyle verkar inte heller ha något emot det, så vi har gått långa promenader. Vi kunde dock inte träna på hundmöten eftersom det inte var några andra hundar ute.

Hundmöten tränade vi dock på i söndags när vi gick på skyltsöndag. Jag gick ut enkom för att träna på hundmöten, men först var Lyle alldeles för uppspelt för att det skulle funka så vi gick en promenad längs strandpromenaden innan vi gick på stan. Resultatet var väl lite varierande. Vissa hundar passerade han utan problem, men började skälla på andra på långt håll. För honom har storleken definitivt betydelse; han skäller mycket oftare på stora hundar än på små.

På det stora hela skötte han sig bra och jag fick många tillfällen att belöna honom. En sak blev jag dock väldigt irriterad över. Vi mötte en chihuahua och Lyle spände sig inte eller nåt så jag trodde att vi lugnt skulle kunna passera. Men där tog jag fel, för chihuahuan kastade sig fram och gjorde utfall mot Lyle. Eftersom den hade flexikoppel kom den också nästan ända fram. Det är klart att Lyle inte kunde låta bli att svara då, så jag drog honom med mig. Han var inte särskilt uppjagad egentligen för jag fick kontakt med honom nästan direkt vi hade passerat och han slutade skälla. Då hörde jag folk muttra bakom ryggen på mig att jag borde hålla mig hemma med min aggressiva hund och liknande kommentarer. Hur kan det komma sig att ingen tycker att matten med chihuahuan borde hålla sig hemma med sin hund?

Träningen på hundmöten gick alltså ganska bra, men det var sämre med renen som stod på torget. När Lyle fick syn på den började han tokskälla och slutade inte ens när vi gått en lång bit ifrån den. Han tystnade när jag stod så att han inte kunde se den och jag försökte belöna honom, men han klarade först inte av att ta emot godis.Till slut lugnade han sig, men när vi passerade platsen dagen efter (när det inte var någon ren där) så reste han ragg och morrade lite.

I lördags hade Lyle vilodag, förutom att han fick följa med Jonas till hans pappa. Jag var på stan med syrran och mamma hela dagen och på kvällen var det funktionärsfest på klubben. Där blev det god thaimat och roliga lekar.

Igår gick vi en långpromenad längs strandpromenaden. Jag gjorde också lite letaövningar där jag kastade bollen i snö, ris och buskar. Sista gången tog jag tid på honom- 15 minuter höll han på innan han hittade den. Han tog små minipauser, men han gav inte upp. Efteråt såg han ut som en enda stor snöboll. Trots att jag hade klippt håret runt och under tassarna fastnade det en hel del snö i tassarna (fast mindre än innan). När vi kom hem var han väldigt trött:
Idag har jag ägnat mig åt städning, så vi har bara gått en kortare promenad då vi också tränade lite lydnad. Nu ikväll har vi också varit ute och kört en halvtimmes träningspass. Träningen går jättebra. Han gör stora framsteg, speciellt i fria följet. Man ser på honom att han verkligen måste anstränga sig för att hålla positionen och gå i mitt tempo. Idag har vi tränat på vänstersvängar och de funkar jättebra. Det är verkligen roligt att träna med honom eftersom han aldrig får nog; han vill bara mer och mer hela tiden.

Första snön

I morse när jag steg upp hade det snöat ett par centimeter. Jag blev väldigt glad; jag har längtat efter snön ett bra tag nu. Jag tycker visserligen om hösten, men så här i slutet på hösten är det så mörkt och trist och då kan vintern lika gärna komma. När det är så mörkt som det har varit är det också svårt att se Lyle i mörkret. Fast jag har skaffat ett riktigt bra blinkhalsband åt honom i alla fall.

Lyle var ganska låg ett tag efter att Myrrha försvunnit och de två första kvällarna efter att jag tagit bort henne sprang han runt bland containrarna, brädhögarna och all bråte som ligger där jag brukade rasta dem. Jag är helt säker på att han letade efter Myrrha. Jag rastade henne där det sista jag gjorde innan jag gick till veterinären, så hennes lukt fanns säkert kvar där ett tag. Men nu verkar han inte sakna henne längre. Det gör jag, speciellt idag när snön kom. Myrrha älskade nysnö och plöjde gärna omkring i snön med nosen.

Men jag är i alla fall väldigt glad att jag har Lyle; utan honom skulle det ha blivit väldigt tomt. Vi promenerar ca 1,5 timme varje dag. Mest har vi gått strandpromenaden för att jag vill träna på hundmöten och det är större chans att träffa hundar där än i skogen. Jag har kört skvallerträning med honom på så sätt att när jag sett en annan hund så plockar jag fram bollen och leker med Lyle. Han ignorerar nämligen andra hundar om han får leka (tyvärr är det inte alla hundar som ignorerar honom, men han bryr sig inte ens om andra hundar kommer fram om han får leka).

Numera skvallrar han för människor genom att vända sig om mot mig och för hundar genom att först sänka huvudet och sedan direkt vända sig om mot mig. Än så länge funkar det bara när han är lös, men jag hoppas att han ska börja göra det när han är kopplad också. Problemet är egentligen att han drar i kopplet, för det har vi inte fått till riktigt än (även om vi har gjort framsteg). När han drar i kopplet stressar han upp sig och därför gör han utfall mot andra hundar ibland, men om jag får honom att sluta dra tror jag att problemet med utfallen löser sig självt.

Vi har också tränat en hel del lydnad och det går väldigt bra. Tre moment är helt färdiga för tävling (inkallning, apportering och hopp), men det övriga behöver vi träna en del på. Platsliggningen börjar i och för sig funka riktigt bra och fria följet går också riktigt bra, fast där har vi en del kvar att träna på (har man inte alltid det?). Han har riktigt fina lägganden och ställanden också, så nu gäller det bara att få honom att göra det under marsch. Planen är att vi ska tävla lydnadsklass I i Piteå i februari.

Jag har också tränat lite tricks med honom. Jag började lära honom att spela död för rätt länge sedan på samma sätt som jag lärde Myrrha en gång i tiden, d v s genom att locka med godis. Jag fick honom att lägga sig på sidan på det viset, men han lärde sig ingenting på de. Så i förrgår plockade jag fram klickern och då lärde han sig att spela död på kommando från stående. Igår lärde jag honom att vinka. Idag har vi dock inte tränat något alls, utan bara gått en skogspromenad i nysnön.

Myrrhas liv i bilder

Eftersom Myrrha påstås vara världens mest fotograferade hund (vilket jag i och för sig tvivlar på), så är det kanske passande att göra en liten sammanfattning av hennes liv i bilder. Tyvärr är bildkvaliteten inte alltid den bästa, eftersom vissa bilder är scannade och bilderna är tagna med olika kameror under åren.

Myrrha var en mycket snäll och söt liten valp, som inte förstörde särskilt mycket i hemmet. Det var bara en tidningskorg och en gullranka (och jag!) som fick lida av hennes vassa valptänder.

Fast ibland hade hon förstås sina tokryck...

Under åren hann Myrrha och jag med att prova på en hel del aktiviteter och träningsrycksäcken var ofta fullpackad.

Myrrhas favoritsysselsättning var söket, där hon var en riktigt naturbegåvning. På bilden går vi sökkurs för Curt Blixt på Tåmelägret. I appellsöket fick vi 224,75 poäng och blev uppflyttad till lägre klass. Vi tränade sök i sex år, men tävlade bara appellen på grund av hennes knän.

Uppletande tyckte hon också var riktigt kul

Det var också kul att kampa med upphittade föremål.

Att spåra var inte hennes starka sida. Även om hon då och då spårade kanonbra så kunde hon ibland (oftast) lägga av att spåra och leda mig någon helt annanstans istället.

Men plocka pinnar i spåret var hon suverän på och missade dem sällan, även om hon inte spårade sig fram till dem.

Agility tyckte hon också var rätt kul, fast vi kunde inte hålla på med det så mycket på grund av hennes knän.

När hon var ung (innan vi upptäckte hennes knäproblem) provade vi också på lite drag, men hon sprang bara om hon hade en annan hund framför sig.

Hon fick också prova på att bära klövjeävskor. Första gången försökte hon skrapa väskan av sig genom att stryka sig mot husväggar, men sen vande hon sig. Hon tyckte dock aldrig att det var särskilt kul, så vi använde inte klövjeväskan särskilt ofta.

Mest höll vi dock på med lydnad, som vi också tävlade. På bilden har vi just fått vårt förstapris i lydnadsklass III och vann klassen.

Fritt följ

Sedan jag börjat använda klickern blev hennes kontakt mycket bättre.

Rutan tyckte hon var ett kul moment.

Metallapporten var vår stora stötesten och det tog lång tid innan vi kom så långt att jag kunde ta den här bilden.

Myrrha kunde inte bara göra cirkuskonster på lydnadsplanen, utan kunde också en massa olika cirkustrix. Här kommer några bildexempel på trix som hon kunde.

Vinka

Tycker du om... (infoga valfritt ord, t ex godis)?

Är du blyg?

Död hund (ja, det ser ut som att hon bara ligger på sidan, men jag försäkrar att jag tog bilden efter att ha gett kommandot död hund :-))

Ta av mig strumpan

Puss (här hade hon en unik stil eftersom hon hoppade rakt upp och ställde sig inte upp med tassarna som andra hundar brukar göra)

Det blev alltså mycket inomhusaktivering med tricks och konster, men även utomhus fick hon en hel del aktivering, förutom lydnad- och bruksträningen.

Godisträd

Hämtar min "tappade" vante

Hoppa upp på stenar

Myrrha gillade också att leka. Hennes favoritleksak var bollar av olika slag. Hon sprang gärna efter dem, men var inte lika villig att lämna ifrån sig dem, utan behöll dem gärna och roade sig själv.

Hon hade inte så mycket kamplust, men hon älskade att bita mig armen vilket jag ofta använde som belöning istället för kampleksaker.

Inomhus lekte hon gärna med något av sina många mjukisdjur. Hon var väldigt försiktig med dem och de höll i många år. De fick också fungera som valpar när hon var skendräktig.

Den blåa Blobbis var en av hennes favoriter.

Här är hon med ett av de två japanska designermjukisdjuren som husse köpte till henne.

Många gånger somnade hon med något mjukisdjur i munnen, vilket fick henne att göra lustiga grimaser när hon vaknade och var alldeles torr i munnen.

Men det var inte alltid aktivitet, lek och bus med henne. Hon hade inga som helst problem att koppla av.

Här sover hon djupt. Man kanske inte tror det, men hon sov ofta med öppna ögon, vilket faktiskt var lite obehagligt när hon drömde. Och drömde gjorde hon ofta, livligt och ljudligt (i drömmen kunde hon morra och skälla på ett sätt som hon aldrig gjorde i vaket tillstånd).

Myser i sin fåtölj.

Hon gillade också att ligga i saccosäcken, eller ibland halvt utanför.

Myser framför brasan i stugan.

Sover gott i min provisoriska säng.

Hon hade många lustiga sätt att ligga på, som här...

...och här.

Mycket vila blev det också när hon opererades för ett avslitet korsband. Fyra månaders koppelpromenader var inte populärt. Det var inte tratten heller.

Hon gillade att plaska omkring i vatten (här i ett vattenhinder på Disc Golf Terminalen). Ofta passade hon också på att kissa i vattnet och inte sällan drack hon sedan ur samma vatten efter att hon kissat i det.

Att hon blev smutsig av plaskandet var inget hon brydde sig om.

Men hon var samtidigt ganska renlig av sig, för hon var mycket noga med att putsa sig efter att hon plaskat omkring i något lerdike.

Trots att hon gillade att plaska i vatten gillade hon inte att simma. Som femåring lärde hon sig dock att simma lite grann, men helst inte mer än 2-3 simtag och bara om man kastade boll.

Hon var heller inte särskilt förtjust i att bada i badkaret och efteråt for hon runt som en dåre i lägenheten och skakade sig och försökte torka av sig på möblerna. Jag tyckte dock att hon var riktigt söt när hon var blöt, min lilla krusboll.

Att bli borstad gillade hon bättre än att bli badad. Undrar hur mycket päls jag kammat från henne under 10,5 år?

Myrrha var inget matvrak och åt sin mat i lugn takt. I många år var det också hennes uppgift att fördiska våra tallrikar och ta hand om eventuella matrester. Speciellt mycket tyckte hon om stark mat, t ex tacoköttfärs.

Hon tyckte också om bär och plockade dem gärna själv. Här äter hon blåbär...

...och här äter hon hallon.

Myrrha tyckte också om snö. speciellt första snön då hon blev som en liten valp igen. Ofta hade hon som här på bilden en liten snöklick på nosen.

Myrrha älskade att vara i stugan; det var förmodligen hennes favoritplats här i världen. Där ska också hennes aska spridas.

Myrrha var en snäll och vänlig hund som kom överens med de flesta andra hundar. Hon var duktigt på att fostra valpar, för hon anpassade sina tillsägelser efter valpen. Myrrha hade många vänner, men några har varit mer speciella.

Nike och Myrrha var i stort sett jämngamla och blev bästa vänner redan som valpar trots att de egentligen var väldigt olika.

Schäfertiken Bita bodde hos mig i fyra månader och de blev bästa vänner nästan på en gång och hade mycket roligt tillsammans.

Och så förstås "lillebror" Lyle. De var vänner och framför allt var de en flock, vilket märktes bl a genom att de alltid kissade på samma ställe. De lekte inte så mycket med varandra utomhus, utom en gång. I söndags kväll, Myrrhas sista kväll, bjöd hon upp till lek och han svarade. Han fick förstås stå för det mesta springandet, men det var helt klart en lek mellan dem.

Myrrha gillade att busa i sand...

...och i snö.

Myrrha trivdes nog allra bäst på vintern. Hon hade tjock och funktionell päls och frös nästan aldrig. Hon var väldigt värmekänslig och blev slö på sommaren, men på vintern var hon alltid pigg. Den här bilden togs på hennes tioårsdag.

Jag tyckte såklart att Myrrha var vackrast i världen (även om ingen utställningsdomare skulle ha hållit med mig) och varje årstid brukade jag tänka att Myrrha var så vacker ute i naturen och att hon var som vackrast...

På våren

På sommaren

På hösten

Och på vintern

Så i själva verket var det nog så att hon var världens vackraste och finaste hund alltid,

från första dagen...

...till sista dagen.