Sommarlägret

I torsdags morse åkte jag och hundarna med Maria R till Lycksele för att vara ledare på Hundungdoms sommarläger. Precis som förra året var vi på Lapplandsorten. Eftersom det var mindre barn i år blev det inte fullt lika trångt i barackerna som förra året. Årets deltagare bestod av 28 härliga tjejer och deras hundar i varierande ålder och storlek.

På torsdagskvällen kom två stycken och pratade om bevakning och visade lite hur det kan gå till. Alla barn fick också prova på en bevakningsövning med sina egna hundar. De flesta tyckte att det var jättekul och det var flera som sa att "när jag blir 18 ska jag ha en bevakningshund".

Även vi ledare fick prova på en övning med våra hundar. Jag valde att testa det med Bita eftersom jag är helt säker på hur Myrrha skulle reagera på ljudfiguranten (hon skulle höra den med en gång och följa ljudet uppmärksamt). Bita uppmärksammade också ljudfiggen med en gång, men hon hade inte koncentration att följa ljudet hela tiden. Tikka, som satt en bit bort, var alldeles för spännande och intressant.

På fredagen tränade vi sök på förmiddagen. Jag och Maria R gjorde sökövningen gemensamt med våra grupper och Myrrha och Fauni fick demonstrera hur en rulle- repektive skallhund jobbar. Det gick bra för de flesta av barnens hundar. Någon enstaka hund var lite för ängslig för att våga lämna matte och gå så långt ut i skogen alldeles ensam.

När alla barn hade fått testa passade jag och Maria på att göra ett par sökövningar med först Tikka och sedan Bita. Det var första gången för båda två. Tikka skötte sig alldeles utmärkt och hittade mig direkt båda gångerna. Med Bita gjorde vi ingen "målbildsövning" (jag köper inte riktigt Inki & Rolands filosofi) utan hon fick bara se Maria försvinna ut i skogen. När hon sedan fick vind och ville ut släppte jag henne. Hon hittade Maria utan problem, fast hade inte riktigt tålamod att stanna kvar hos henne. Det blev därför några ärevarv i skogen. Andra övningen fick hon bara se Maria gå ut en liten bit och sedan vände jag bort henne. Inte heller den här gången var det några problem att hitta Maria och även denna gång fick figuranten jobba hårt för att behålla Bita hos sig.

På lördagen körde vi först agility. Jag lånade ut Myrrha till en tjej som egentligen delade hund med sin syster. Myrrha var kanske inte världens mest medgörliga hund, men med bitar av hamburgare som muta gick det bra. Jag körde också lite agility med Bita. Hon klarade alla hinder, även gungbrädan, utan problem. Det enda hinder hon hade problem med var den vanliga tunneln (och delvis också den platta tunneln). Hon ville absolut inte gå in i den utan hoppade istället upp på den och sprang över den. Det var jag inte beredd på, så hon skallade mig ordentligt och gav mig ett blåöga när hon hoppade upp.

På eftermiddagen spårade vi. Det lyckades alla hundarna i min grupp alldeles utmärkt med. Aussien och tollaren var så pass rutinerade att de kunde gå lite längre spår. Även de hundar som gick kortare spår klarade det bra, fast med lite varierande tempo, från långsamt promenadtempo till språngmarsch för både hund och förare.

Jag la ett kort spår till Bita med godis i slutet. Hon vimsade lite grann, men det är uppenbart att hon har fattat vad det går ut på nu. Speciellt tydligt blev det eftersom tjejen som lånade Myrrha råkade tappa kopplet så att Myrrha kom springande efter oss. När Bita fick syn på Myrrha satte hon direkt ner nosen och spårade sista biten fram till godisskålen så att hon skulle hinna före Myrrha. Inte kunde jag heller låta bli att skratta när jag fick förklaringen till varför hon tappat Myrrha: ”Förlåt att jag tappade kopplet, men jag fick en skalbagge i håret.”

Myrrha fick också gå ett lite längre spår med tjejen som lånade henne. Det var hennes syster som gått ut spåret och hon hade lagt två pinnar och en boll i slutet. Först fattade Myrrha ingenting, men när jag kom på att det kanske skulle gå lättare om hon sa kommandot ”spår” gick hon ut jättefint i spåret. Hon hittade första pinnen och lämnade den snällt till den smått förvirrade tjejen som höll i linan. Men sedan gjorde Myrrha som vanligt och började vimsa på och var mer ute på promenad, för att sedan ta upp spåret på slutet och hitta bollen. Men tjejen var helt salig och tyckte att spår var fantastiskt roligt och att Myrrha var sååå duktigt på att spåra. Ja, allt är ju en definitionsfråga...

På kvällen var det lägrets bästa kvällsaktivitet, nämligen att bada badtunna. De flesta av ungarna gillade det och det var svårt att få upp dem ur älven efteråt. Det var också svårt att få upp oss ledare ur badtunnan när det var dags för teori, så den ställde vi helt enkelt in.

På söndagen var det dags för tävling. På fyra olika stationer skulle de utföra moment som att både förare och hund skulle krypa genom en tunnel, inkallning, sitta/ligga kvar på agilitybordet medan föraren gick runt hunden så många varv som möjligt och valfritt moment, d v s tricks eller liknande. Det gick bra för de flesta, kanske på grund av mutorna och belöningarna i form av kebab.

Efter tävlingen var det dags för gårdagens inställda teori, nämligen aktivering. Det var min uppgift att hålla i den, kanske för att det är något som jag gillar. Myrrha fick som vanligt hjälpa till att demonstrera lite olika tricks. Tyvärr var de lite väl varmt, så hon var inte riktigt med på noterna utan smet ideligen iväg till skuggan för att vila. Men ungarna tyckte att hon var duktig i alla fall och när föräldrarna kom var det flera stycken som kom och bad mig visa olika trick för föräldrar och syskon. ”Hur gör flickorna i Stockholm?” och att putta på rätt finger var tydligen de mest imponerande tricken, för det var de jag oftast blev ombedd att visa upp.

Sedan var det dags för fika, prisutdelning och avslutande av lägret. Myrrha kom på delad sista plats i tävlingen, men tjejen som fått låna henne var glad ändå och Myrrha fick ett grisöra. När alla ungar åkt städade vi det sista innan vi trötta och utarbetade kunde lämna stället med massor av överbliven mat.