Men då och då blev de tvungna att lägga sig i skuggan och vila.
Till och med Bita blev trött och orkade inte leka så långa stunder i taget. Däremot orkade hon mycket väl springa efter både cyklister och folk...
Idag skulle vi ut och spåra på allmänlydnadskursen. Stina jobbade, så jag fick ta hand om det själv. Men det var inga problem eftersom jag under dagen fick flera samtal från kursdeltagare som av olika skäl inte kunde komma. Så i slutändan blev det bara fyra stycken som kom.
Vi åkte upp till skogen ovanför soptippen och la ut spåren. Jag la ett kort (ca 75 m) och rakt spår till Bita. Sedan fikade vi och pratade medan spåren fick ligga ca en timme. Två av hundarna spårade fantastiskt bra trots att det var deras första spår. Även övriga hundar hittade slutet på sina spår, fast inte riktigt lika problemfritt.
Bita spårade också väldigt bra. Detta var hennes fjärde spår och nu verkar det som att hon verkligen har fattat vad det går ut på. Hon var väldigt motiverad redan från början och tempot har ökat ordentligt. Idag använde jag lina istället för koppel men ingen sele. När jag passerade över spåret tog hon upp det direkt, fast sedan klev hon åt sidan och kissade för att sedan ta upp spåret igen och fortsätta.
När vi hade spårat tränade vi uppletande. Jag visade med Myrrha hur det ska gå till, fast bara med ett föremål. Eftersom det var så varmt trodde jag inte att hon skulle orka mer. Och det var nog rätt tänkt av mig, för det tog henne lite tid att hitta den enda föremålet (den som lagt ut det hade råkat lägga det utanför rutan). Återigen var det två hundar som var mycket duktiga (samma hundar) medan de övriga två behövde lite hjälp med att fatta vad de skulle göra.
När jag kom innanför porten här hemma kastade sig Myrrha ner på stengolvet. Först trodde jag att hon var otroligt trött, fast det verkade ju onekligen lite konstigt när hon mest suttit uppbunden och bara letat ett enda föremål. Jag lockade på henne när vi skulle in i hissen och då reste hon sig upp, men halvvägs till hissen kastade hon sig på golvet igen. Då blev jag nästan övertygad om att hon hade gjort illa knät, antingen det opererade eller det andra. När vi kom in i lägenheten sprang hon in i köket och kastade sig på golvet. Fast det såg inte ut som att hon haltade eller nåt.
Jag böjde och sträckte i hennes ben, men hon reagerade inte alls på det. Men när jag la omkull henne på sidan upptäckte jag den verkliga orsaken- knottbett! Massor av dem; hon var ilsket knallröd på hela magen och även en del på lårens baksidor. Man kunde nästan inte så någon hudfärgad del av magen. Det kliade förstås massor och hon hade t o m feber. Jag försökte lindra med kallvatten, men det hjälpte inte mycket. Då kom jag på att veterinären rekommenderade mig att ge en halv magnecyl till min blandras när hon reagerade med att svälla upp i hela ansiktet på myggbett, så jag gav Myrrha en halv magnecyl. Det verkade hjälpa, för hon slutade i alla fall klia och febern gick ner.
Bita var dock helt opåverkad. Visst hade hon också en del bett, men hennes päls på magen är mycket, mycket tjockare. Myrrha har ju nästan valpmagen kvar; det växer bara lite långt och fjunigt hår där. Men när vi åker till Lycksele tänker jag ta med myggmedlet och använda på dem båda för säkerhets skull.
Myrrha blev alldeles slö, nästan drogad, av magnecylen, så jag tänkte vara smart och utnyttja hennes slöhet till att klippa klorna. Jag klippte ju klorna på båda hundarna häromdagen, när Myrrha hade lyckats fastna med ena sporren i kampknuten så att klon gick sönder. Men jag klippte bara på framtassarna då, så nu tänkte jag ta baktassarna. Hon är betydligt besvärligare när man klipper bak än fram, men när hon var halvdrogad gick det bra. Förutom den lilla detaljen att det inte behövdes. På sommaren nöter hon klorna på baktassarna väldigt mycket så jag tog bara några millimeter, men det var ändå för mycket. Det började blöda och ganska mycket också. Det brukar för det mesta bara vara lite grann, men nu blev det pölar av blod vid tassen. Jag kände mig just då som världens elakaste matte.
När jag sedan skulle gå ut och kvällsrasta tog jag en hund i taget för att de inte skulle busa. När jag var ute med Myrrha sprätte hon som en galning efter att hon hade bajsat och då började det förstås blöda ordentligt igen. Hela hennes vita tass var alldeles rödbrun. Vi träffade Julia, yorkshireterriern, och hennes matte, men Myrrha ville inte leka utan la sig istället. När hon klev upp var det en ganska stor blodpöl vid tassen. Hon blodade också ner i hela trappuppgången, i hissen och i köket, så när jag kvällsrastat båda hundarna fick jag ta fram skurmoppen och skura både i och utanför lägenheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar