Första kvällen när jag skulle gå och lägga mig sprang Bita i förväg upp till övervåningen. Och plötsligt började hon vrålskälla. Det lät precis som om hon träffat på något stort monster där uppe. Fast jag förstod genast vad det var- björnen. En björnfäll med uppstoppat huvud, precis som den i Grevinnan och betjänten. Men när Bita hade skällt ett tag vågade hon sig fram för att undersöka den:
Och sedan vågade hon till och med smaka lite på den:
På måndagen gick jag en promenad i skogen med hundarna. Jag har inte gått särskilt mycket i skogen där så vi traskade omkring ganska länge för att upptäcka skogen. När jag bestämde mig för att gå hem tyckte jag att det var trist att gå tillbaka samma väg som jag kommit, så jag valde helt enkelt att börja gå i riktning hemåt. Det dröjde inte särskilt länge innan jag upptäckte att jag inte riktigt hittade, men det kändes fortfarande alldeles för tråkigt att vända och gå tillbaka samma väg. Efter ett ännu ett tag insåg jag att jag inte hade en aning om var jag var, men då kändes det alldeles för jobbigt att vända och gå tillbaka samma väg, för jag hade gått rätt långt. Det hade dessutom regnat hela morgonen, så mina byxor var helt genomblöta.
Som tur är har jag rätt bra lokalsinne, så jag visste hela tiden åt vilket håll jag skulle gå, även om jag inte visste exakt hur jag skulle gå för att komma tillbaka till gården. Till slut kom jag i alla fall ut på vägen, ca 100 meter nedanför huset. Det är en ganska livligt trafikerad väg, så jag kallade in hundarna för att koppla dem. Då upptäckte jag att hade glömt att sätta på dem halsband... Smart! Nåja, det gick i alla fall att göra öglor av kopplen så att jag slapp gå med dem lösa. Med Myrrha hade det nog gått bra, men knappast med Bita.
Jag lärde mig i alla fall hitta ganska bra i skogen, så de följande dagarna slapp vi gå vilse i alla fall. Jag har lagt ett par spår till Bita. Spåren var ca 75 meter långa och i stort sett raka, liggtid ca 1 timme. Första gången tog hon upp spåret själv, men hon spårade väldigt långsamt och då och då glömde hon bort vad hon höll på med och började äta blåbärsris istället. I slutet hade jag lagt kongen, som är hennes favoritleksak. Men hon fattade inte alls varför den låg där i skogen. Efter det började jag istället lägga en skål med lite mat i slutet av spåret och när hon upptäckte att det var mat som fanns i slutet fick hon upp både intresse och tempo.
Myrrha är ju inte särskilt duktig på att spåra, så jag orkade inte lägga något spår åt henne. Hon fick bara frispåra ett spår som Bita och jag redan hade gått. Det var tydligen intressantare än vanliga spår, för jag har aldrig sett henne så noga. Myrrha har istället fått träna en del uppletande. Bita är inte redo att börja träna uppletande än; hon är absolut inte tillräckligt intresserad av föremål som bara ligger på marken. Istället har jag jobbat på hennes föremålsintresse, bl a genom att kasta frisbee.
Myrrha har också hjälpt till att öva Bitas föremålsintresse genom att leka med kampknuten.
Överhuvudtaget har de små damerna busat en hel del under de tre dagar som vi var i Lappvattnet. Även inomhus och då mest på kvällarna när jag skulle sova.
Utomhus var det lite svårt att fånga dem båda två på samma bild när de lekte. Så här ser i alla fall Bita ut när hon ligger och lurpassar på Myrrha. Stilen är inte olik Nixons, men av någon anledning tycker Myrrha att det är kul när Bita gör det. Kanske för att Bita inte är lika burdus som Nixon?
En riktig schäfer gillar pinnar.
Wow, Bita stod stilla länge nog för att jag skulle hinna ta en bild!
Men det var inte bara bus. Ibland låg de faktiskt stilla också.
Igår var jag på skolan, sista dagen före sommarlovet. Så mycket sommarlov det nu blir; jag ska ju jobba nästan hela sommaren. Men det känns i alla fall jätteskönt att skolan är över för den här terminen. På kvällen gick jag en promenad med bara Bita. Vi gick upp på klubben för att träna lite grann. Vi tränade mest på kontakt och position. Det funkade riktigt bra, ända tills agilitykursen började. Då gav vi upp och gick istället in och tränade på att hon skulle ligga stilla medan jag fikade.
Bita fick också chansen att träffa ett par olika hundar under kvällen. När vi kom in i klubbstugan blev det ett jäkla liv på henne när hon upptäckte att det fanns en annan hund där. Men sedan fick hon hälsa på Ozzy, en borderterrier och när hon väl kommit över sin rädsla hade de jättekul med varann och de sprang runt bord och stolar inne i klubbstugan.
När vi gick hem genom skogen fick hon syn på en stövare och började vrålskälla på den. Jag hade som tur var sett den före henne och satt på kopplet. När vi kom ner på gångvägen stod karln med stövaren kvar och väntade på oss. Han frågade om hon var rädd och om jag ville att hon skulle få chansen att hälsa på en snäll hund. Stövarhanen var väldigt lugn och stillsam, men Bita var först jätterädd för honom. Hon hade svansen mellan benen, skällde, visade tänderna och reste ragg över hela ryggen. Men eftersom stövaren inte brydde sig om henne vågade hon sig till slut fram och nosa honom i baken och till och med slicka honom lite i mungipan.
Idag har vi haft vilodag. Mest för att jag känner mig lat och helst bara vill sitta och sola på balkongen med en bra bok, men också för att Bita behöver lära sig att det inte händer roliga saker varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar