Fåglar

Det mesta i den här bloggen handlar om hundar, men idag tänkte jag skriva om fåglar istället. Närmare bestämt om hur dumma och obehagliga fåglar är. Egentligen har jag ogillat fåglar sedan jag bodde hemma och brorsans nymfparakit landade i mitt potatismos när jag åt middag. Och varje morgon när man passerade hans bur sa han med pigg och käck röst "Hej på dig Chico, mår du bra?" vilket också blev ganska tröttsamt i längden. Dessutom hade han den fula ovanan att jucka på det mesta, speciellt mammas garnnystan, vilket var rätt äckligt.

Jag blev inte direkt vänligare inställd till nymfparakiter när jag träffade Jonas. Han hade nämligen en nymfparakit, Ivan, när vi träffades. Namnet till trots så var Ivan faktiskt en hona (vilket upptäcktes när hon började lägga ägg) och hon var vansinnigt svartsjuk av sig. Om jag rörde i Jonas när hon var i närheten så attackerade hon och bet mig. Vissa morgnar vaknade jag av att hon bet mig i ögonlocken. Nåja, med tiden började vi acceptera varandra och jag var faktiskt ganska ledsen när hon bröt vingen och aldrig kunde flyga igen (vilket innebar avlivning, för vilket liv har en fågel som inte kan flyga?).

Men nu var det egentligen inte tamfåglar som jag skulle skriva om, utan vilda fåglar. För de är faktiskt ännu värre. Idag när jag hade varit på skogspromenad med Myrrha och Fria blev vi nämligen förföljda av ett par kråkor. Det började med att en kråka flög efter oss och satte sig i ett träd och skrek. Då kom en annan kråka och "attackerade" Fria; den flög ner och satte klorna i ryggen på henne. När vi fortsatte att gå, följde båda kråkorna efter. De satte sig i varsitt träd och skrek och ett par gånger till kom en av dem flygande så lågt att den rörde i mig med vingarna. Det var egentligen Fria den siktade på, men jag tyckte ändå att det var väldigt obehagligt.

Det fick mig att tänka på en annan fågel som bor i Stadsparken och som brukar attackera Myrrha genom att skita på henne. Det händer dock bara vid den här årstiden, så jag antar att den har ungar som den vill försvara. Men jag tycker ändå att det är en underlig (och äcklig) försvarsmetod att skita på den potentiella angriparen.

Men faktum är att vissa fåglar inte är så smarta. I höstas kom jag och Myrrha mot en fågelflock som satt på marken och åt. Alla fåglar flög iväg när de såg Myrrha, utom en som satt kvar och åt. När Myrrha kom riktigt nära försökte den flyga iväg, men hade ätit sig så fet att den knappt kunde lyfta. Och när den väl lyfte så flög den rakt in i gapet på Myrrha. Jag tror att hon bet den i vingen, men eftersom den fortsatte att flyga klarade den sig nog utan större skador.

En annan fågel av samma sort (eller kanske rent av samma fågel) var också mycket nära att hamna i gapet på Hekla i tisdags. Det enda som räddade den fågeln var att Hekla blev så häpen att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra när hon hann ifatt den. Men jag kan inte på något vis tycka att det skulle ha varit fel om Myrrha eller Hekla faktiskt hade bitit ihjäl en fågel som är så dum att den mer eller mindre flyger rakt in i gapet på på en hund. Och om Darwins tankar om det naturliga urvalet stämmer så vore det kanske det bästa för arten.