Hemma i Sverige igen

Det blev en väldigt lång dag igår. Jag steg upp tjugo i sex for att packa det sista och äta lite yoghurt till frukost. Bussen gick fran Trinity ca halv sju efter att vi lämnat våra nycklar och sagt hej då till våra lärare Alan och Simon. Bussresan till Manchester tog lite drygt två timmar pa grund av morgontrafiken och sedan slappte busschauffören av oss vid fel terminal sa vi fick ga en bra bit genom flygplatsen för att komma till rätt terminal. Vi checkade in och, inte helt oväntat, vägde min väska för mycket, 26 kg. Och jag var inte den enda som hade för tung väska, men de var snalla och ingen behovde betala.

När vi skulle ga genom säkerhetskontrollen kom jag på att jag det ju är mer än 100 ml vätska i min snowglobe, som jag hade i ryggsäcken. Men jag sa inget om det när de frågade om jag hade någon vätska, så jag kom undan med det. Fast när jag gick igenom metalldetektorn så pep det, sa jag fick ta av mig skorna och huvtröjan och så visterade de mig. Men jag hade ingen bomb på mig just då, så jag kom igenom.

Planet till Köpenhamn var forsenat, så vi fick vänta ett tag pa flygplatsen. Det gjorde inte så mycket, för det var kul att träffa de som varit i Manchester igen och höra vad de har gjort under de här sex veckorna. Men planet var nästan en timme försenat; det landade i Köpenhamn 14.05 och vårt plan till Arlanda gick 14.15. Det blev därför väldigt stressigt att ta sig igenom passkontrollen och gå till gaten, men de höll förstås kvar planet tills vi alla kommit ombord.

På Arlanda var vi tvungna att hämta ut våra väskor och checka in dem igen, men sedan gick jag, Rosa, Mikael, Malin A och Jessica och åt på Max. Det var väldigt gott, speciellt att få dressing på hamburgaren och till pommesen. De som skulle flyga till Umeå skulle åka redan vid fem, men jag och Daniel fick vänta ända till 18.40 innan vårt plan till Skellefteå gick, så vi satt kvar pa Max och pratade ett tag.

Jonas och Myrrha väntade på mig på flygplatsen. Myrrha blev först mest förvirrad när jag kom, men sen blev hon glad. Hemma packade jag upp en del av mina saker, men sedan ville jag bara sätta mig och se på TV. Jag har ju inte sett på TV på i stort sett sex veckor. Bara lite sport och reklam på någon pub och så såg jag lite på TV nar jag bodde pa vandrarhem i London. Men vi har ju inte haft någon TV på Trinity, annat än den i receptionen. Inte för att jag har saknat det, men det är ändå ganksa skönt att slappa framför TV:n.

De här veckorna i England har känts som en ganska kort tid och jag blev lite förvånad över att jag vant mig så vid vissa saker. På Arlanda gick jag på toaletten för första gången sedan Manchester (hann inte i Köpenhamn p g a förseningen) och när jag skulle spola började jag leta efter spaken och förstod först inte hur jag skulle göra när jag inte hittade någon :-)

En annan sak som jag vant mig vid och som jag inte verkar kunna sluta med är alla artighetsfraser, t ex sorry, thank you, excuse me. Faktiskt är det lite av en omställning överhuvudtaget med språket. Visserligen har vi hela tiden pratat svenska med varandra när vi svenskar varit själva, men jag har ändå blivit så influerad av engelskan sa att jag t ex tänker och drommer pa engelska. Och nar vi kom till Arlanda hade jag lite svårt att förstå vad folk sa när de pratade svenska, eftersom jag själv tänkte på engelska.

Och så är det ju det har med å, ä och ö, vilket just nu är ett jäkla problem for mig. Jag hoppar till och med över prickarna nar jag skriver för hand på svenska! Att skriva det här inlägget har inte varit enkelt, eftersom jag vant mig av med att använda tangenterna å, ä och ö. Fingrarna hittar dem helt enkelt inte, sa jag måste hela tiden rätta mig själv och satta dit rätt bokstav. Och jag tror inte att jag lyckats helt, sa jag antar att det här inlägget både har och saknar prickar och kan säkert vara lite förvirrat att läsa. Men det börjar gå bättre och bättre ju längre jag skriver så jag har nog snart vant mig vid svenskt tangentbord igen.