Puh, det är varmt idag också! I morse när jag gick till jobbet visade termometern på 27 grader. När jag kom hem på rasten vid tolv visade den på 33 grader. Jag hade egentligen ingen större lust att gå ut på nån promenad, men Bita var rätt jobbig så jag bestämde mig ändå för att gå på en promenad i skogen.
Fast dum som jag var tänkte jag mest på att klä mig så lite som möjligt och fortfarande se anständig ut och tänkte inte på att jag borde ha tagit med vatten till hundarna. Det finns ju inget vatten ute i skogen heller. Så målet för promenaden fick bli klubben, där både hundarna och jag kunde få något att dricka. Vanligt vatten till hundarna och kolsyrat vatten till mig.
Jag satt och vilade lite på altanen medan jag drack upp mitt vatten. Jag passade också på att borsta Bita lite grann med ryktstenen som Maria R tydligen glömde där när vi träffade Birka och Barbro. Lite ironiskt, eftersom hon tog med sig Stinas kvarglömda koppel och konstaterade att det var typiskt Stina att glömma grejer. Och ändå glömde hon sin egen ryktsten...
Numera ligger i alla fall ryktstenen inne på kontoret istället för ute på altanen ifall Maria R skulle läsa detta och vilja hämta den. Själv tänker jag också skaffa en ryktsten så fort jag bara kan (undrar var man köper såna?). Den är ju helt suverän! Den funkade lika bra på schäferpäls som på aussiepäls, även om aussien inte ens löser hår just nu. Det gör däremot schäfern; det bara rasar hår av henne. När som helst kommer hon att förvandlas till nakenhund.
På vägen hem mötte vi en stövare, samma stövare som vi mötte när jag bara hade haft Bita i ca tio dagar. Då skällde hon som en galning, reste ragg och visade tänderna och vågade knappt fram till den. Idag spände hon upp sig och reste ragg över hela ryggen, men hon var knäpptyst fast vi gick rakt emot varandra. Hon fick hälsa på stövaren och hon var inte ett dugg rädd utan vågade sig fram med en gång. Stövarägaren trodde knappt att det var samma hund och tyckte att det var helt otroligt hur bra jag lyckats med henne. Det är ju kul att höra förstås och det känns som en lyckande att möta en hund på nära håll utan att hon skäller, men jag tror ju inte att hon har slutat gapa på andra hundar helt och hållet. Men det är definitivt ett tecken på att vi är på rätt väg.
När vi kom in igen var båda hundarna väldigt trötta, så jag passade på att gå och köpa mat medan de sov. Bita var alldeles lugn när jag kom tillbaka och hon hade inte förstört nånting. Hon hade inte ens plockat ner den tomma godispåsen som låg på bordet i vardagsrummet, precis i lagom höjd för en minischäfer. Också det känns som ett lyckande. Nu ska jag gå och äta innan det är dags för mig att gå tillbaka till jobbet och jobba mina kvällstimmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar