Idag var jag och Adam ute med hundarna och han ville förstås kasta en leksak till Lyle. Och Lyle tackade förstas inte nej till den leken. Lite överraskande ville också Myrrha vara med. Hon sprang som en dåre efter leksaken, men hon har förstås inte en chans att hinna före Lyle. Men det man inte har i benen får man ha i huvudet, brukar man ju säga. Så när Lyle tagit leksaken så springer hon inte efter honom, utan väntar en bit ut på gräsmattan, för då får hon ju ett rejält försprång och flera gånger hann hon faktiskt ta grejen före honom.
Jag ska ha den!
Om jag tar i snöret då?
Jag fick den!
Släpp den då, den är min!
Så här går det till när man kampar!Jag har också lyckats komma på ett smart sätt att lära Lyle att inte hoppa. Han är en riktig hussehund och blir överlycklig när Jonas kommer hem. Han ylar och hoppar och kryper nästan ur skinnet av glädje. Så gjorde han på mig också ett par gånger innan han lärde sig att hålla sig lugn. Det lärde jag honom genom att ignorera honom när jag kom hem. Jonas lyckas inte alls med det, utan antingen besvarar han hälsningen eller så säger han åt honom att inte hoppa, vilket ju också är uppmärksamhet och det är ju det han vill ha.
I måndags när Jonas kom hem på lunch hade vi just varit ute och jag ville inte att han skulle förstöra Jonas kläder, så jag satte på Lyle Myrrhas röda fleecesockar på framtassarna. Då blir det också lite lättare att ignorera hoppandet om man inte behöver vara rädd att kläderna ska bli förstörda eller att klorna gör ont. Men det fick istället effekten att Lyle inte hoppade alls! På det viset blev det ju massor med möjligheter att belöna rätt beteende, d v s att hälsa med alla fyra tassarna på marken. De senaste dagarna har Lyle därför haft sock (för det räcker med en) för att inte hoppa och det har faktiskt gett resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar