Apporteringsträning

Det är ganska frustrerande att träna apportering med en hund som mer än gärna hämtar vad man än kastar, men som absolut inte kan sitta stilla och hålla ett föremål i munnen. Lyle har inget intresse av föremålen själva, bara av att leka med dem tillsammans med någon annan, så han spottade ut apportbocken efter 0,5 sekunder. I bästa fall. Men idag har vi hårdtränat apportering i flera korta träningspass. Först belönade jag att han bara tog den i munnen, men sedan ökade jag kravet på att han skulle hålla den en lite längre stund. Då blev det genast svårare och jag fick till och med ont i ryggen av att böja mig ner för att plocka upp apporten när han spottade ut den.

När jag håller kurser brukar jag ofta säga att man ska jobba med hundens egenskaper, inte mot dem. För Lyle är föremålen bara intressanta ur en social synvinkel, d v s att leka med dem eller se till att ingen annan får dem. Så när Myrrha fick komma och sitta bredvid höll han minsann hårt i apportbocken. Det hände förstås att han släppte den för tidigt några gånger och då lät jag Myrrha apportera istället. Nästa gång höll han ordentligt. Visserligen är han inte färdigtränad än, men nu kan han i alla fall sitta vid min sida och hålla apporten dubbelt så länge som krävs för lydnadsklass I.

I helgen hade vi tänkt åka till stugan, men eftersom Lyle inte skulle kunna springa lös och ha kul bestämde vi oss för att stanna hemma. I lördags åkte vi till IcaMaxi och handlade, eller rättare sagt så gick jag och hundarna dit och åkte hem. Eftersom Lyle är skadad i sporren går det ju alldeles utmärkt att gå på gångvägar. Myrrha fick vara lös största delen av vägen så fick jag möjlighet att koppelträna lite med Lyle. Fast han fick också vara lös en liten stund. Jag hade tänkt att han skulle gå på gångvägen, men han sprang ut i skogen och apporterade ett mindre träd.

Vädret var vackert, så jag passade på att ta kameran med mig.

Rönnbär

Lyle poserar på en stor sten

Myrrha


För Lyle har i alla fall storleken betydelse...