Spökålder

Jag tror att Chansa är i spökåldern just nu. Häromdagen när vi var ute hade det tinat fram en sten som hon inte sett förut, så naturligtvis var hon tvungen att skälla ut den. Men hon jobbade sig i alla fall fram för att kolla vad det var, trots att snön var en halvmeter djup. Igår var det en tom kasse som skrämde henne, så att hon skällde, morrade och reste ragg. Men även då gick hon ganska snabbt fram för att kolla vad det var. Tre minuter senare låg det en annan kasse på gångvägen och då reagerade hon inte alls, utan gick fram och kollade på en gång.

Idag hade hon en uppgörelse med en hund som stirrade på henne inifrån skåpet med glasdörrarna i vardagsrummet. Först stirrade den och sedan skällde den och reste ragg- alldeles precis som Chansa. Det var helt omöjligt att låta bli att skratta åt henne när hon stod och skällde på sin egen spegelbild.

Nu börjar det ju tina upp lite här och där och grusfotbollsplanen här i området är nu torr och går att träna på, så de senaste dagarna har det blivit lite träning. Det mesta går riktigt bra med Lyle. Metallapporteringen går fantastiskt bra. Jag har till och med kastat iväg den ett par gånger och han har apporterat den utan att morra, skälla och/eller leka med den. Tempot på tillbakavägen är dock inte så bra som det borde, men efter att han inte alls velat apportera metallen så känns det som en petitess just nu. På fjärren har vi ett litet problem; han sätter sig inte från ligg. Det beror på att jag tränat väldigt mycket stå från ligg, så jag tror inte att problemet är svårlöst. Just nu är det bara vittringsapporteringen som inte ens är i närheten av tävlingsklart. Min plan är att tävla trean på majtävlingen här hemma, så det är bäst att jag sätter igång med vittringen på allvar.

Chansas träning går framåt- inomhus. När vi tränar ute är hon ganska okoncentrerad. Hon vill träna, men det är också mycket annat som hon vill- nosa, äta skräp, jaga katter, leka med Lyle, hoppa på mig, bita i mina kläder m m. Vi tränar på ligg, sitt och stå som vanligt. Sitt och ligg kan hon på kommando, men jag jobbar fortfarande mycket med frivilliga sättanden och lägganden. Stå kan hon inte på kommando än. Vi har också kört lite spontanfot och idag har jag börjat träna ingångar.

Igår tog jag kameran med mig och filmade lite grann. Tyvärr blev de flesta filmerna inte speciellt bra, men de här blev i alla fall okej. Jag är inte så bra på att redigera filmer, så det ser lite hackigt ut eftersom jag klippt bort när Chansa letar efter godis som jag kastat samt förflyttningar och annat som inte är så intressant att se på.

Här är en film där vi tränar frivilliga ligg och här är en film där vi tränar på rutan. Hon har aldrig tränat med target utomhus, så först påminner jag henne lite och sedan lägger jag targeten (numera en grytlapp av silikon- mycket bättre än musmatta!) i rutan. Konerna är också helt nya för henne. Jag tycker att hon är riktigt duktig, fast jag vet egentligen inte varför jag lär henne rutan. Lyle är ju min lydnadshund och Chansa min brukshund, så jag hade egentligen inte tänkt tävla lydnad med henne. Fast att jag lär henne rutan tyder kanske på att jag innerst inne tänker tävla lydnad med henne också.

Det är så härligt att våren äntligen har kommit och man kan börja träna utomhus, men det finns nackdelar också. En nackdel är att det blir väldigt sandigt och skräpigt hemma och en annan är allt äckel som tinar fram. Jag inser också att jag blivit lite bortskämd med Lyle, som inte alls gillar äckel. Han har aldrig rullat sig i något äckel (vilket Myrrha gjorde med jämna mellanrum) och han aktar sig för att bli blöt eller lerig om tassarna. Han äter inte heller allt möjligt oidentifierbart han hittar ute.

Men det gör Chansa. Hennes valpnos fungerar också väldigt bra, så hon kan hitta äckel som ligger begravt i snön flera meter från gångvägarna. Det går också utmärkt att äta gräs och lera i brist på annat äckel. I kväll har hon varit lite dålig i magen, vilket antagligen beror på att hon stoppat i sig något olämpligt. Jag blir hemskt irriterad när hon stoppar i sig äckliga saker, men jag är också rätt imponerad av hur duktig hon är på att lämna ifrån sig saker om jag bara hinner upptäcka att hon hittat nåt och befinner mig tillräckligt nära så att hon inte äter upp vad det nu var på väg till mig. Nyss var vi ute och hon hittade en äppelskrutt som hon släppte direkt på "loss" och igår hittade hon en bulle som hon också släppte på kommando. Men det är ändå väldigt mycket hon hinner äta upp, den lilla äckelvalpen.