Idag har hundarna i och för sig inte varit ensamma eftersom Adam har påsklov och har varit hemma hela dagen. Men han aktiverar dem ju inte, så när jag kom hem var Chansa ändå överaktiv. På eftermiddagen knackade det på dörren och när jag öppnade var den en unge som önskade glad påsk och ville ha godis. I och för tycker jag att det är lite fult att gå runt och tigga godis utan att ens ha klätt ut sig till påskkärring, men jag tänkte i alla fall ge honom lite godis eftersom jag hade lite hemma.
Medan jag hämtade godiset stack Chansa ut huvudet genom dörrspringan. Ungen verkade ju inte hundrädd, så jag tyckte inte att det gjorde något att hon hälsade. Vad jag inte lagt märke till var att han inte var ensam. Det stod en, antagligen hundrädd, annan pojke bakom dörren. När han fick se Chansa skrek han till och sprang iväg så fort han kunde och den första pojken började också springa.
Finns det nån mallevalp som kan låta bli en sådan retning? Kanske, men inte min i alla fall. På nolltid hade hon klämt sig genom dörrspringan och jagat efter de två pojkarna. Jag vet inte hur långt hon jagade dem för de försvann utom synhåll, men när jag fått på mig skorna för att gå ut och hämta henen kom hon springande tillbaka i full fart med en lycklig uppsyn. Jag kommer i alla fall ihåg hur den första pojken såg ut så jag ska be om ursäkt om jag ser honom igen (för de lär ju knappast komma och knacka på min dörr igen).
Sedan lyckades Chansa också bita mig ordentligt i tummen när vi lekte. Hon har inte riktigt koll på att man inte kan hugga en leksak på just det ställe där jag håller fingrarna än. Vid det laget var jag ganska trött på henne, så jag gick en promenad för att hon skulle bli lite trött. På promenaden träffade vi en dvärgpudelhane, som Chansa fick hälsa på. Medan de hälsade kom också en jack russellhane, vars ägare var bekant med pudelns ägare. Chansa blev genast förtjust i jack russelln som hon fick leka med ett tag. Jag umgås ju inte med någon som har små hundar, så det är bra att hon får lära sig att de också är hundar. Myrrha var ju i hela sitt liv skeptisk till om chihuahuor verkligen var riktiga hundar (vilket i och för sig är kanske jag också är).
Chansa gillar ju de flesta andra hundar, men det som förvånade mig var att även Lyle tyckte att jack russelln var en kul typ och gjorde lekinviter mot honom. Han och pudeln tävlingskissade med varandra ett tag, men sedan accepterade de varandra. Jag vet att Lyle inte är en elak hund, men eftersom hans beteende får andra att tro att han är det så tror jag det nästan själv ibland.
En mindre trevlig hund träffade Chansa på häromdagen. Det var en person med en schäfer som före oss på promenaden och jag trodde inte att Chansa skulle sticka eftersom de var så pass långt framför oss. Först gjorde hon inte det heller, men det var en sån där schäfer som mer eller mindre går på hasorna så de gick inte lika fort som oss. Till slut kunde Chansa inte låta bli utan sprang fram till den.
Det var höga plogkanter så jag kunde inte se vad som hände när hon kom fram till schäfern, men inom någon sekund kom hon springande tillbaka mot mig, med en arg schäfer bakom sig. En annan valp hade kanske blivit rädd, men inte Chansa. Hon insåg ju på en gång att hon kunde springa ifrån den där schäfern hur lätt som helst, så hon sprang iväg utom räckhåll, vände sig om och bjäbbade mot schäfern som då gjorde ett nytt utfall så att Chansa fick springa iväg igen. Hon hade säkert gärna fortsatt den roliga leken, men hon kom i alla fall när jag ropade på henne.
Men just nu sover den lilla tyrannen så sött. När hon var riktigt liten brukade hon ha monstermalleryck på kvällarna, men numera sover hon istället. Ungefär klockan tio somnar hon för kvällen, vilket man märker inte minst på att man kan lämna rummet utan att hon mer än lyfter huvudet och man kan äta precis vad som helst utan att hon vaknar (vilket aldrig händer på dagtid). Lyle brukar också somna för kvällen vid den tiden och det är kanske tack vare honom som Chansa lärt sig det.
Lyle har dock ändrat sina sovvanor på sistone. I stort sett sedan han kom till mig har han legat i min säng på nätterna, hopkurad till en boll nere vid fötterna, men den senaste veckan har han inte velat göra det. Han har nästan verkat lite ängslig och rädd för något, fast jag inte kan begripa vad, och vill helst ligga på kungliga kudden (som han inte ens gillade när Jonas köpte den till honom) ute i hallen.
Vakthunden Lyle på kungliga kudden (som dock inte ser så kunglig ut sedan Chansa kom in i huset).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar