Energiknippe

Lyle är verkligen ett riktigt litet energiknippe. Det har aldrig varit några problem för honom att orka springa vid cykeln till Morö Backe, men den senaste veckan har han haft mer energi än tidigare. Han får ju ofta vara lös när jag cyklar och tidigare har han sprungit i ungefär samma tempo hela vägen, oftast bredvid cykeln. Men nu springer han som en tok när han är lös. Han springer oftast på gräset vid sidan om cykelvägen, i full galopp. Och fort går det; igår kväll satte han iväg och sprang och jag fick cykla så fort jag kunde för att hänga med honom.

Att han har så mycket energi att han orkar tokspringa så där beror antingen på att han har fått bättre kondition eller på att han numera äter ett högenergifoder. Hans tokspringande påminner om effekten högenergifodret hade på Myrrha. När jag var på Tåmelägret hade jag räknat fel på hur mycket mat jag behövde ta med så hon fick äta av Kings högenergifoder. En kväll gick jag och Stina till havet för att Myrrha och King skulle få bada och då blev Myrrha helt galen. Hon fick tag på en boll som hon rusade runt med i sanden. Det var helt omöjligt att kalla in henne; inte förrän hon var färdig med sitt springande och sprättande kom hon, med fradga runt munnen. Jag och Stina skrattade så att tårarna rann och vi fick ont i magen.

I onsdags var dock Lyle ganska trött. Vi cyklade till jobbet på morgonen och mitt på dagen tog vi en promenad till minigolfbanan vid Eddahallen, gick en runda (vilket också resulterade i tårar och magont av skratt, vilket inte var bra för min brutna revben) och promenerade tillbaka igen. Eftersom vi promenerade fick Lyle följa med. I början var det lite jobbigt för honom på minigolfbanan eftersom han hade svårt att ligga still när det var bollar som rörde sig, men på slutet låg han bredvid banan utan att någon höll i kopplet. När vi sedan skulle cykla hem var han ganska trött och han vände sig t o m om och började streta tillbaka mot jobbet. Men när vi väl kom iväg så fick han lite tokryck och sprang som en tok, trots att han var trött.

Igår gick vi också en promenad på jobbet, men inte lika långt. Lyle fick förstås följa med och när vi passerade ett dagis kom fyra ungar springande och en av dem frågade om de fick klappa. Jag sa nej och förklarade att han inte tycker om barn och att han inte vill bli klappad. Tre av ungarna nöjde sig med det och gick tillbaka, men han som hade frågat började gå efter oss och ville klappa ändå. Till slut var jag tvungen att vara riktigt otrevlig mot ungen och jag hade faktiskt god lust att låta honom klappa och bli biten. Då kanske han lär sig att respektera det man säger (fast troligtvis inte).

När jag cyklade till jobbet idag mötte vi en tjej med en cane corso och jag fick syn på henne och hunden på ca 50 m håll. På det avståndet kunde jag tydligt se när hunden upptäckte Lyle. Ju mer vi närmade oss, desto tydligare blev hunden. Den spände upp sig, började gå stelt och stirrade på Lyle. Att den skulle göra utfall mot Lyle var ingen överraskning för mig, men det kom som en total överraskning för ägaren. Det fick mig att börja tänka på att allt som hundar gör "helt oprovocerat" nog väldigt ofta beror på att folk är väldigt dåliga på att läsa hund.