Det är mycket som får mig att gråta, men det är ändå svårt att säga vad som får mig att gråta. Det är ju så beroende av situation. Men jag kan gråta av filmer, TV-program och böcker, om någon är elak mot mig eller om någon är väldigt snäll mot mig, när jag blir arg, när jag tycker synd om mig själv, av smärta, när jag måste avliva en hund o s v.
Egentligen är det intressantare när jag inte gråter. Till exempel så grät jag inte när Jonas mamma låg på sjukhuset och var döende. Jag mådde jättedåligt, även rent fysiskt, men jag kunde inte gråta förrän vi fick beskedet att hon dött. När Torbjörn dog kunde jag inte gråta förrän på begravningen och när jag tänker efter var det nog samma sak när farfar, farmor, morfar och mormor dog. När jag och Jonas gjorde slut grät jag inte förrän jag flyttat ut och bott själv ett tag, trots att jag mådde dåligt, även rent fysiskt, medan jag bodde kvar sedan vi bestämt oss för att separera. Jag tror att detta kan hänga ihop med att jag drabbas av depressioner efter sådana händelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar